[240124] Ett spöke är enligt wikipedia ”en avliden persons ande, själ eller immateriella skuggbild. […] Det har gjorts otaliga tester och experiment av fenomenet och flera vittnesrapporter tas fortfarande emot världen över, men det finns inga vetenskapliga bevis för spökens existens.” Ett annat ord för spöke är hemsökelse. Jag dras till det ordet eftersom det innehåller två spännande led: Hemmet och Sökandet. Det är någon eller något som söker ett hem. Hemmet kan vara (via Freuds heimlich-ungeimlich-kuslighet) hemskt – och hemligt. Men också platsen där man kan vara. Sökandet efter detta är kanske vad döden går ut på, eller livet, eller båda, i en logik där det ena inte kan separeras från det andra, där det smälter samman, där det hemlika blir hemligt och oklart och slutligen främmande. För vad om hemmet är befolkat av främlingar? Vore det en mardröm, eller en utopi?
Jag läser Aase Bergs Spöket. Olyckligt kär i djur (2022). Den handlar om Berg själv och hennes personliga relationer till olika djur (olika arter och olika ”individer” – ja, individerna måste skrivas inom citattecken eftersom ifrågasättandet av dem är centralt, lika centralt som ifrågasättandet av kollektivet) men också om människors relationer till icke-mänskliga djur mer generellt: ibland genom sensationsnarrativ (exempelvis krokodilen som bet av armen på en man på skansen), ibland genom filosofin. Titeln Spöket är namnet på Bergs hund, hunden hon låtit avliva, vars liv hon lagt i sina egna händer, utifrån ett resonemang kring smärta och kapitalism, räddande och vård-våld, ett resonemang som innebär ett totalt svek. Att låta skulden bli en text är inte en utväg, inte en upprättelse, det är något annat. Jag läser Bergs bok, och tänker att jag tas till något annat.
När jag var liten fanns det en katt som hette Ellen, hon var sköldpaddsfärgad hon hade en vit mage och över ögat fanns som en ljusbrun fläck det var mjukt i ögat. Hon var två år äldre än mig, mamma hade fått henne från sin tyska kollega han hette Klaus. Mamma brukade berätta att Ellen sovit i mammas och pappas säng innan jag föddes men sen kom jag och då flyttade hon ut. Jag tänker att hela min djur-relation alla mina relationer alla mina varanden med dom med oss, rör sig genom det mönstret: komma in, flytta ut, sängen, gåvan.
Som litteraturvetare vet jag att intresset för det icke-mänskliga, eller mer-än-mänskliga tycks ha växt under de senaste årtiondena. Posthumanistiska teorier och ekokritik har varit som en injektion i den litterära analysen. En trend kanske. Fastän tankarna om människans relation till det som inte är människa funnits sedan, föralltid. Bergs texter refererar explicit till Jaques Derridas filosoferande kring djurets blick på människan, och till Donna Haraways teorier kring companion-species i form av både djur och robotar. Men här finns såklart en flora av teorier och läsarter som samtalar med Bergs resonemang, samt med min läsning. Antologin Ekokritiska metoder (2022, red. Camilla Brudin Borg, Jørgen Bruhn & Rikard Wingård) är ett intressant bidrag till det litteraturvetenskapliga intresset för det mer-än-mänskliga, eftersom det riktar blicken mot metoden, alltså hur en läsning görs, vad som gör den möjlig (jag tänker på min egen läsning av Bergs bok, jag tänker också på hur jag slukade (ja, som ett ätande) hästböcker som barn, och aldrig riktigt lyckades sluta). Erik van Ooiijen bidrag i antologin utgår från Timothy Mortons tanke att ”’bra’ ekopoesi inte nödvändigtvis den som explicit uppmanar till omsorg om naturen utan snarare en som ifrågasätter idén om Naturens naturlighet” (60) och att litteraturen kan möjliggöra omöjliga möten: ”Mötet med den märkliga främlingen förutsätter just denna öppenhet gentemot det omöjliga, eller vad Morton kallar den ’ankomst (”mänsklig”, ”djurisk” eller annan) som din världsbild inte väntade sig’” (81). Här är vi åter i främlingen – och i ett ifrågasättande av Naturen som idé – alltså ett förfrämligande av tanken, den mänskliga, egna tanken.
