[240207] Det är något som återkommer i film efter film, helt från inledningens norska Hanteringen av odöda (Thea Hvistendahl), där närstående ovälkommet dyker upp, för att inte säga spökar, i de levandes sinnen, stannar kvar som obesvarade gåtor, rentav zombier, det är otäckt och tonen är anslagen: död eller levande, natt som dag, du kan aldrig känna dig helt säker – krig eller fred, vilken tid lever vi i och vilken tid har vi längesedan passerat? ’Man kan inte dö före sin tid och inte dö när ens tid kommer’, som en replik faller.
När således fadern väcker sonen på morgonen i turkiska When the Walnut Leaves Turn Yellow (Mhemet Ali Konar) i filmens avslutande sekvens är det ingenting som skiljer situationen från alla dem som inträffat även före faderns död, där familjen levt klämd mellan militärt maktspråk och kurdisk frihetskamp. Sonen går upp, går ut i ladugården för att sköta sina sysslor alltmedan han finner sig omgiven av faders skugga, tills de slår sig ned på var sin sida av ett träd i filmens näst sista scen, med ryggarna mot varandra. I nästa tagning befinner sig kameran på lite större avstånd, då är fadern redan borta ur bilden.
I själva verket är han långt ifrån borta. Han har, som man brukar säga, ’flyttat in’ i pojkens medvetande, samme pojke som tidigare lovat att aldrig glömma vad som skett, vad som legat bakom alla hans val tidigare i livet. ”Jag kommer att älska dig, även när jag är död”, säger fadern också, han kommer således sätta bo i sin son för all framtid, vilket filmen övertygande visar i ett under av finkänslighet. Det är bortom alla jämförelser den film som gör det djupaste intrycket under festivalen, i sin långsamt försiktiga bildberättelse, i sin milda musikalitet.
En liknande psykisk situation finns närvarande i japanska Last Shadow at First Light (Nicole Midan Woodford) , där en dotter uppsöker platsen för moderns död och känner att hon måste behålla kontakten med henne som en ömsesidig sak, att hon kommer att skada modern om hon ruskar henne av sig, förolämpar henne och i så fall själv skulle komma att drabbas av moderns splittrade projektiler, man lämnar helt enkelt inte sitt ursprung bakom sig och då har vi närmat oss ett viktigt centrum för årets festivalfilmer: vad varje människa ställs inför i livet av bearbetning, frigörelse och gärning, intet mindre. Något av långt större betydelse än alla omgivande impulser av mera saklig och genomskådlig natur i berättelsen som sätter den sociala helheten i centrum. Här är omgivningen definitivt något som befinner sig i periferin.
Kvinnan säger, att hon föddes för att bära sin mammas skugga, det kan ingenting ändra på. Modern är som en bitter förkolnad dröm som dotterns nerver inte kan glömma ens när hon vaknat. Den hindrar varje rörelses frihet och om dottern rör sig brister modern, det gör ont men det finns ingenting att göra.
Hur förstå en sådan utsaga – är det trots allt ändå bättre att minnas än att glömma?
En film som intar en särskild hållning till ovanstående problematiker är tyska Club Zero (Jessica Hausner), en iskall studie i kollektiv uppfostran i förhållande till bl a klimatmoral. En systematisk fanatiker driver en grupp individer till att ge upp livet genom att sluta äta, till slut även sluta andas. De dör, möjligen, eller också försvinner de bara. Att efter filmen sätta sig och inta en välsmakande måltid sker inte helt utan problem, sådan är dess suggestionskraft.
Ett lite mildare sätt att ta sig an det udda är franska Ombord på Adamant (Nicolas Philibert) med sin försonande blick på ett antal vinddrivna existenser, omhändertagna i en dagverksamhet utanför Paris förlagd till en flytande pråm. Där ges deras poetiska sinnelag utrymme för en tid, i en atmosfär utan vare sig krav eller förväntningar. Det finns ingen egentlig målsättning med verksamheten, som därför kan iakttas i meditativt lugn, en studie i människans olika framträdelseformer, vilka visar sig vara oändliga.
Jag har upplevt festivalen utifrån en rad olika positioner, som kritiker, som biografvärd, som vanlig besökare, men aldrig, som i år, först och främst utifrån den digitala salongen av givna orsaker. Oviljan att i onödan utsätta mig för covidsmitta med kanske livslånga konsekvenser. Det har gjort mig medveten om den radikala skillnaden mellan att vara närvarande i en festival och att uppleva den på distans. Vid ett enstaka tillfälle såg jag om en film, andra gången live. Kanadensiska Days of happiness (Chloé Robichaud) skildrar en kvinnlig dirigent och hennes identitetskamp och förnimmelsen av att i Götas biografsalong vara ett med en konsertpublik var överväldigande, identifikationen det möjliggjorde med den kvinnliga huvudpersonen, intensiteten i hela berättelsen.
På samma sätt hade jag gärna sett om vietnamesiska Inside the Yellow Cocoon Shell (Thien An Pham) vars komplexa berättelse förtrollar såväl medvetande som fantasi, men tiden räckte inte till, även om det var en film som krävt en vidare närvaro, vidare vyer omkring upplevelsen av rent sublima mänskliga relationer och utvecklingsvägar längs det enskilda historiska ödet i kamp med den egna viljan.
Det går helt enkelt inte att ersätta upplevelsen av den närvarande pulsen under en festival och biograflokalen är en annan förutsättning för filmupplevelsen än datorskärmen i vardagsrummet. Filmerna bleknar, deras berättelsekonturer går i upplösning, ännu ett arbete återstår i försöken att rekonstruera festivalinnehållet utan att det helt och hållet lyckas. En film som rent berättartekniskt imponerar mer än andra och samtidigt fäster uppmärksamheten på den sorgliga frånvaron av tysk filmkonst i vårt dagliga utbud är t ex Universalteorin (Timm Kröger) Dess skildring av ett gränsöverskridande vetenskapligt arbetes kamp för sin integritet i den politiska verkligheten i 60-talets Europa bjuder in till en berättarteknisk upplevelse utöver det vanliga. En estetisk och intellektuell kapacitet i fruktbar förening som man inte är bortskämd med men desto tacksammare tar emot när den kommer en till del. Det gäller absolut teatern och det gäller, som här, i lika hög grad filmen. Kryptiska utsagor saknas inte heller, när huvudpersonen får höra ord som: ’det är inte bara inte rätt, det är inte ens fel’. Fatta det den som kan!
Med detta inte sagt, att servicen att lägga ut festivalen på nätet är förkastlig, bättre än ingenting, utan tvekan. Men precis som en av denna festivals mest sensationella händelse, AI-inslaget i Ingmar Bergmans Persona, där Liv Ullmans ansikte för ett enstaka ögonblick fick ge vika för Alma Pöystis, finns en fara i att leka med verkligheten, i det här fallet filmupplevelsen och dess omgivning, som tål att tänka på för arbetet med kommande arrangemang.
Vid ett tillfälle i When the Walnut Leaves Turn Yellow frågar sonen sin far vad tro är och denne ger ett exempel på det när han säger, att om sonen lånar ut en leksak till en kamrat och litar på att han får den tillbaka, då har han därigenom också bekräftat att han vet vad det vill säga att tro.
På samma sätt kunde man, i förvissning om att Göteborgs lyckosamma filmfestival kommer tillbaka även nästa år, känna sig trygg, i tron på, att det är en förvissning som nästan kan jämställas med just – tro.
