[240221] GEST är teatern som tar den ena efter den andra av nyskrivna prisade pjäser från London för att bjuda Göteborgspubliken teater på engelska. Höstens bejublade uppsättning av A Hundred Words for Snow av Tatty Hennessy har haft nypremiär med ny skådespelare och erbjuds under 2024 som uppsökande föreställning för främst skolor men passar definitivt också för en ordinär vuxenpublik. På hemmascenen väntar en ny prisbelönt pjäs på premiär.
Pjäsen A hundred Words for Snow är, för den som missat den, en monolog i närmare 90 minuter, som en ung skådespelare i den enda rollen visar sig till fullo bemästra även vid byte av rollinnehavare. Vid nypremiär i februari på den egna scenen på Karl Johansgatan vid Chapmans torg var det premiär för ny skådespelare. Brittiska Aiyana Bartlett, som jag inte lyckades se men som hyllades för sitt framförande hösten 2023, har återvänt till sitt hemland. I stället har svenska Aviva Wrede tagit på sig rollen i tanken att pjäsen ska finnas på repertoaren hela 2024 för uppsökande spelningar, främst för en publik över 15 år.
Det ska direkt poängteras att Aviva Wrede är ett namn att lägga på minnet. Med säker handledning av regissören Gary Whitaker har hon lyckats erövra språket och monologen med imponerande säkerhet. Hon blir ett med rollen som tonårsflickan Rory, som sörjer sin pappa geografiläraren. Pappan visar sig ha mött en plötslig och oväntad död utan att ha hunnit uppfylla sin stora livsdröm att i Fridtjof Nansens spår ta sig till Nordpolen. Dottern Rorys eftertänksamma beslut blir då att förmå förverkliga pappans dröm. Hon stoppar urnan med faderns stoff i sin ryggsäck och ger sig iväg ensam för att sprida askan just på Nordpolen. Och vägen dit är ju lång, illustrerad med en knapphändig rekvisita och en omväxling av digitala fondbilder av snö, is och frusna, toppiga landskap.
Det blir en äventyrlig resa via Tromsö och Lofoten, en illusion som texten gör verklig med hjälp av inkännande skådespeleri. Med fenomenal förmåga att anpassa röst och tonfall ger Aviva Wrede inte bara röst åt en sörjande dotters funderingar utan också åt de olika personer som hennes Rory stöter på utmed färden. Det är en sann fröjd att se och höra henne växla röstläge och sätt att uttrycka sig, vare sig hon stöter på en fräck yngling eller en av många romantiska kvinnor som dragit till Lofoten för att måla akvarell.
Också kroppsspråket hanterar hon med koreografisk lekfullhet fram till slutscenen, där hon i sällskap med en gråtande mamma i helikopter, är på väg att sprida askan över Nordpolen.
Det är en både rörande, upplysande och rolig föreställning, en mognadsprocess som berör såväl sorgbearbetning som klimatoro och blir en mental resa med många bottnar.
Tanken är nu att föreställningen ska erbjudas som uppsökande teater för framför allt skolor men också för andra som organiserar teater för en vuxen publik.
London är ju ett populärt resmål inte minst för teaterintresserade. I tider som dessa, när resandet stöter på begränsningar i flera avseenden, kan ju intresset tillta att kunna se engelsk teater oöversatt också på hemmaplan.Vissa av GESTs importer lär dock vid det här laget finnas i svensk översättning.
På GEST-scenen i Göteborg stundar nu i stället en annan prisad engelsk pjäs, skriven av Sam Steiner med den frågealstrande titeln Lemons Lemons Lemons Lemons Lemons och handlar om språk med utgång från den specifika och absurda kunskapen att människan lär använda minst 123 miljoner ord under sin livstid. Pjäsen beskrivs som en romantisk relationskomedi med dystopiska inslag som följer kärleksparet Bernadette och Oliver från första möte och vidare genom alla upp- och nedgångar med fokus på språket, hur orden används och vad som händer när orden tar slut.
Pjäsen debuterade på Warwick Arts Centre 2015 och har därefter deltagit i en rad festivaler med åtföljande priser och sattes i reviderad form upp 2023 på Harold Pinter Theatre i Londons West End såväl som i Manchester och Brighton. Från 15 mars är det Göteborgs tur med två irländska skådespelare, Eimear Fearon och Peter Broderick, i rollerna under ledning av teaterns regissör Gary Whitaker.