Amelie Björcks bidrag undersöker det mänskliga språkets möjlighet att göra rättvisa åt en icke-mänsklig varelse och värld. Diskussionen går in i det etiska, som lätt blir till ett konstaterande av det omöjliga och brutala i det antropocentriska våldet. Men Björck hittar likväl en språklig möjlighet i det hon kallar metonymiska och zoopoetiska läsmetoder, som i korthet fokuserar på det kroppsliga och affektiva i språket i sig och låter närläsningen fungera som ett sätt att upptäcka detta. När Björck skriver om det metonymiska och zoopoetiska som läsmetoder, tänker jag att de också kan appliceras på Bergs språkarbete – i Spöket men kanske ännu mer i hennes poesi – alltså på skrivandet, och också på den faktiska samvaron, och på tänkandet om den. Det affektiva och kroppsliga – som lägger sig så nära att idén om det affektiva och kroppsliga alldeles upplöses. Jag hittar slutligen en oerhört inspirerande formulering i Ann-Sofie Lönngrens ”Maktkritik och antropocentriska läckage”: ”Kanske är det just när en analys når orimliga, otroliga resultat som vi bör beakta den särskilt noga, eftersom den då pekar mot någonting nytt, någonting som inte var allmänt vedertaget och som vi inte redan visste” (152). Jag läser analysen som texten, men också som kroppen, som livet, känslan-tanken, jaget-flocken. Det är något med det orimliga, som präglar min läsning av Bergs text.
Nu har jag en katt som heter Zlatan. Hon är döpt efter en dikt jag skrev som hette ”Zlatans ungar”, den handlade bland annat om en katt som hette Zlatan som fanns i min barndom, det var min brors kompis Tims katt och Tim hade gett henne namnet Zlatan då när hon var en han sen fick hon kull efter kull av ungar. Min Zlatan har också fått massa barn, innan hon kom till mig. När jag hämtade henne på Djurens vänner bet hennes ungar sönder sladden till mina hörlurar jag sörjer dom fortfarande det var dom bästa hörlurarna men mest är jag ledsen för att dom dog och jag är rädd för teknikavfallet. Zlatan bär ungarna. Zlatan spelar inte fotboll. Zlatan är kungen. Hon ligger i min säng på nätterna. När jag inte sover klappar jag henne, att hon ligger där tröstar i sömnlösheten. Men efterhand inser jag att något i trösten är det som hindrar mig från att sova: JAG FÅR JU INTE SOVA PÅ NATTEN FÖR DET ÄR JU DÅ SOM JAG SKA KLAPPA PÅ ZLATAN. Det är vår mysigaste stund jag sjunker in i pälsen jag är lycklig – men jag sover inte, jag blir så stressad.
