[240107] Ibland kan både bra och viktiga föreställningar/framträdanden störas av små skavanker, som sänker upplevelsen och betydelsen och det kan vara intressant att notera, både vad de består av och varför de uppkommer.
I en föreställning på Teater Cinnober före jul framträdde Johannes Fuchs och Kristin Rode i ett ömsesidigt spel av klassisk clownkonst byggt på fumlerier, ömsesidiga missförstånd liksom ömsesidig förståelse och kommunikation. Intressant att följa men föreställningen tyngdes också av monotoni och brist på den lätthet som måste finnas med som ett självklart inslag i allt clowneri (se t ex filmen om Nils Poppes uttrycksförmåga och bakgrunden till den som ligger på SVTplay fram till januari 2026).
Till sist infinner sig lättheten genom musik. Mot slutet ledsagas det inbördes spelet av att det läggs ett andra ’golv’ genom en aria sjungen av Maria Callas. Föreställningen hade lyfts betydligt om liknande inslag kommit till användning mer frekvent. Svårare än så behöver det inte vara.
En liknande iakttagelse gjorde jag under en reading av Aiskylos’ Orestien på Teater Trixter, en förstudie till en föreställning i blivande och en intressant lyssning till Jon Fosses tolkning av det klassiska dramat, historien om en händelsekedja av evig hämnd, som bryts genom ett överjordiskt ingripande, när Pallas Athena i originalet förvandlar hämndgudinnorna till krafter för försoning. Jag drar mig då också till minnes att Lars Norén 2010 inledde sin ledarperiod på Folkteatern i Göteborg med en bearbetning av just Orestien, vars teman regelbundet dykt upp i hans egen dramatik.
Inför den kommande uppsättning av dramat Trixter annonserar aktualiseras osökt nutida närliggande exemplen på onda cirklar av hämnd och våld – i konflikten mellan Israel och Hamas eller i det organiserade gängvåldet i den ungdomskriminalitet vi har att tas med i vårt eget land och jag ser fram mot en angelägen produktion som sätter dessa aktuella erfarenheter i historisk/tematisk belysning. Svagheten i läsningen beror på enklast tänkbara teknikalitet: bara två av läsarna har ett pappersmanus att arbeta med, de andra läser från laptops, vilket passiviserar uttrycket betänkligt.
Det är synd, för readingen är en konstform som just i egenskap av begynnelse är särskilt intressant att ta del av. Den bör däremot inte begränsas av materiella hinder, som även en liten handdator kan utgöra. Det är möjligt att det döljer sig en rättighetsfråga i detta, men den borde i så fall angått samtliga medverkande.
Ett mer komplicerat problem uppenbarar sig i den storslagna filmatiseringen av Dag Hammarskjölds tragiska problematik i förbindelse med hans FN-uppdrag som generalsekreterare, där även han kunde sägas ålägga sig en Pallas Athena-roll när han hade att konfronteras med t ex konflikten mellan Kongo och utbrytarstaten Katanga på 1960-talet.
På det politiska planet exponeras förhållandena väl i filmen och en thriller utspelas som vi följer steg för steg mot en till synes oundviklig katastrof, vilket bl a hängde samman med, att Förenta Nationerna gick in med fredsbevarande förband som drevs in i konfrontationer av militär art de inte var utrustade för. (Jag minns detta med särskild tydlighet, då min äldsta kusin bröt upp från sin tillvaro i Sverige för att få delta i ett internationellt uppdrag, som lockade honom som det äventyr han föreställde sig att det skulle bli. Den dramatiska utvecklingen hade ingen kunnat förutse och familjen försattes i skräck inför vad som måtte hända våra ungdomar i en främmande värld, där fasor kom att utveckla sig som ingen ens förmådde tala om vid hemkomsten, där man förstod att de utkommenderade soldaterna till sist bara hade sina egna händer att försvara sina liv med.)
Dag Hammarskjölds död bekräftade det oöverstigliga i konflikternas natur och det är djupt gripande att få följa händelseförloppet i en film som i Mikael Persbrandts gestaltning av huvudpersonen ger ett skarpskuret porträtt av en man i absolut koncentration. Försöken till personlig förankring på det privata planet misslyckas däremot i stor utsträckning, också av en så enkel detalj som att danske Thure Lindhardt valts att spela Hammarskjölds påstådda kärlek Ture Levin, en utvidgad fantasi omkring ett förhållande som varken i verklighet eller på film kan bekräftas eller förankras i ett liv som faktiskt levdes. Ytterst våghalsigt att ta upp ett så känsligt tema, förhållanden som då de påstås ha inträffat därtill var straffbara – ännu en dramatisk komplikation som filmberättelsen glider förbi – men kanske mest smärtsamt genom att skildringen av ett personligt förhållande omöjliggörs av Lindhardts starka språkliga accent, som han inte kunnat arbeta bort, vilket gör skildringen ogripbar och svår att ens antydningsvis omfatta eller förstå.
Eller som Dag Hammarskjöld själv uttryckte det i sina postumt utgivna dagboksanteckningar, det poetiska mästerverket Vägmärken:
25.10.59
– – –
Ännu långt från stranden
lekte havets friskhet
i bronsblanka löv.När den ej fann maka
kallade man
enhörningen pervers.
Det blir till ett sår i ett ambitiöst projekt som därmed är dömt att misslyckas redan på förhand. Subtila misstag som inte kan förbises, men även valet av Persbrandt, en utpräglad song-and-dance-man i framtoningen är också det väl värt att diskutera. Skådespelarens finkänslighet lämnar inget ytterligare att önska, men den stillsamma, i kristen livssyn förankrade tjänsteman som blev hela Sveriges stolthet och symbol för år framöver får ändå inte den fysiska gestaltning som hade krävts för att porträttet av Hammarskjöld kunde blivit riktigt helgjutet. Vi ser skådespelaren mer än förebilden, när förhållandet borde varit det omvända och genom otydligheter i skildringen av avgörande inslag i Hammarskjölds liv förlänger man fördomsfullheten från förr i stället för att upphäva den, vilket knappast kan ha varit intentionen.
