[240102] Av någon anledning får jag känslan av att vi befinner oss i ett latinamerikanskt land, men utan att det egentligen finns minsta tecken på det i texten. Tvärtom anstränger sig författaren för att anonymisera platsen, genom att prata om Staden, Floden, Palatset. Men kanske handlar det om tonen och stämningen, kanske om min egen högst personliga känsla, påverkat av mina läsningar av diverse ”diktatorsromaner” från den kontinenten? Eller för den delen berättelser om att försöka leva i en diktatur, och då i första hand från Chile och Argentina. Möjligen rör det sig om ett inbördeskrig, men inte heller det utsägs tydligt. Det talas om den förra regimen, en annan diktator, och om ”återerövringen”. Så jag gissar, samtidigt som det kanske inte spelar någon viktigare roll.
Översten glider in i den förre diktatorns palats, likt en vålnad, och det börjar informativt i läckert språk med långa meningar ofta utan kommatecken. Ganska direkt kommer jag att tänka på García Márquez Patriarkens höst, som hade lite av en liknande stämning och upp till nio sidor långa meningar, men så extremt blir det aldrig här.
Texten ger ibland känslan av en skräckhistoria. Översten kommer till ett nästan tomt Palats, allt är grått och trist och det regnar hela tiden. Han själv är så grå att han nästan inte är levande längre. Och Generalen är inte mycket piggare han.
De håller till i källaren av ett femvåningshus, men det regnar märkligt nog in. Generalen ställer ut silverkärl för att ta upp vattendroppet, men det hjälper föga och mot slutet av romanen är det full översvämning. Han kan till och med fiska i det nu hav- och tångluktande rummet, och allt verkar gå mot upplösning.
Boken jag har läst är Översten sover inte, av franska Emilienne Malfatto. Född 1989, som även är fotograf och journalist och vann Goncourtpriset för bästa debut -21, med ”Que sur toi se lamente le Tigre” (ej på svenska). Det är Marianne Tufvesson som i vanlig galant ordning översatt det vindlande och ofta vackra språket.
Vad krig gör med män/människor är en närmast klassisk fråga, och en som dessvärre är högeligen aktuell i dessa dagar. Ofta blir det i litterära- eller filmiska skildringar fokus på antingen försvarande soldater eller på civilbefolkningen, men i Malfattos roman handlar det om de höga befälen hos dem som har makten. De är ju faktiskt människor de också, även om det kanske inte alltid är så lätt att acceptera.
Där framträder inte bara känslolösheten och cynismen, utan också den stora tomheten, intigheten. Männen, för det rör ju sig så gott som alltid om män, går omkring som tomma skal, som zombier eller något spöklikt. Och det är nog mest som vålnad man kan se Översten i den här berättelsen, inte ens han själv upplever att han lever längre. Han är förhörs- och tortyrexpert, proffs på att knäcka en man, att få honom att förlora både för- och motståndet
”det är en konst ska ni veta
själv har jag förblivit en enkel hantverkare men har känt
sanna esteter
inom denna disciplin
som skapar till musik
som inte kräks på kvällarna”
Det är spännande att uppleva en scen där en torterad inte visar varken rädsla eller hat mot översten när han pinas, bara sitter där och lugnt ser honom i rakt ögonen. Vem är den starkaste då? Rimligen har översten förstått att moralen är på den misshandlades sida.
En skuggarmé av hans offer håller honom vaken sedan flera år
”Å ni mina martyrer som hemsöker mitt mörker
eftersom jag måste vända mig till er
vem av er ska jag börja med?
Jag bävar för natten som ett villebråd för jägaren
varje kväll riktar jag blicken mot solen och hoppas
att den just i kväll inte ska sjunka …”
Malfatto mänskliggör ”den onde” i kursiverade dikter, vi får komma in i hans plågade medvetande. Och jag kommer osökt att tänka på Terrence Malicks poetiska film Den tunna röda linjen, där vi är inne i huvudet på en soldat (eller flera?) och som visar att det inte alltid är enkelt att döda (eller tortera) en annan människa. Men ibland undrar jag här om författaren går för långt i sina försök att visa även bödeln som just människa. Finns det en gräns för hur långt man kan gå i denna ”humanism”? Jag kan också tycka att det emellanåt kanske blir för mycket av dessa dikter som säger ungefär samma sak.
När man sätter i gång ett krig måste man bara fortsätta, man kan ju liksom inte bara sluta mitt i. Vad har man då åstadkommit? Det är inte svårt att tänka på Israels morbida hämndaktioner på Hamas terrorattack, eller på Putins krig i Ukraina. Och jag tänker att det bland annat är därför krig inte endast är utan också blir så meningslösa; man tycks efterhand mest kriga på rutin.
Det är omöjligt att läsa den här romanen utan att tänka på Gaza (eller Ukraina, eller Syrien, eller Afghanistan, eller …)
”Man skulle behöva uppfinna en helt ny vokabulär för materiell förstörelse, tänker översten. Nya ord för att benämna den totala ödeläggelsen av en stad, ett kvarter, ett hus, en människa. Vad kallar man en gata som inte längre liknar en gata (lite grand som en kropp som inte längre liknar en kropp, men den jämförelsen gör översten märkligt nog inte).”
Som sagt, omöjligt att inte se den så kallade Gazaremsan framför sig, hur hundratusentals invånare flyr sina hem och lägrar sig i ett litet hörn av sitt ”land” tills bomberna landar också där. Hur det mesta blir till grus och aska; vart ska de ta vägen? Och var ska de sedan bo och leva sina liv när bomberna upphör?
I Översten sover inte verkar det hela ebba ut nästan som av sig självt. Regnet upphör, en tanig strimma från solen tränger genom molnen. Översten är så trött så trött. Han går och lägger sig, och för första gången på år, ”på evigheter”, somnar han och vaknar inte mer. Äntligen.
