[240121] Den svenska och globala klimatpolitiken krackelerar. Ingen stat som i Paris skrev under på 1,5-gradersmålet för en politik som kan bidra till att nå detta mål. Nyligen meddelades att 2023 nästan tangerade samma temperaturökning. Alltfler stater väljer att i det läget hellre överge målet, liksom sina nationella mål, än att stå med byxorna nere. Andra, som Sverige, spelar än så länge dubbelspel. Reaktionerna från de som stöder Parisöverenskommelsen blir alltmer desperata, orden allt hårdare och aktionerna och engagemangen allt radikalare.
”Vi” måste stå emot, ”vi” måste göra mera, ”vi” måste agera! hörs slagorden. Medan statsministern tvärtom framhåller att ”vi” inte alls behöver agera, ”vi” har redan gjort vårt, nu är det ”de” som ska göra insatser. Men även dessa ”de” är förstås sina egna ”vi” som tycker samma sak om oss. Klimatengagerade forskare och opinionsbildare framhåller ett större men samtidigt vagare ”vi” som måste se de enorma skador som väntar om inte ”vi” gör det som krävs. Parallellt med en bred våg av reaktionär nationalism och antidemokrati, där ett helt andra ”vi” lockar och fångar människor i växande skaror. Och mitt i allt står jag, står du, står massor av enskilda människor som vilset frågar sig vilket av alla ”vi” som är deras, som är våra. Undrar om där ens längre finns någon klimatpolitisk stack att dra sitt strå till.
En första sak att inse om alla dessa ”vi” är att de som regel är mycket mer sammansatta än vad olika röster som frambesvärjer dem vill ge intryck av. Detta visar sig i den globala klimatpolitiken i skilda synsätt mellan stater på hur de bördor och kostnader som klimatpolitiken medför (på kort sikt) ska fördelas. Och det visar sig i konflikter inom staterna om vilka krav de ska ställa upp i globala förhandlingar och hur de nationellt ska fördela kostnader och bördor som egna insatser för med sig. Det handlar om att avstå snabb nytta med hjälp av fossila bränslen, att investera i omfattande tekniska omställningar på energi- och bränsleområdet, att klimatförändringsanpassa infrastruktur, med mera. Ju mer ambitiös politik i termer av mål för den globala medeltemperaturökningen, nationella utsläppsnivåer och annat, desto skarpare blir konflikterna inom alla dessa ”vi” kring hur de fördelningspolitiska följderna ska hanteras. I värsta fall kan oenigheten spräcka det sköra ”vi” som samlats kring en klimatpolitisk ambition, likt den som uttrycks av klimatkonferensernas gradtalsmål.
En annan fördelningspolitisk aspekt gäller bördor som uppstår över tid: ju mer ambitiösa klimatpolitiska mål, desto mer accepterar ”vi” att bära bördor nu för att minska bördor i framtiden för … Ja, vilka då? Är de framtida människorna som därmed gynnas på vår bekostnad också del av samma ”vi” som vi? Eller är de att likna vid ”de” i andra länder som vår regering just nu pekar ut som ansvariga för att genomföra svensk klimatpolitik? Hur som helst finns det alltså väldigt olika synsätt på hur starka skyldigheterna mot de framtida människor som drabbas av klimatpolitikens pyspunka. Förvisso finns i de flesta politiska klimatdeklarationer, på alla nivåer från kommuner till FN-konferenser, slagord om rättvisa och hållbarhet. Men detta flyttar bara utmaningen ett retoriskt steg, eftersom människor inte är eniga om vad som är rättvist och hållbart, vilket tar sig uttryck just i svårigheterna att komma överens om en fördelningspolitik för att handskas med bördorna som följer av att nå det ena eller andra klimatpolitiska målet. Och utan tillräcklig enighet finns realpolitiskt sett inget ”vi” som kan åstad komma någonting klimatpolitiskt.