Bergs författarskap rör sig kring en poetisk-politisk korsning. Romanerna Haggan (2019) och En uppblåst liten fittas memoarer (2021) bygger på en sorts otrevlig feminism. Poesin är lika otrevlig och obekväm. Ja, det är text som inte gör Rätt. Jag ryggar exempelvis tillbaka något, i Spöket, vid läsningen av dessa rader (angående en oklar ö i nordligaste norr): ”Förutom finnar och svenskar och alla blandformer finns här sibiriska outlaws, bittra samer, vinddrivna latinamerikaner, holländska läkare, sjukpensionerade hantverkstanter och personer som inte orkar skilja svenska och finska så de blandar språken lite hipp som happ på miänkieli (och får EU-bidrag eftersom någon lyckats sälja in rotvälskan som minoritetsspråk)” (s. 103). Det är så politiskt okorrekt. Får det skrivas, får jag läsa detta, får jag läsa utan att reagera. Eller är det just poängen? Att inte vara snäll. Slutligen skriver jag i mina läsanteckningar:
ATT DET ÄR NÅGOT SOM SKÖNT MED ATT DENNA TEXT INTE FÖRSÖKER VARA TREVLIG, ATT DEN OFTA OCKSÅ LIKSOM LÅTER SIG TAPPAS BORT OCH DET BLIR OKLART – (?) / ATT DET FINNS NÅGOT MENINGSFULLT I DET OTYDLIGA. / ATT DISSA KOMMUNIKATIONEN (????) / ELLER ÄR DET MIN LÄSNING. / ASSOCIATIONEN…
Jag rör mig in i frågan om det etiska. Det etiska i Spöket handlar om gränsen för vad som kan förstås, och hur den (inte) kan hanteras. Berg skriver: ”Kontakten med det främmande är en fråga om känslighet och nåd. Men den avsiktslösa farligheten – själva främlingskapet – kan ändå leda till stor förödelse” (s. 179). ”I själva verket finns inga kentaurer. Inga enhörningar heller. Vi kommer aldrig att lyckas förena människa och häst, kropp och själ, inte ens våra hjärnhalvor, eller vår egen ondska och godhet. Vi är både offer och förövare” (s. 205). ”Jag skulle aldrig få för mig att kalla mig djurvän. Det vore masochism i överkant att tro att dessa varelser är mina vänner. Eller att jag är deras. I bästa fall kan jag kalla mig medgångare, utifrån Derridas tankar om mitgehen. Vi lever inte i tillsammans. Vi lever i parallella världar. Det går inte ens att föreställa sig katternas verklighetsuppfattning” (s. 248). Det är en tvetydighetens moral, för att använda Simone de Beauvoirs ord. Det är en dubbelhet.
Det är den dubbelheten som präglar mitt varande med djur, men det är inte djuren enbart, det är ju cirka allt, ja, allt. Ellen dog när jag gick på gymnasiet. Hon blev 19 år. Innan dess hade min granne dött (pappan till min andra brors kompis), annars fanns inte döden förutom i böckerna, och böckerna är böckerna, det är gråten om natten. Ellen var en sur katt. Ingen tyckte om henne. Hon tyckte inte om att bli upplyft. Hon tyckte inte om att bli klappad långa stunder. Jag tyckte: Perfa. När hon blev äldre började hon skrika. Hon tyckte inte om att vara utomhus på dagarna, men när alla människor var borta så var hon tvungen att vara ute för hon kissade på fårskinnsfällen från ikea som låg i stora rummet om ingen passade på henne. Jag var den första som kom hem till huset och Ellen dom flesta dagarna, skolbussen stannade vid kyrkoplanen och jag gick nedför backen. Ensam gick jag, min bror och hans kompis gick bakom, Therese hade slutat prata med mig förresten kanske hon hade flyttat också, ingen annan gick av där, bara Rikard och Gunnar men dom var inte där. Jag hör Ellens skrik genom hela backen. Har hon suttit och skrikit hela dagen eller vet hon vilken tid jag kommer, eller känner hon fastän hon inte kan se (eller kan hon se, kan hon se genom syrénhäcken och genom grannens garage att jag kommer?) att jag kommer? Jag säger till mamma att det är pinsamt att hon skriker så, men egentligen är det bara bekräftelsen. En annan granne har ett barn som är litet (barnet heter också Anna, varför tog dom mitt namn) och en dag när min mamma och Annas mamma står och pratar lite av någon anledning skrattar Annas mamma och säger något om katten. Hon säger till Anna: Anna hur låter katten? Anna skriker. Hon skriker högt och hysteriskt och hjärtskärande. Hon säger inte: Mjau. Hon har Ellens skrik i munnen. Mammorna skrattar. Min mamma berättar detta för mig. Jag vet att ingen älskar Ellen. Alltså måste jag älska henne för en hel värld. Man kan inte klippa klorna på Ellen och när hon river mig blir det sår. Jag älskar Ellen outsägligt. Jag skriver hennes namn.
