[231202] Visst har träd en själ, kan stundom höras. Intresset för relationen mellan människa och natur tar sig allt fler uttryck. Att åskådliggöra trädens liv med dans, videoinstallationer och tonkonst i en scenografi av hängande trädgrenar är resultatet av forskningsprojekt i scenisk framställning av dansaren m m Anna Wennerbeck, som blivit till en konstnärlig allåldersföreställning.
Att för en knapp timme få dra sig undan vinterkylan och den eskalerande julhetsen och bli till en dansande gren i en förtrollande scenframställning borde vara envar förunnat, oberoende av ålder.
Anna Wennerbeck inleder sin föreställning sittandes på en stubbliknande pall. Med kroppen gestaltar hon rörelser som hon hämtat från träds egen koreografi, som varande i ständig rörelse, av vind, växande, åldrande eller grenverkets egen elasticitet och som hon gjort till en dansens egen poesi. Det är inte all barnteater som likt detta föregåtts av noggranna högskolestudier, i detta fall ett flerårigt master-projekt vid Högskolan för Scen och Musik vid Göteborgs Universitet, där Anna Wennerbeck koreografiskt, sensoriskt och somatiskt undersökt träd och dess komplexa rörelser, som hon själv uttrycker det.
Resultatet är både charmigt, poetiskt och suggestivt, samtidigt som hon levererar en del faktabaserad vetenskap om träds konstruktion och funktion.
Allteftersom omsluts scenen av ett antal stora filmdukar med videofilmer av grönskande och dansande grenverk. Vackert och mäktigt. Ytterligare två dansare med stor fysisk illustrativ förmåga intar efterhand scenen från olika håll som vore de en sorts lekfulla ungträd. Den ena och permanenta medaktören, Rannhvi Mebius Jormin, roar publiken genom att ta sig in via en moderniserad version av skuggteater.
Föreställningen är för tillfället utökad med en tredje dansare, Amélie Roch, som tillsammans med Rannhvi Mebius Jormin kallar sig Yellow Jacket Collective efter dansutbildning i Köpenhamn och nu utgör en tillgång i Gläntan.
Alltmer upplöses skiljelinjen mellan scen och en publik som får röra sig tämligen fritt på scenen och mer eller mindre ingå i föreställningen. Stor betydelse för den konstnärliga helheten har Anders Hagbergs tonkonst från varierande instrument som trummor och kontrabasflöjt eller samplade ljud från t ex en metallskulptur, allt noggrant anpassat och varsamt nedtonat att både underordna sig och fördjupa dansen.