[231215] Pär Thörn känner jag som noiseinriktad ljudimprovisatör och ljudkonstnär som väver in egna texter i sina framträdanden. Den litteratur som där framträtt, och som även finns i bokform, är poetiskt hyperexperimentell och tekniskt konceptuell, med rötter i dada, konkretism och fluxus. I den här boken är det emellertid helt andra bullar som gäller: det är berättande texter att läsa för de historier de framställer, snarare än deklameras som delar av noiseimprovisation eller beskådas som textmaterialistiska målningar mellan pärmar. Noveller och prosastycken, kan vi säga, för att återknyta till Willy Kyrklund, som i det dystert muntra och fria sinnelaget (om än icke temperamentet och innehållet) nog är den svenska författare jag känner till som kommer den Thörn som skrivit Era anklagelser är meningslösa allra närmast.
Det är elva numrerade, korta texter, några med mer stänk av Thörns experimentella ådra än andra, men alla med en tydligt berättad historia och genomgående skrivna med ett rasande driv och en mäkvärdigt munter cynism. Poetens skicklighet i att komponera med suggestiva omkväden och ge historien liv genom halsbrytande associativa vändningar är närvarande rakt igenom, ofta med stora komiska effekter mitt i all svärta.
Öppningstextens lysande inledningsfras drar läsaren med i en svindlande, mardrömslik resa in och ut ur två på sina egna sätt brustna människor kring en närbutik i något förortscentrum nära det hav som om trettio år ska dränka oss alla. Våldet och alltings sammanbrott lurar som antydningar i skuggorna men den surrealistiskt diskbänksrealistiska värld de båda befolkar förblir på något mirakulöst sätt hel, om än krackelerad. Thörn etablerar här bokens stämning och karaktärsperspektiv: människan som tappat eller håller på att tappa greppet – om sig själv, sitt liv, tillvaron i stort, andra människor och samhället de lever i, men som ändå söker det vi alla söker: hopp och mening mitt i kaos. Text 2 följer upp och förstärker anslaget med den berättelse varifrån bokens titel är hämtad, och flera variationer på temat om brottslingars försök att hävda sin rätt och sin självkänsla, hur förljuget det än blir, följer i text 4. Förbrytarna är verkligen ynkliga och ömkliga som vi alla, men som vi alla kan de också förstås om än icke förlåtas, till och med anarkistiska våldsverkare i säkerhetspolisens handlingar i text 6. Ibland kommer de rentav undan, som den polisradioavlyssnade, röriga jakten i text 8 på två rånare på motorcykel – eller är det moppe? Höjdpunkten för mig är den långa text 3 som med ett på ytan enkelt grepp öppnar upp hela vår kolonialt formade samtid och vår egen (som svenskar) plats i den – historiskt och precis just nu i vår mest gråa vardag. En på ytan ordinär, korrekt klädd man handlar i sin lokala livsmedelsbutik. Medan vi minutiöst följer hans triviala färd mellan hyllor, diskar, skåp och varor, deklamerar han som besatt vad som förefaller vara utdrag ur en resedagbok av en svensk kolonisatörsagent eller upptäcktsresande (tänk Sven Hedin). Under bisarr tillbedjan av krigsguden Svantevit är denne civilisationens plogbill på färd till fots med guider och bärare genom en besittning (ortnamnen antyder bortre Asien när det historiskt borde varit Karibien) som nyss förvärvats av svenska kronan från Holland och ännu i stora delar saknar infrastruktur och ordnade styre. Strapatserna hopar sig och alltmer av agentens föresatser raseras, medan alltfler av uppgifterna från hans uppdragsgivare visar sig sakna grund. Samtidigt blir den nutida mannens handlingssejour alltmer invecklad och trasslig för varje vara han överväger, och han själv alltmer vill om vad han egentligen är där i för ärende. I bakgrunden hör jag svaga ekon av Kyrklunds överdrivne älskare i novellen med samma namn. De parallella, strikt åtskilda temana tvingar till slut fram känslan hos läsaren av att hela västerlandets civilisation ställts på sin spets där i butiken inför kassörskans fråga till den vilsne mannen, frågan om hur hon kan hjälpa honom.
Läsningen kräver koncentration för att man fullt ut ska uppskatta alla finesser, men det är inte en svår bok att tränga igenom, prosan och berättandet flyter lätt och fint, det går undan och det blir aldrig tråkigt och ofta väldigt roligt. Med ett undantag. Text 9 är så tyngd av det trötta stilgreppet att slopa punkter att jag undrade om det var menat som en parodi. För, som Thörn visar i den hysteriskt skojiga, Borgesinfluerade text 5 (som till en tredjedel består av fotnoter) om en dilettantisk ljudkonstnär på festival i en diktaturstat någonstans i Indokina, är han långt ifrån främmande för att driva hejdlöst med den förment avantgardistiska konstvärld han själv är en del av. 9 och kanske någon till av de korta som mest bygger på teknisk bravur kunde i mina ögon utgått för att stärka de ypperliga litterära höjdpunkter som sträcker sig genom resten av boken och som jag verkligen tycker når högt!
