[240204] Lite av en slump som allt mer börjat se ut som en tanke har jag de sista åren gång efter annan hamnat i diktens Wien. Alltså det idag närmast mytiska Wien, tiden mellan kejsardömet Österrike-Ungern och andra världskrigets efterdyningar. En period som gjort att nutidens blick givit den gamla kejsarstaden ett nostalgiskt skimmer utanpå det mesta. Ett drömt sceneri som passar bra för romantiska Habsburgsreaktionärer och nostalgiska secessionsesteter med arkitektupprorstendenser. Men också för deprimerade människorättsvurmare vilka förtvivlar över samtidens likheter med nittonhundratalets första Centraleuropeiska decennier.
Bara för att understryka saken råkade vi hemmavid precis se om noirfilmklassikern Den tredje mannen, som utspelar sig kort efter andra världskrigets slut i ett sönderbombat Wien, med en handling som kretsar kring flykt undan förtryck baserat på ursprung och rutten korruption. Wien är fullt av skumrask, ruiner, moralisk moras och nattskuggor längre än till och med i första säsongen av Babylon Berlin. Kanske samma efterkrigstidens Wien som Alma Mahler besökte helt kort efter många år i USA för att lufta det öppna judehat som till hennes förtrytelse då inte längre passade sig på hemmaplan. Eller där den bildade, borgaränkan Hedwig Stavianicek knotade sig fram i efterkrigsekonomins dagliga knaperhet, tills den dag hon lärde känna den unge konstnärssjälen Thomas Bernhard som hon tog under sina vingars skugga. Delvis med hans hjälp började hon därefter långsamt se på sitt saknade förkrigs-Wien med allt nyktrare blick.
Tillsammans med Klara Beck, judinnan och fotokonstnären som gifte sig med den modernistiske neue sachlichkeit–arkitekten Adolf Loos och efter dennes död flydde till Tjeckoslovakien undan anschluss (av Österrike till Tredje riket), bara för att hinnas upp kort därpå och gå under i förintelsen, bildar dessa kvinnor huvudkaraktärerna i den mästerliga romanen Vy över Semmering av Erik Gavelin, som kom ut förra året. Det är en magnifik, episkt anslagen berättelse med två långsträckta narrativa bågar av lika stillsamt som intimt skildrade kvinnoöden som rör sig i motsatta tendensriktningar men tillsammans spänner liksom en fantasins kupol över mytens Wien. En kupol som samtidigt Klaras öde bryskt bryter rakt igenom med den ”sardinpackade” massgravens opassande konkretion – ett brutalt kolstreck som spräcker dess skirt skissade civilisationsfernissa, för att fortsätta rätt ner i helveteshålorna av bubblande misär och månghundraårig antisemitism under stadens ståtliga kloaker. Samma kloaker där Harry Lime i Den tredje mannen så passande möter sitt öde som samvetslös antibiotikaprofitör i ruinerna som återstår av kejsarmetropolen när epoken är till ända.
Skeendena däremellan har i sakkunnig detalj skildrats inifrån av Stefan Zweig, i självbiografiklassikern Världen av i går. Det högkulturella, rika, bildade och förfinade Wien, som i Gavelins roman symboliseras av den blomstrande societetsidyllen Semmering. Det Wien som till stora delar bars av sedan generationer fullt ut assimilerade och kejsardömet djupt lojala judar. Vi knappt ens tänkte på oss själva som judar, berättar Zweig, utan just som österrikare i vår stolta huvudstad Wien. Samma Wien som på bara några decennier förvreds till ett stinkande gryt av småsint judehat som tvingade Zweig i exil, tillsammans med Klara Beck-Loos och med så många andra som mötte än mer brutala öden. Ett barbari där ursprunget med ens betydde allt och rättsstaten ingenting för dessa människor, oavsett hur uppburna de alldeles nyss varit. Man förstår i båda böckerna att det ingalunda handlade om något ondsint trolleri som förbannat kejsarstadens glans. Mer att det förvuxet grandiosa monument som Habsburgarna låtit resa över sig själva aldrig var stort mer än en skör hinna av kultivering över en urgammal böld av armod, småsinthet, hatisk rasism och pöbelvälde. Det var mest en tidsfråga innan den skulle spricka.