Men ännu mer är det en form av etik som handlar om att inte fatta. Är det en oförståelsens etik? Kanske, eller snarare, en av-förståelsens. Det handlar om att erfara förståelse som en form av våld, och öppna upp för främlingskapet – inför andra och inför sig själv – som en (o)rimlig ingång i relationer och varanden i världen. En av mina sömnlösa nätter (innan jag läst Bergs spök-bok) skriver jag ner mina reflektioner kring detta till en vän (ja, jag skriver det till Zlatan):
Men också skavande… och jag tänker på att jag alltid, nästan alltid, upplever skillnad i mig, känslan av att vara mig själv främmande, inte förstå mig – kanske för att förståelse som begrepp borde sluta ses som något eftersträvansvärt?? Eller iaf som slutmålet i sig, att man borde bara, inte säga ”jag fattar”, utan uppvärdera positionen av att INTE FATTA. För fattande (relaterar ordet till ett fysiskt gripande, ett fasthållande, en kram som genast övergår i en bältning) är något reducerande (?) och det som är spännande är när man inte fattar men ändå kan se att det finns något, finns någon, där som är värd uppmärksamhet nyfikenhet och framförallt MÖTE och med möte menar jag alla former av skeva mötanden, bredvidgående rörelser osv.
När jag sedan läser det hos Berg uppstår en kuslig igenkänning och bekräftelse (som just i denna känsla blir väldigt motsägelsefull). Jag tänker i min läsning att jag känner igen så mycket hos Berg, och jag fattar ändå inte, och jag vet inte om jag gillar, eller ogillar, om kritiken är en form av kärlek, om kärleken en kritik. Det är åter, dubbelheten. Som kan förstås genom Bergs resonemang om empati: ”Men samtidigt, och det här är obehagligt: att kunna avläsa känslor är inte samma sak som att känna kärlek eller vilja den andre väl” (s. 50). Alltså, empatin, att förstå (eller uppleva sig förstå!) en Annan, betyder inte att man bryr sig om den, älskar den el dyl. Men samtidigt öppnar det för motsatsen: ATT MAN INTE BEHÖVER FATTA FÖR ATT ÄLSKA.
Det finns en annan katt. Hon heter Molly. Ellen mobbar Molly. Molly är tjock (när dom säger att jag har anorexi säger mamma att Molly har en hetsätningsstörning, det är pga barndomstrauma, grannen hittade henne i ett dike, hon var bara pytteliten då, hon bodde på grannens golden-kennel i tre månader och lärde sig bli en hund, under resten av livet hade hennes svans samma rörelsemönster som en golden-hunds svans, sen tyckte grannen vi kunde ta henne eftersom vi ”gillade katter”, mamma säger att Molly varit med om så hemska saker, att bli lämnad av sin mamma sin familj, hur hamnade hon i diket, kanske såg hon mamman dö, kanske dödades dom andra kattungarna, kanske försökte dom dränka Molly, hon äter, säger mamma, för att hantera känslorna, hon äter och hon vet inte hur hon ska sluta, det är inte hunger, det är känsloreglering). När Ellen kommer in i rummet måste Molly gå ut. När Ellen kommer till maten måste Molly lämna (därför måste hon hetsa i sig när hon har chansen). När jag är tretton år och ligger på psyket har jag en återkommande tanke: Jag önskar att alla människor blev katter.
