[231215] De sitter i en bar någonstans, möjligen i ett afrikanskt land, pratar och berättar anekdoter från sina resor i Afrika och Asien. Det är bland andra Piloten, Logistikern, Säkerhetsexperten, Honorärkonsuln, ett Turistpar, en Polis och en Glassmaskinsförsäljare. En ovanligt (?) hög andel av dem är kvinnor. Skugglikt i periferin arbetar Bartendern som länge liknar en parodi på en ”afrikan”, någon som inte direkt är ett under av effektivitet utan med en till synes ”kommer jag inte i dag så kommer jag i morgon”-attityd. Där finns också ett närmast osynligt berättarjag. De sitter där under flertalet timmar. Kapitelrubrikerna är tidsangivelser; 23:59, 20:03, och det tar ett tag innan jag inser att tiden räknas ner, att det hela berättas ”baklänges”. Således är vi med i ett efteråt, när någonting redan har hänt, och så arbetar vi oss till början på detta något.
Romanen heter Sorl, och är en debut skriven av Petter Sundkvist. Sundkvist är född 1979 i Malmö, han har i många år arbetat både civilt och militärt utomlands, är utbildad arkitekt och har en konstnärlig Master i möbeldesign. Jag gissar att romanen inspirerats av författarens år i afrikanska och asiatiska länder och städer.
Ett flertal gånger frågar folk om tiden, de kikar upp mot ett väggur som de märker har stannat. Någon har med våld försatt klockan ur funktion. Vi förstår att något dramatiskt inträffat men inte vad, när vi senare får reda på det rycker jag knappt på axlarna. Jaha. Vissa anekdoter slutar mitt i, för att personen blir avbruten eller att någon annan tar över ordet. Sådant som kan hända och händer i ”verkligheten”, men vad säger det den här historien? Jag letar efter eller anar trådar eller pusselbitar till ett drama, men jag ser inte vart de leder. Uppenbarligen är det tänkt som en slags krimberättelse.
Jag har faktiskt ”fuskat” lite (det brukar jag inte göra), jag har letat recensioner på nätet. Jag hittade två typ bokbloggar och ser där att bartendern mot slutet av första kapitlet dör, och jag undrar hur dessa skribenter kände till det. Jag läser det första kapitlet ännu en gång, och det enda som på något sätt viskar om att han skulle dö just då är följande rad ”Bartendern ser ut att kunna falla ihop när som helst.” Sedan inget mer. Så det som skulle vara slutklämmen på ”deckarintrigen” missade jag tydligen.
En orsak till att det berättas lite försynt och så att säga om något vi inte ser kanske handlar om att jagberättaren vill och behöver hålla sig i bakgrunden, på grund av det han är inblandad i. Han sitter där vid baren bland de andra men säger inte så mycket, är nog den ende som inte drar sina anekdoter.
Annars är det hela författat i saklig ton, miljöer och personer beskrivs utan språkliga krusiduller. Efterhand anar man att det mesta är dimridåer. Men i min läsning verkar texten endast bestå av dessa dimridåer, och vad blir då kvar? När även det som tydligen skall vara själva ”dramat” smyger mig förbi syns knappt ens dimman
”Jag tror att det är så här: livet är ett skådespel. Men det är inte stora gester och yviga utspel. Det är ett hummande, ett brus och ett sorl. För det är inte på scenen saker och ting sker. Det är i viskningarna i salongen.”
Likt en programförklaring till romanen, för det är ofta så det känns att läsa. Det är ett ständigt sorlande vid baren, folk pratar om ovidkommande saker, som vi väl gör lite till mans. Jag lyssnar och söker efter detaljer viktiga för berättelsen, är det där månne en ”pusselbit” till något större? Men kanske är det som citatet ovan säger; det är inte på själva scenen det hela utspelar sig, och det hela är för subtilt för den här läsaren?