En mästerlig skönlitterär gestaltning inifrån av samma skeenden och de sociala krafter som slet sönder kulturstaden Wien finns i Elias Canettis hypertäta, modernistiska roman Förbländningen – ett inte helt lättgenomträngligt stycke berättarkonst men ett av mina största läsupplevelser alla kategorier. Parallellen mellan det hög- och multikulturella Wiens sammanbrott och vårt eget lands nu inslagna kurs bort från sin forna högburna hållning som humanitetsvärldsmästare är svår att undvika. Även om det hos oss inte är ett envädigt kejsardömes forna strålglans utan de institutionella och kulturella grundstrukturerna för ett tryggt och demokratiskt samhälle som krackelerar.
Men här finns också stora olikheter, förstås. Sverige har ju aldrig ståtat som kulturell stormakt på något område. ABBA, Max Martin, Elektronmusikstudion och Mats Gustafsson till trots är vi en marginalföreteelse i musikhistorien, till exempel. Två romaner som tar avstamp i just Wiens historiska ställning som musikstad ger ytterligare kött på benen i förståelsen av epoken som Gavelins roman gestaltar, med bl a familjen Mahlers hjälp. I romanen Att döda ett geni ger Ingvar Hellsing-Lundqvist en febrigt rasande gestaltning av den unge komponisten Hans Rotts öde i ett Wien ungefär samtida med Alma Mahlers tidiga barndom, en inskränkt byhåla där slum och svält bor granne med kejsardömets symboliska grandiositet. Rott har i efterhand hyllats som föregångare till det som ibland kallats ”den nya symfonin”, men mötte i sin samtid frenetiskt motstånd från det wienska musiketablissementet, främst från den mäktige Johannes Brahms. Rott förmådde inte hantera det sociala spel en uppkomling är tvingad att behärska, förlorade sig i paranoid psykossjukdom och dog tragiskt bara 25 år gammal. Romanen är lika besatt i sitt tonläge som någonsin Rott tycks ha varit i såväl skapande och kärleksliv som i sin sjukdom. Lika småsint provinisiellt som Bernhard skildrat Österrikes kulturliv efter kriget ville inget svenskt förlag ge ut Hellsing-Lundqvists roman – förrän den översatts till tyska, publicerats och nått framgång i det germanska språkområdet.
En av Rotts få supportrar var hans samtida konservatoriekamrat och komponistkollega, Gustav Mahler, Almas första make och jude som hela sitt liv fick kämpa i en motvind av wiensk antisemitism. Ur hans perspektiv kan man få ännu en bild av dåtidens Wien, när han efter några år av succér i USA förs av en Atlantångare tillbaka till samma hemstad som på grund av hans judiska börd – trots assimilering och katolsk kovertering – jagade bort honom från de strålande positioner han tidigare erövrat i stadens musikliv. I Robert Seethalers luftigt meditativa roman Sista satsen sitter Mahler där i dimman på fartygsdäcket, ser tillbaka på sitt liv och ångrar bittert sin självupptagenhet och nedrighet mot Almas egna konstnärliga ambitioner – pregnant och detaljerat skildrat av Gavelin. Föregående år har han ertappat henne i en romans med Bauhausskolans Walter Gropius (som hon sedermera gifter sig med). Han drömmer också om att avsluta sin tionde symfoni. Han vet då inte att den aldrig kommer fullbordas, eller att hans egen plötsliga död inte är långt borta. Den befriar honom från att uppleva Wiens undergång, vars efterbörd vi möter i Den tredje mannen.
De skeendena gestaltas däremot tålmodigt i Gavelins roman. Dels ur den alltmer alkoholiserade och allt öppnare antisemitiska Almas synvinkel. På distans i USA får hon stå för det gamla ”fina” Wien som förfaller i ökande takt, eller om det bara visar sitt verkliga jag. Dels genom Hedwig som står för de kultiverade wienare som genomled förfallet och trots allt lärde sig en läxa. De som sade sig att öden som Klara Beck-Loos måste förbli en historisk parentes. Jag undrar samtidigt stillsamt vad hennes skyddsling, den Thomas Bernhard som sedermera rasade så mot sin forna hemstads inskränkta självgodhet i den nådlösa hemkomstskildringen Skogshuggning från 1984 – samma år som Hedwig dog – skulle sagt om dagens Österrike. Ett land som åter, liksom i växande grad vårt eget, behärskas av samtidens variation på 1930-talets politiska maktallians mellan en ryggradslös storfinanshöger utan spår av bildad borgerlighet kvar i sina led och en ideologiskt oförsonlig pöbelfascism i knappt hjälpliga fårakläder. Jag tänker att Wien hade sin egen stank där under sina ståtliga, kejserliga kloaker. Och jag tänker att vi, vi har vår egen, om än utan minsta ståt att dölja den under.