I flera episoder lyfter Berg fram det autistiska: ”Möjligen är autister djur, eller om djuren är autister. Det har åtminstone visat sig att många människor från detta spektrum kommer ovanligt bra överens med hästar och hundar” (s. 44). Jag fick min autismdiagnos 2018. Jag läser denna text som autist. Jag tänker att jag skulle kunna provoceras och problematisera. Javisst. Jaa. Men jag väljer att göra en välvillig läsning. I denna läsning är Aase också autist (eventuellt i smyg?). Jag baserar min identifikationsdiagnos på det faktum att Aase inte har så värst mycket till övers för dom normala människorna, dom som tror att man kan förstå andra människor. Jag läser en autistisk text, som autist. Berg skriver: ”En häst kan dessutom sällan tänka utanför sin egen box eller föreställa sig vad som ska komma att hända. Djur och autister påstås leva i nuet, inneslutna i ett slags bubbla. Det är inte alls obehagligt. Själv hamnar jag ofta i absenser, i tillstånd som liknar epileptikerns petit mal, alltså små luckor i tiden, lakuner av verklighetsfrånvaro, eller om man tvärtom ska kalla det total närvaro i sig själv” (s. 172).
Ur ett autistiskt-etiskt perspektiv är främlingen som koncept centralt. Jag har försökt formulera det i en annan text,1 där jag utifrån hur Clara Törnvall och Freddot Carlsson Andersson använder sig av främlingen i sina texter om autism. Törnvalls essäistiska/självbiografiska Autisterna – om kvinnor på spektrat (2021) innehåller ett citat ur Simone Weils verk: ”att älska en främling som sig själv innebär: att älska sig själv som en främling”. Törnvall läser Weil som autistisk, och reflekterar över ordet ”främling”. ”Hon vill säga något om att acceptera det främmande i sig själv”, skriver Törnvall. I B-laget (2022) skriver Carlsson Andersson om sitt liv med autism och ADD och hur dessa funktionsvariationer gör det omöjligt för honom att leva i dagens svenska välfärdssamhälle. Boken handlar mycket om Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen och en kafkaesk tillvaro på ett ekonomiskt existensminimum. Men den innehåller också några träffande beskrivningar av autism. Som när Carlsson Andersson beskriver sin oförmåga att kategorisera människor: ”Men främlingar blir lika verkliga som de jag faktiskt känner.” Jag tillåter mig att sammanfatta detta i en form av autistisk etik, där främlingskapet öppnar upp för ett slags ”världens ömma likgiltighet” (citatet hämtat från Albert Camus Främlingen (1942), och som jag finner i läsningen: Det är som om läsningen gör en till främmande för att den har förmågan att förändra själen. Men jag upplever det snarare som om läsningen synliggör det som redan alltid varit främmande. Den påtalar att det finns inget begripligt. Läsningens etik bygger alltså på att visa hur texten är främmande, världen är främmande, jaget är främmande.
Där jag finner främlingsetiken i texten, finner Berg den i kommunikationen, och låter etiken bygga på den känsla av krass sorg som detta skapar: ”Det är inte svårare att prata med djur än att prata med människor. Det vill säga omöjligt i båda fallen” (s. 52). ”Man vill gärna tro att kontakten är tydligare mellan människa och människa än mellan människa och djur. Att människospråket kan slå en bro över språkförbistringens avgrund. Att vi åtminstone kan förstå varandra inom artgränsen. Men nej. […] Det enda människor kan, som djuren saknar motsvarande förmåga till, är konsten att sminka över det allomfattande främlingskapet i kärlek” (s. 59).
Jag tänker att det är lite som om min relation till djur är komplex i sig själv – men mest är det som skaver i den hur min känsla och min relation bryts mot det förväntade sättet att vara med djur. Det är det mänskliga sättet att vara med hästar som innebär att man måste rida på dom. Jag vill inte det. Jag har en till händelse: Klara och jag går med hunden Vidde. Klara håller i kopplet. Det är ett långt nylonrep. Vidde och Klara i varsin ände, jag har hamnat mittemellan, när Klara kallar på Vidde och han rusar mot henne, det är bara det att i den rörelsen så hamnar liksom kopplet i en ögla runt mig, och det hamnar i mina knäveck. Det bränner upp långa djupa sår i knävecken. Jag kan inte böja benen hela den sommaren. Efter ett tag blir det sårskorpor, gula av var och tjocka som maskar. Efter detta är jag alltid rädd för kopplet. Inte rädd för hunden (bara lite) men jätterädd för koppel.