Här har förstås politikens retoriska sida en viktig uppgift: att formulera värden och målbilder på ett sätt som får människor att sluta upp till ett ”vi” som kan nå eftersträvansvärda mål. En del av den höga ambitionen i globala klimatöverenskommelse får nog konstateras inte ha varit mycket mer än sådan retorik. Gradtalsmålens roll i politiken har i realiteten inte varit att nås, utan att heja på människor att så gott det går ställa upp för en mer snarare än mindre ambitiös klimatpolitik. Samtidigt har den klimatmoraliska agitationen på många vis landat fel i det lilla – den har alltmer kommit att handla om individens plikt att utan mycket till politiska incitament ändra sina konsumtionsmönster och sin idé om vad ett gott liv ska få innehålla. Ur detta kommer fenomen som ”klimatskam”, samtidigt som det är mer än lovligt tveksamt om något som helst av klimatpolitiskt värde åstadkoms den vägen. I stället för ett ”vi” som samordnat ställer upp bakom verksamma politiska insatser ställs individen inför sitt ”jag” som ställs till doms av ”någon annan” för sina försök att leva okej. Det kan handla om att bli tittad snett på över eftermiddagsfikat på jobbet, eller att få sin individuella livsföring begränsad eller fördömd av den ena eller andra klimataktivistiska aktionen. Men om inte retoriken backas upp med och förankras i verksam realpolitik att sluta upp bakom blir det inget ”vi” som kan åstadkomma någonting av värde klimatpolitiskt. I avsaknad av det blir tvärtom klimatskammens moralismer kontraproduktiva: de gör människor ännu mindre sugna på att sluta sig samman till ett klimatpolitiskt ”vi”. Samtidigt: utan tillräckligt folkligt stöd på hemmaplan kan ingen regering hållbart rulla ut den politik som krävs om ett land sta dra sitt strå till att ambitiösa globala klimatmål nås. Det gäller särskilt demokratier, men inte bara.
Så vilket klimatpolitiskt ”vi” går att åstadkomma, hur ska det gå till och vad är realistiskt möjligt för detta ”vi” att alls nå för klimatpolitiska mål? Filosofin har dryftat så kallade kollektiva handlingsproblem genom hela sin historia. Observationen att kollektivt oorganiserade individer alltför gärna och snabbt undergräver villkoren för sin egen blomstring och existens är gammal som gatan. En annan observation är att i dessa slags problem är målet inte i första hand att nå ett perfekt utfall, utan att alls få till det minimum av samordning som krävs för att det inte ska gå helt över styr. På detta finns två traditionella lösningar som inte funkar som grund för klimatpolitiken: kultur och informell moral respektive statlig organisation och regelverk. Det finns ingen tillräckligt robust globalt gemensam kultur och klimatpolitik kräver global organisation som griper över existerande stater, dessutom under mycket lång tid. Det bästa vi har är då FN och den internationella rätten. Men båda dessa institutioner är helt och håller prisgivna åt de enskilda staternas vilja att förbinda sig att samarbeta, och att sedan även förverkliga det man lovat. Det vi ser i klimatpolitiken är att det andra av dessa steg aldrig tagits, vilket nu alltmer leder till att stater och individer backar från det första steget.
Nyligen kommenterade en besviken internationell klimatforskare det senaste klimatmötet i Doha med att ondgöra sig över människors moraliska tillkortakommanden när staterna (och deras befolkningar) inte sluter upp bakom dennes klimatpolitiska vision. Hellre än anpassning av klimatpolitiska mål till vad som kan accepteras realpolitiskt av människor, fantiserade han om någon slags omprogrammering av människans natur. Härom året var litteraturvetaren Martin Hägglund inne på liknande tankar i en omtalad bok, men väckte i stället till liv beprövade tankar om ideologisk omprogrammering med hjälp av en stenhård, doktrinär propagandaapparat som fick mig att tänka på såväl den katolska inkvisitionen som Maos kulturrevolutionära omskolningsläger. Drömmen som förenar dem båda är att det kollektiva handlingsproblemet ska försvinna genom att människor fås att själva vilja dra stråna som behöver dras för att stacken dessa tänkare ser framför sig ska växa. Min filosofkollega Torbjörn Tännsjö har i stället i en ny bok lyft bristen på globalt statligt tvång – något som alla vidlyftiga omprogrammeringsutopier sannolikt ändå förutsätter. Med en världsstat skulle ett mer robust globalt ”vi” kunna agera och överbrygga klyftan mellan önskedröm och politisk handling.
Men alla de här utopierna flyttar egentligen bara grundproblemet ett steg. För det första, tankarna förutsätter att den svåra frågan om hur pass långtgående klimatpolitik som ska genomföras redan är avgjord, och därmed också frågan om hur dess bördor och kostnader ska fördelas. Detta är alltså inte fallet, klimatpolitikens kris vittnar om att det i själva verket finns långtgående oenigheter om hur långt politiken bör gå och på vems bekostnad. För det andra, utopierna är blinda för den avsevärda risken att försök att implementera dem i än högre grad försämrar klimatpolitikens möjligheter. För hur sugna är människor världen runt på att bli genetiskt/neurologiskt omprogrammerade eller kulturrevolutionärt omskolade? Betydligt mindre än de verkar sugna på att backa en politik som skulle kunna ha en chans att nå 1,5-gradersmålet är min gissning. Mer troligt skulle försök i denna riktning ge ett realpolitiskt bakslag som får den klimatpolitiska tillbakagång vi just nu bevittnar att framstå som en västanfläkt i jämförelse. Tännsjös förslag lägger sten på börda och lägger till den avsevärda risken för världsomspännande självständighetskrig med kärnvapnen som riskfaktor och, om nu världsstaten mot alla odds ändå skulle gå att inrätta, inbördeskrig som (förutom de humanitära konsekvenserna) lär förlama all klimatpolitik under långa tidsrymder.
