[231128] John von Neumann var ett för de allra flesta okänt ungerskt underbarn av judisk härkomst som sedermera flydde undan nazisterna till USA, där han dog 1957. Han var ett matematiskt universalgeni som gav viktiga, för att inte säga avgörande, bidrag till fysikens, biologins, data- och samhällsvetenskapens och meteorologins (och därmed klimatvetenskapens) utveckling under 1900-talet. Vid sidan av den mer allmänt kände Alan Turing föranstaltade han det som vi idag lär känna som A.I. och teoretiserade tidigt om hur man kunde tänka på maskiner som livsformer analogt med biologiska – en idé som idag ingår både i evolutionsbiologiska verktygslådor liksom i visioner och mardrömsscenarier om en teknologisk singularitet bortom vilken generella A.I. dominerar och, i värsta fall, tränger ut människoarten. Det är denne märkliga och skrämmande person Benjamín Labatuts välskrivna roman sätter i centrum för en berättelse om gränslandet mellan genialitet och galenskap, vetenskap och teknik från förra sekelskiftet till nu, logikseminariernas tankelekar och konkret global politisk utveckling på liv och död. Romanen är pärlande klart översatt av Anna Petronella Foultier. Man behöver nog ha ett visst intresse för vetenskap, teknik och/eller global politik för att uppskatta den fullt ut, men mycket sådant förklaras under hand på ett skenbart enkelt vis, så jättestora kunskaper behövs inte.
Von Neumann bidrog till skapandet av atombomben i Manhattanprojektet, men olikt många av sina kolleger förskräcktes han inte av bombens verkningsgrad, utan bidrog tvärtom entusiastiskt med de beräkningar som skulle ge den maximal förstörelse när den släpptes över Hiroshima. Senare gav han avgörande bidrag till vätebomben – det verkliga domedagsvapnet – med hjälp av sin på den tiden banbrytande dator MANIAC. Samma dator som sedan lade grunden för många av tillämpningarna inom andra vetenskaper och teknikområden. Den så kallade spelteori han utvecklade ihop med Oscar Morgenstern, ämnad att lägga grunden för en kvantitativ social beteendevetenskap (ekonomi, statsvetenskap, sociologi) – vilket den också gjort – gav grundmönstret för den strategiska ”terrorbalans” som blev lösningen på att hantera den globala politiska situation som vätebomben skapat.
Labatuts stil är en klar och sakligt hållen prosa med starka dokumentära och expositionella inslag, kombinerat med ett medvetet val att aldrig lägga sig intill eller inne i von Neumanns karaktär. Han föranstaltas till en början som en bifigur i en tragisk prolog om den klassiska fysikern Paul Ehrenfest som i depressivt vanvett över nazismens övertag mördar sin intellektuellt funktionsnedsatta son innan han tar sitt eget liv. Paul avskyr kvantfysikens intåg under 1920-30-talen, och målar ut von Neumann – som gav avgörande bidrag att matematiskt grundlägga detta område – som en kaosets och oförnuftets budbärare. Sedan följer bokens huvuddel, där en stor mängd människor som von Neumann interagerade med och stod nära vittnar om honom som människa och som forskare och teknokrat. På det mänskliga planet möter vi en på samma gång skrämmande, imponerande, löjeväckande och ynklig gestalt, som på det stora hela förblir obegriplig för sin omgivning.
Det är intressant att jämföra den här bilden med den populära av Turing som driven av social isolering och utanförskap psykologiskt sett förmänskligar det mekaniska (och elektroniska). Bilden av von Neumann är den omvända: han är en maktmänniska som mekaniserar (psykologiskt) det mänskliga. Rent konkret blir han själv på slutet närmast en mekanogubbe, som spärras in på en militärbas av säkerhetsskäl när cancern äter på hans hjärna, för att skydda alla hemligheter han sitter på och pumpa ut det sista han har av tankekraft. Men innan dess beter han sig precis som en av dessa matematiska automater som i hans evolutionära simuleringar i MANIAC inte kan annat än att tränga undan och parasitera på andra till allt livsutrymme är förbrukat. Från den stund i hans ungdom då han får veta av mästermatematikern Gödel att det följdteorem till dennes berömda första ofullständighetsbevis han härlett redan upptäckts av Gödel själv och här på väg att publiceras, är allt han gör påbyggnader till, förfiningar eller rena stölder av andras upptäckter. På samma vis tycks han inte kunna uthärda sina medarbetares, sin dotters och sin andra hustrus genialitet och söker dominera dem på samma vis (och lyckas av allt att döma).
Det framförs också mycket allmän moralisk kritik ur berättarnas munnar, där stora delar ekar av den välkända skräcken inför kärnvapenutplåningen och A.I.-apokalypser, och det starka önskemålet om att dessa teknologier skulle kunna trollas bort. Men jag tycker Labatuts framställning här mellan raderna skickligt gestaltar hur naiva dessa slags önskedrömmar är: när väl en teknologi föranstaltats i en vetensklaplig utveckling kommer den för eller senare att framställas fysiskt – på gott och ont – numera inte sällan som nödvändigt steg för att ta samma vetenskapliga utveckling framåt ännu lite till. Själva distinktionen grundvetenskaplig och teknologisk utveckling är numera praktiskt sett upphävd. Tandkrämen som klämts ut kan helt enkelt inte tryckas tillbaka in i tuben – det gäller kärnvapen och det gäller A.I. och mycket annat, som bioteknik. Någon av rösterna spekulerar att det var just så von Neumann såg världen: vätebombens inträde var bara en tidsfråga när väl dess möjlighet siktats matematiskt och fysikaliskt, sådan är den mänskliga naturen, och då är det lika bra att ”de våra” blir först, och de praktiska konsekvenserna får sedan hanteras förnuftigt givet de olyckliga förutsättningarna (alltså terrorbalansen). Men som vi alla vet blir den här strategin allt svårare att föreställa sig inför den generella A.I.-utvecklingen.
Boken avslutande parti, som en epilog, kopplar just denna utveckling till en berättelse om några mästerliga Go-spelares reaktioner på A.I.-programmet Alphagos dominans över dem. Go är ett uråldrigt kinesiskt strategispel som i sina grunder är mycket enklare än alla andra (som Schack) men som matematiskt vida överträffar dessa i komplexitet. Under partierna mellan algoritmen Alphago och mästaren Lee Sedong sker förunderliga saker som vittnar om alla människors oförmåga att förstå det slags matematiskt mekaniserade intelligens som algoritmen visar upp: inte bara de geniala strategiska manövrar som äger rum, utan även ett fullkomligt sammanbrott inför ett motdrag från Lee som är alltför osannolikt för att algoritmen ska kunna hantera det. Detta slags oförutsägbara synergi av vanvett fortsätter att vara en del av senare generationer av algoritmen, som blir alltmer oberoende av mänsklig kontroll och självlärande på områden den själv söker upp och alltmer i stånd att omformulera eller revidera sin egen yttersta agenda – liksom att förlora sig i komplett vansinne. Labatut skriver aldrig ut detta, men tanken hos mig var omedelbar: tänk er nu att denna typ av teknologi kommer i kontakt med avfyrningssystemen för vätebomber. Kanske har den redan gjort det utan att någon människa förmår inse att det skett …