Exakt samma episod läser jag om i Bergs bok. Koppelincidenten har hänt Aase också. Och något hände då. Något bröts. Det är ett bryt orsakat av människans mellanliggande grej: kopplet. Kanske är det detta bryt i barndomen som orsakat den skevhet i relation till människoarten som flera av Bergs texter tycks bygga på?
Bergs debut gör med titeln Hos rådjur (1997) – redan borta från mänsklig civilisation – om vilken Victor Johansson i Ett lysande namn skriver: ”Den rymmer en pervers natur befolkad och inkräktad av fosterliljor och sälbakelser. Det är människans naturliga kroppsfunktioner som förskjuts till naturen omkring och blir onaturliga, våra insidor och inälvor blir främmande vilda djur att rasta i språket. […] Inget som tvås rent utan skitas rent, renar sig själv som en dubbelnegation.”2 Förskjutningen, främlingsskapet, det dubbelt negativa. Redan finns det. Bergs ungdomsbok Människoätande människor i Märsta (2009), inleds med: ”Vi är ödlor. Vi är världens vackraste djur.” Här är det tonårsflickorna som talar. Det är dom-vi som är ödlorna, som avsäger sig mänskligheten. Och jag tänker på hur den posthumanistiska, feministiska teoretikern Rosi Braidotti uttrycker att “because my gender, historically speaking, never quite made it into full humanity, so my allegiance to that category is at best negotiable and never to be taken for granted” (Transpositions: On Nomadic Ethics, 2006, s. 130). Flickans lojalitet ligger alltså kanske inte hos människan, kanske hellre hos ödlan. Det är med en sådan skeptiskhet och illojalitet som Berg skriver om mänskligheten. Också i den bok som jag ibland upplever som motsatsen till Spöket, Liknöjd fauna från 2011. Här finns Naturen. Och den är lika omoralisk som i Spöket, men skrivandet om naturen gör Berg här från ett annat håll. Hon skriver genom hönor, låter hönorna appropriera det mänskliga språket (men såklart är det Berg som approprierar hönsflockskroppen – eller?), låter dom bli en grekisk kör:
Höns Kören:
Vi tillhör Dynamiken på så vis att vi Är Hönor. Vi tillhör Dynamiken på så vis att vi gör livets liv. I ansiktsboken ropar vi på stora skugg presennings kroppar. Vi presumterar Oss, vi har förhandlingsläge för Få Mat. (…) Vi hävdar det är viktigt med exakt furu pinnar utan vidhängande bristande hållning i den fasta materialiteten. Vi BETONAR att Leva ett Liv i Hjul spår för Oss såväl för Alla.
Hönorna fuckar med språket. Berg gör en höna som fuckar med språket. Vem gör vem i dikten? Elise Karlsson skriver i sin recension att: Men här finns alltså också hönsen, de som beter sig alldels odjurigt. Som samlar sig till ett ”vi” i ett försök att hierarkisera och att utesluta de andra djuren i Bergs varierade djurlandskap. Det gör de genom att ta ordet, med en översättningsmotorisk prosa som tuggar i sig tomma fraser och spottar ut dem i en kusligt förfrämligande ny syntax. […] Så, vad vill Berg egentligen säga med denna utflykt i det gröna: uppmanar hon oss att återgå till naturen, fly civilisationen? Är det verkligen enda sättet att undkomma detta obehagligt kyliga ”vi” som hönsmaktsordningen utgör? Nej, texten öppnar också för andra utvägar, som möjligen finns i själva språket, hur vi talar om oss själva.”3 Jag funderar på detta. Vad göra med ”vi”? Finns det ”vi som kan tala om oss själva” – är det inte snarare som om det som händer, både i Liknöjd fauna och i Spöket att försöket att tala, att göra språk, att sökandet efter relation-ord- språk-förståelse, slutar i Olycka? Och att det är denna olyckliga, eller misslyckade estetik-etik som är det enda rimliga – som faktiskt möjliggör någon sorts kärlek?