Men det finns andra reaktioner på problemet än de utopiska. I min egen forskning har jag lyft möjligheten att i stället låta fakta om människors ovilja att acceptera ambitiösa politiska mål få en större betydelse när vi identifierar vad vi ska försöka göra politiskt på områden där människor har svårt att enas. På klimatpolitikens område har tankar i den riktningen utforskats av min filosofkollega Eric Brandstedt inom ramen för klimatpolitikens rättviseproblem. Tar man hänsyn till den låga chansen att förverkliga långtgående politiska förslag som människor inte accepterar, bör slutsatsen bli en annan än utopisternas idé om moralisk perfektion till snart sagt vilket pris som helst. Brandstedt har här lyft att det inte kan få handla om någon sorts eftergiven pöbelpolitik: att bara protester som sådana ska få diktera klimatpolitikens ambition. Men jag menar att om motståndet, trots försök till argumentation och övertalning, förblir så brett och starkt att utsikterna för hållbar ambitiös klimatpolitik falnar och riskerna för opinionsmässiga bakslag för hela idén om global klimatpolitik växer, så bör realpolitiken anpassas. Den slutsatsen hänger ihop med den allmänna poängen om vikten av ett ”vi” för att lösa kollektiva handlingsproblem.
Det viktigaste i den globala klimatpolitiken är tillräcklig grad av realpolitisk (inte bara vaga deklarationer) enighet som sedan också förverkligas. Om det folkliga och nationella stödet för en viss ambitionsnivå i denna politik vacklar, så att politiken blir orealistisk även i ljuset av upplysning och retoriska kampanjer, så bör ambitionsnivån sänkas. Detta kommer förstås med avsevärda moraliska kostnader ur ideal synvinkel. Men dessa kostnader blir etter värre om det inte går att skapa det ”vi” som krävs för någon mån av effektivt genomförbar global klimatpolitik. Och om det ska bli något sådant ”vi” så måste det inrymma även de med vilka vi är djupt oeniga om klimatpolitikens ambitionsnivå och rättvisefrågor.
Så vad hände nu? Blev professorn klimatförnekare? Nej, jag förnekar inte klimatvetenskapens resultat. Men ur dess beskrivningar av nu- och framtid följer inga omedelbara slutsatser om vad som bör göras politiskt. För det steget krävs normativa moraliska och politiska principer som människor fullt rimligt kan vara djupt oeniga om. Inte heller är jag klimatförnekare om man menar någon som inte stöder idealt ambitiösa klimatpolitiska mål. Men jag konstaterar samtidigt att varken tillräckligt många stater eller tillräckligt stora delar av deras befolkningar tycks beredda att sluta sig samman till det ”vi” som krävs för att nå dessa mål. Det finns stora oenigheter om hur mycket som är värt att betala för en ambitiösare klimatpolitik, liksom om hur dess bördor och kostnader då bör fördelas. Detta är också ett klimatvetenskapligt faktum. Hur mycket jag än anser att de som har andra moraliska och politiska ideal än jag själv har fel, så kan jag inte bortse från att dessa människor existerar och påverkar vad som är realpolitiskt möjligt. Låt inte klimatideologisk perfektionism stå i vägen för ett globalt ”vi” som faktiskt kommer göra det som trots allt går att göra för att mildra det enorma elände som klimatförändringarna annars för med sig!
Läs mer:
Eric Brandstedt webbsida vid Lunds universitet: https://portal.research.lu.se/sv/persons/eric-brandstedt/publications/
Climate Change and Human Behaviour: https://www.nature.com/articles/s41562-022-01490-9
Martin Hägglund: Vårt enda liv (Volante, 2020): https://volante.se/bocker/vart-enda-liv/
Christian Munthe: Pragmatic Challenges in Practical Ethics: https://www.researchgate.net/publication/369720164_Pragmatic_Challenges_in_Practical_Ethics
Torbjörn Tännsjö: From Despotism to Democracy
How a World Government Can Save Humanity (Springer, 2023): https://link.springer.com/book/10.1007/978-981-99-5559-6
