[240117] Den västsvenske skulptören Claes Hake har sedan debuten på 1960-talet kommit att bli något av ett världsnamn för sin förmåga att med ett personligt formspråk iscensätta ett landskap, vare sig i eller utanför stad, med monumentala skulpturer i framför allt sten, ofta likt symboliska portar. Vare sig man anländer till Göteborg per tåg, buss, bil eller flyg så möts man av hans landmärken.
Den nu aktuella utställningen, hans fjärde under 2000-talet på Galleri Thomassen i Göteborg, går under benämningen retrospektiv. Och visst ryms där ett antal mindre skulpturer, ett par reliefer i fiberbetong, målningar, skisser, modeller, som refererar till hans mångåriga verksamhet. Men hans storskaliga verk i sten – granit, diabas med mera – som fått strategiska placeringar runt om i Sverige och övriga Norden men också på ett flertal platser i USA och Tyskland, får man studera avbildade i en generös katalog över konstnärens verksamhet och som inleds med reservationen att bilderna inte är inlagda i tidsföljd utan ”kommer som det faller sig”. Det är bilder på verk under arbete och färdiga på plats, ibland med en handskriven kort kommentar av konstnären själv.
Dessa kommentarer låter oss veta att det förutom själva arbetsprocessen är nedgångna miljöer och industrimiljöer som intresserar konstnären mest. Vidare visas ”skisser till projekt som aldrig blivit gjorda” eller kommenterar två skulpturer med många år på nacken med orden ”det är då fan att jag inte blivit av med dem. Dom ser ut som skulpturer ska se ut.”
Det land som förutom Sverige har flest verk av Claes Hake tycks vara Danmark. Så har de också en synnerligen konstintresserad nybliven exdrottning, om nu det kan höra till saken. En rejäl blickfångare är i alla fall den drygt sju meter höga dubbelskulpturen Kongen o Dronningen i syddanska Tønder, som Hake själv betraktar som en favorit.
I sammanhanget dristar jag mig till att återge en uträkning jag snappat upp att Danmark med sina sextio konstmuseer har mer än dubbelt så många konstmuser än det till folkmängden dubbelt så stora och till ytan tio gånger större grannlandet Sverige. (Uppgifter från 2018 som jag dessvärre inte förmått verifiera). Kan ändå vara värt en tanke i tider då svenska konstmuseer till och med hotas av nedläggning. För att inte tala om den så kallade galleridöden.
Galleri Thomassen håller i alla fall ställningarna på Götabergsgatan och att Claes Hake har en stor fan club och vänkrets var det ingen tvekan om på vernissagedagen. Ändå gick det hjälpligt att lotsa sig fram mellan podierna med mindre bronsskulpturer av äldre datum, expressionistiska, uttrycksfulla porträtt av typ som minner om mitt tidigaste möte med Hake, medan han fortfarande hade ateljé i en liten lokal på Sprängkullen, säte för den då framväxande progressiva musikrörelsen. Ett av Claes Hakes tidigaste uppdrag blev också att göra scenografi till musikgruppen Nationalteatern.
Det är i alla fall ingen tvekan om att det handlar om ett konstnärskap som inte ger vika för vare sig komplicerade lösningar, oprövade material eller former, utan att överge den bohuslänska graniten, de storslagna och mäktiga volymerna och det abstrakta men underfundiga och uttrycksfulla formspråket.
Ett galleri som fortfarande håller ställningarna i Stockholms centrum är Wetterlings i Kungsträdgården, som 2022-23 gjorde ett försök att åter etablera sig på Avenyn i Göteborg. Det blev tyvärr ett kort försök. Då hade Claes Hake 2020 haft en stor utställning, en av flera han haft på Wetterlings i Stockholm, som också haft stor betydelse som en av dem som möjliggjort den påkostade katalogen, som premiärvisades då, såväl som på Galleri Thomassen, då som nu. Oumbärlig!
Att det handlar om en konstnär med ett konsekvent formspråk, djärvhet, humor, envishet tillika omsorg om sina medhjälpare i det många gånger tunga och komplicerade arbetet står klart. Ett exempel på denna envishet är serien ”Samuraj”, bestående av nio svarta diabasskulpturer. Hakes mål var att de skulle visas inomhus i en lokal med en takhöjd på minst 4,5 meter, men kommenterar: ”Bara en gång fick jag till det något så när i en konsthall i Darmstadt, Tyskland.” Snacka om envis målmedvetenhet.
Att Hake också är en flyhänt och uttrycksfull tecknare framgår av de fyra stora böcker med handgjort papper, som en efter en fyllts med experimentella och spontana teckningar i glitter, kol och rödkrita. Claes Hake är en konstnär som onekligen säkrat sin plats i konsthistorien.