Jag fastnar i Spöket för hur Berg skriver om arbetet med hästen som poetiskt: ”En samlad häst, alltså en häst som arbetar fram rörelsen djupt inifrån bakdelen fram till kontakten på tygeln, är inte möjlig utan framåtbjudning och halvhalter. Begreppen är snarare poetiska än praktiska” (s. 175) Här är det poetiska ett sätt att vara – som samtidigt är våldsamt (det handlar om ridningen, som ytterst handlar om ett domesticerande och ett maktövertag) och som möjliggör den fysiska och ”emotionella” (ja, det måste skrivas inom citattecken) relationen. Poesin, är inte ett gott alternativ, inte heller ett ont, knappast ett alternativ. Men något kan kanske öppnas.
Mot slutet av Spöket skriver Berg om ett slags utopi där arter helt upplösts genom ett slags inverterad incest: ”Alla missfoster måste samarbeta. Olikhet krokar i olikhet, främlingskap i främlingskap, sällan identifikation eller igenkänning, eller: igenkänningen består av en enda gemensam faktor: vi är alla ensamma tillsammans” (s. 262) Det är en skrämmande utopi eftersom den underkänner allt ”vi” känner till och förespråkar ett kollektiv där alla är främmande, ett jag som är minst lika främmande som alla andra. Men poängen är att främlingskapet i en sådan obehaglig utopi inte är kärlekslöst. Men det kräver kanske en omformulering av kärleken? Berg skriver: ”Kan kärlek existera utan bekräftelse? / Är jag hyperparasit eller värddjur? / Mer finns inte. Mindre finns inte. Man får vara nöjd med det lilla hjärtats puls” (s. 287).
Det finns också hästar. Min kompis Klara har hästar. Även Lisa, Amanda, Rebecca och Moa har hästar. Också Ella och Sara (men dom borde faktiskt inte få ha hästar för det är så stökigt på deras gård, säger Klara och Amanda). Jag har inte hästar. Men jag får rida hos Klara. Först på Klaras pappas islänning, Zuki, sedan när Klara får Arleen så får jag rida på Klaras gamla häst, Bonzo. Eftersom alla går på ridskolan går jag också på ridskolan. Där finns Candy. Candy är tjock. Candy är slö och trög. Ridlärarna säger att jag måste rappa till med spöet faktiskt. Candy tycker inte om när man sadlar och tränsar. Då biter hon. En gång biter hon mig i handen. Min lila fingervante med gummiplopparna som ska ge grepp om tyglarna spricker upp och blir mörk av blod (men det går att tvätta och laga fast det blir inte exakt samma, men många år senare läser jag om den japanska keramikpraktiken kintsugi, där lagas sprickor med lim och guld, där blir såret och ärret det vackra i saken, att veta detta håller mig uppe). Det blir ett hål i handen. Hålet växer ihop men långt efter att allt är läkt så är det som om något hänt med handen. När jag badar i sjöar är det som om vatten läcker in i handen, in genom såret som inte längre är öppet, handen svullnar och domnar av vattnet. Innan dess kunde jag bada i hundra år, nu vill jag inte längre bada. Candy har förstört allt. Ingen älskar Candy. Alltså måste jag älska henne för en hel värld.
Det lilla hjärtats puls.
Mina djur är: Längtan. Rädslan&Längtan.
