[240218] För fotbollsnördar och fredsivrare torde Göteborgs stadsteaters Änglarna, finns dom? bli till en rejäl, om än lite rörig, nostalgitripp medan de mer filosofiskt lagda får slå knut på tänkandet inför Backa Teaters pjäs Odysséen, som blivit till ett enastående både roligt, vackert och tankeväckande sceniskt allkonstverk om äventyr, gudamakt, list och hemlängtan.
Odysseus irrfärder fantasifullt iscensatta
Backa Teater har hämtat konceptet från Folkteaterns Ett drömspel hösten 2023 och berikat ensemblen med professionella dansare från stall Örjan Andersson, som inte bara står som koreograf utan också som regissör till föreställningen Odysséen. Ett projekt som kunde föregås av onda aningar. För hur framställa ett sådant jätteepos med så mycket dramatik och övernaturliga inslag på 80 minuter? Upp till bevis vecklade det ut sig till ett fullfjädrat teateräventyr på Backa Teaters möjliggörande scen, men det väcker också frågan om pjäsen inte borde ha nöjt sig med att tituleras Odysseus, då så stora delar av eposet uteslutits.
En tiohövdad ensemble, alla i heltäckande glänsande dräkter i havets blå färger visualiserar detta fartygsbärande element med böljande koreografi. Men först en prunkande cykelvagn som rullar in med Gunilla Johansson Gyllenspetz i egenskap av gudinnan Athena. Hon aviserar spelet genom att åberopa skaldekonstens Musa. Och där kommer Odysseus’ son Telemachos och anför ensemblen att likt en kör räkna tiden som hans far varit borta sedan han avgjort kriget i Troja. I motsats till övriga grekiska kungar som deltagit i kriget har han inte kommit hem. Tjugo år har gått. Var är han?
Där lämnar föreställningen tillståndet i kungapalatset på Ithaka med väntande hustru Penelope åt sitt öde och går direkt till de tre av eposets totalt 24 sånger som utgör eposets centrala sagodel, av viss forskning framställd som Odysséens ursprung, det vill säga hjältens egen berättelse för en kung på ett av strandhuggen under den irrande färden runt Medelhavet på väg mot hemmet.
Backa Teaters resurs- och omfångsrika industrihallsscen upptas nu av ett antal stora hjulburna boxar, likt enorma planteringslådor, en sandfylld att visualisera stränder, medan övriga får tjäna mestadels som båtar.
Utelämnat är den del av eposet som kallas Telemachien, dvs sonens resor för att söka svar på vad som kan ha hänt fadern, liksom det långa avsnitt om händelserna under och efter Odysseus hemkomst.
Här tar man i stället ut svängarna med att åskådliggöra eposets kanske mest kända kapitel utan att strikt hålla på ordningsföljden. Mest känd är troligen den ofrivilliga vistelsen hos cyklopen Polyfemos, jätten vars grotta Odysseus och hans manskap råkat bli instängda i på sin jakt efter mat för att själva få se en efter en av de sina bli mat till jätten fram till dess att den mångförslagne iscensätter en plan, som går ut på att göra den enögde helt blind och sedan ta sig ut genom grottan hängande under fårens bukar. Det namn han givit sig, ”Ingen”, blir deras räddning och återanvänds lite gäckande i ett senare skede. I fortsättningen får de som överlevt i stället problem med gudarna, eftersom Polyfemos är son till självaste havsguden Poseidon och ber denne straffa Odysseus på olika sätt med väder och vind. En gåvosäck av vindguden Aiolos med allehanda vindar får ödesdigra konsekvenser.
Härligt komisk i sagolikt formspråk görs scenen som ska illustrera besöket hos Lotofagerna, folket vars kost utgörs av enbart lotusblommor, som männen inte kan låta bli att smaka på, trots att de varnats för att bli sjuka och glömska på kuppen. Här betonar dansarna Yoseba Yerro Izaguirre och Daniel Staaf det humoristiska i situationen med en komiskt koreograferad pardans, som bara är ett av flera bärande, poetiskt och sensibelt laddade dansinslag till väl vald musik, som visar på danskonstens förmåga att ersätta det talade språket, förstärka sagotonen och höja den konstnärliga kvaliteten.
Episoden med sirenerna och hur Odysseus låter sig surras vid masten föregås av en dialog som rubbar logiken i hans begäran om att inte bli lössläppt hur han än beordrar. En liknande, rejält fyndig och eftertänksam ordväxling mellan männen, har också tillskapats för att illustrera valsituationen om vilken väg de ska välja förbi odjuren Skylla och Karybdis. Här finns också besöket hos trollkunniga Kirke som förvandlar Odysseus män till grisar och Odysseus sjuåriga fångenskap hos den vackra gudinnan Calypso innan han släpps för att fara hem.
