[240115] Att vilja, välja, drömma, minnas och fatta avgörande beslut är frågor om våra livsvillkor som den här pjäsen väcker till liv. På scenen fem för Stadsteaterns trogna publik välkända och välspelande skådespelare, som möter igenkänningens roade reaktioner i Studions för kvällen fullsatta salong.
Två teaterproffs, manusförfattare Lolo Amble och regissör Gunilla Nyroos, har slagit sina erfarenheter samman och skapat en sorglustig spegelbild av två äkta par på väg mot pensionen som väcker tankar om hur medvetet alternativt slumpmässigt livet egentligen låter sig formas och likväl om villkor och könsroller.
Det hela inleds med två enskilda samtal man och kvinna emellan. Där är Johan Fribergs oerhört väl karaktäriserade prydlige, lågmälde John med hustru Evelyn (Anna Bjelkerud) som har ett brev till John, som späder på hennes misstankar om mannens otrohet. Där är den mer livfulle Kristian (Hans Brorson) och hans gladlynte hustru Anja (Tove Wiréen) som dryftar vännerna som bjudits in till nyårsmiddagen och därtill Kristians bror i ständig penganöd och en slarvig dotter som begär bli hämtad mitt i natten.
I båda fallen balanserar samtalen på en livslögn. I ena fallet om vad John egentligen gör när han påstår att han jobbar eller är på möte. I det andra fallet, i ett mer levande förhållande, om ett förhållande som besväras ekonomiskt av Kristians snällhet både mot en slarver till bror och en bortskämd dotter.
Man frestas framför allt fundera över hur många typ John-följare som finns där ute i den kamerala verkligheten i oklanderligt uppförande men vars äktenskap verkar känslomässigt utarmat. Johan Friberg gör den perfekte avbilden av denne John som med sin ambivalens retar gallfeber på sin sanningskrävande hustru.
För att väcka frågor om livet som en kedja av slump och bristande beslutsamhet dyker Marie Delleskog upp som en röst i telefon och påminner om den 17-åriga Charlott som John för 40 år sedan ska ha träffat på en ö i Grekland. Vad det leder till behöver inte avslöjas mer än vad gäller några förvirrande telefonsamtal mellan John och hustru Evelyn.
Situationskomiken inhöstar några poäng, när Brorson agerar spansk kypare och Tove Wiréen klär sig i babyskär tältliknande skrud i rollen som Evelyns dementa mamma Margareta. Behållningen är först och främst ett gott skådespeleri och en varsam regi men det hade nog inte skadat med en lite vassare text.
Det handlar ju långt ifrån om brännande relationsuppgörelser typ Lars Norén eller Tennesee Williams, mer om en humorkryddad lagom konflikträdd svenskhet, där det mesta trots allt förblir ouppklarat. Ändå tänker jag mig att föreställningen kan ha mognat efterhand sedan premiären i mitten av december och kan, förutom att uppskattas för ett bra framförande, också fungera tankeväckande för betraktarens egna livsvillkor.