Att rollerna inte gjorts statiska utan ständigt växlar mellan skådespelarna är som att kanske säga att vem som helst kan vara en Odysseus. Till slut lämnar den av gudinnan Athena beskyddade Odysseus sin fångenskap varpå föreställningen i sin tur lämnar honom inför Penelope och Telemachos i praktfulla blålila huvudbonader, varpå berättelsen sätter punkt.
För att knyta ihop säcken görs ett historiskt skutt i den episka traditionen. Inte till den mängd litterära verk som utgått från Odysséen utan med en charad figurer ur den rena fantasy-traditionen, så snabbspolad att jag bara hinner notera Alice i Underlandet. Summa summarum kan gissningsvis tänkas, att den som inte läst Odysséen lär bli tämligen nyfiken på att göra det i och med denna föreställning.
*
Freds- och fotbollsnostalgi för de minnesrika
För den som till äventyrs, likt jag själv, är mer hemmastadd i homerisk diktning än i Göteborgs fotbollshistoria blir föreställningen Änglarna, finns dom? till en snårig kronologisk irrfärd i ett historiskt engagemang för fotboll parallellt med en lika historisk fredsdemonstration. Två rörelser som 1982 satte Göteborg på kartan i dubbel bemärkelse.
Det är upptakten till Gertrud Larssons avslutande del i hennes satiriska Göteborgstrilogi, som inleddes suveränt med GP-politiska Tidningshuset som gud glömde, följdes upp av kommunalpolitiska Vi hade i alla fall tur med ramavtalet och nu landar i fotboll, närmare bestämt IFK i ett Göteborg som under nuvarande millenium inte lyckats heja fram Blåvitt (Änglarna) till fotbollstoppen samtidigt som fredsengagemanget (inte bara i Göteborg) har tystnat i en tid då i stället krig är det dagliga samtalsämnet.
Föreställningen rör sig i kronologisk oordning mellan nutid, 1970-tal och så det centrala händelseåret 1982. Scengolvet har ritats upp som en fotbollsarena med två målburar och på motsatta sidan ordinarie publikplatser har skapats en publikläktare på själva scenen som lär ska motsvara den på Gamla Ullevi, eller var det möjligen Nya Gamla Ullevi …
Själv har jag bott i Göteborg, granne med Heden dessutom, under större delen av andra halvan av 1900-talet utan att ha drabbats av fotbollsfeber, trots tre söner. Tacksamt läser jag därför teaterprogrammets artikel av fotbollshistorikern Torbjörn Andersson med sin beskrivning av Göteborgs unika position som landets fotbollshuvudstad, åtminstone fram till nuvarande millenium.
Handlingen i denna föreställning om IFK Göteborg alias Blåvitt och Änglarna koncentreras snart kring en familj, läkaren Eva (Cecilia Milocco) och fotbollssupportern Hasse (Fredrik Evers), som träffas på grund av skador från ett spontant utbrott efter ett bortdömt mål. De får två barn, Jennie (Victoria Olmarker) och Tobbe (John Lalér), visar sig dock snart vara skilda med var sitt brinnande engagemang. Medans Eva gör ett mjukt och fint porträtt av sin strävan att värva deltagare till en fredsdemonstration använder Fredrik Evers sin omvittnade skådespelarenergi åt Änglarnas supportergrupp. Däremot är han tämligen defensiv, tydligen med respekt för kraften i tidens framväxande kvinnorörelse, när det gäller barnen och deras engagemang.
Att en välsjungande kör inte kan ha samma koreografiska färdigheter som professionella dansare eller ens som vältränade fotbollsspelare förvånar nog inte och ger sig till känna i den inledande koreografiska scenen, som tydligen refererar till en historisk mästerskapsmatch om Uefa-cuptiteln 1982.
Lite roligt är det emellanåt men genomgående lite svårt att orientera sig tidsmässigt.
Till min förvåning lyckades inte premiären riktigt förmå få den välfyllda salongen att unisont hänga med i hejarklacken ”Heja Blåvitt”, även om mycket görs för att lyfta entusiasmen. Det lär krävas stora skaror fotbollsälskare, som i bästa fall kan bli ett föryngrande nytillskott av teaterpubliken, för att få tillräckligt med hejarklackar till matchen också om teaterns fortsatta plats i samhället.
