[231124]
Denna stridsskrift av August Strindberg, som kom till under slutfasen av hans stormiga äktenskap med Siri von Essen, har nu givits ut av ett svenskt förlag i översättning från den ursprungliga versionen, skriven på franska och utgiven på tyska 1893. Efter Strindbergs död översattes boken till svenska, då i en förmildrad version.
En dåres försvarstal publicerades som en roman, med Strindberg och hans hustru endast lätt förklädda. Vilket tros vara skälet till att han inte ville ge ut den i Sverige.
Boken är ett äktenskapsdrama såväl som en självbiografisk redogörelse och en hätsk kärleksskildring. Det är också en argsint och misogyn uppgörelse med de kvinnor Strindberg inbillat sig skapat en konspiration för att få honom förklarad som galen.
I Strindbergs förord från 1887 kan man läsa att han tycker att det är en förfärlig bok ”det medger jag…med svidande ånger. Vad var det som gav upphov till den? Det rättmätiga behovet att tvätta mitt lik innan det stoppas ner i kistan.”
August Strindberg och Siri von Essen träffades första gången 1875 när hon var gift med friherren och löjtnanten Carl Gustaf Wrangel af Sauss. Hon var själv född i en adlig finlandssvensk familj och fick med första maken en dotter som dog endast fyra år gammal. Strindberg började umgås med Siri och maken och känslorna mellan Siri och Strindberg utvecklades. Den främsta orsaken till att hon skilde sig var att hon ville bli skådespelerska, något som var oförenligt med makens rang. Wrangel hade dessutom en förbindelse med hennes unga kusin.
Von Essen och Strindberg gifte sig 1877 och i äktenskapet föddes fyra barn, varav tre levde till vuxen ålder. 1891 skilde sig paret och Siri fick vårdnaden om barnen och flyttade till Finland därefter och försörjde sig med översättningar och teaterlektioner.
August Strindberg skrev flera teaterpjäser för hustrun men hennes genombrott som skådespelare lyckades aldrig riktigt. Kanske för att hennes finlandssvenska accent var för tydlig, skriver han själv i en passage. Trots att han gav henne lektioner i rikssvenska. Dock spelade hon titelrollen i ”Fröken Julie” vid urpremiären i Danmark 1888.
Maria, heter hon i boken. Och hennes förste make kallas Baronen. Efter all den turbulens som följer efter skilsmässan från maken föder hon en flicka som har Strindberg till far. Hon dör dock efter bara några dagar. ”Klen, nätt och jämnt i stånd att andas” lämnas hon bort innan hon avlider.
I inledningen av ”Tredje delen” (boken är indelad i fyra delar) skriver han ”Vilken outsäglig lycka att vara gift!” Men det är motsägelsefullt. En hund följer med kvinnan till nya hemmet vilket irriterar Strindberg enormt. Maria har en väninna, en gammal ungmö i femtioårsåldern som är hustruns tröstarinna, som han skriver. Strindberg hade yrkat på äktenskapsförord när de gifte sig, med hänsyn till att hennes affärer var så intrasslade med baronens. Som hade ställt sig som garant för ett lån för friherrinnan.
”Med den påföljd att jag dagen efter bröllopet…kallades till riksbanken för att gå i borgen för beloppet”.
Strindberg protesterade förgäves då banken underkänner hustruns solvens eftersom hon blivit omyndig genom att gifta om sig.
”Till min obeskrivliga harm nödgades jag underteckna…och sätta mitt namn bredvid baronens”.
Baronen besöker de nygifta en kväll vilket Strindberg anser tyder på dålig smak. En annan kväll kommer han på sin hustru med att krama tjänsteflickans bröst och försöka kyssa dem. När de blivit ensamma förklarar han det otillständiga i beteendet, varpå hon skyller på hans ”smutsiga fantasi.”
En ny väninna introduceras i huset vilket ger upphov till fler uppträdanden och gräl makarna emellan. Vid denna tid började kvinnofrågan få sitt genombrott, inte minst tack vare Ibsens dramer – en person Strindberg benämner ”den manliga norska blåstrumpan” i boken, och ”alla uppmjukade hjärnor angrips av monomanin att se underkuvade kvinnor överallt. Jag låter inte lura mig, och följaktligen stämplas jag som kvinnohatare.”
Paret reser till Paris i fjärde delen och de två första barnen finns nu med som små. Barnuppfostran blir nästa trätoämne och Strindberg vill inte döpa barnen i kyrkan då han tycker det är hyckleri. Strindberg hade ansett sig nödgad att lämna Sverige då hans verk blivit alltmer kritiserade. Dramat ”Giftas” åtalades han för men friades och efter det ansåg han sig förföljd i hemlandet.
I Schweiz bodde paret när sonen Hans föddes 1884.
Invektiven och beskyllningarna från Strindberg mot hustrun blir allt hätskare och allvarligare i bokens fjärde del. Men han vill inte skiljas utan skriver:
”Varje tanke på skilsmässa framstår som omöjlig, en ödesdiger omständighet för mig, som därigenom sjunker ner i den djupaste träldom.”
Vilket inte hindrar honom att teckna ner följande:
”Kvinnan är ingen slavinna, eftersom hon och barnen blir försörjda genom mannens arbete; kvinnan blir aldrig underkuvad, eftersom hon valt sin roll eller av naturen tilldelats sin ställning för att hon skall åtnjuta mannens beskydd under fullgörandet av de uppgifter moderskapet ålägger henne; kvinnan är ingalunda mannens jämlike när det gäller barnalstring; kvinnan är alltså överflödig i det stora civilisationsarbetet, eftersom mannen förstår den saken bättre än hon; och, enligt evolutionsteorin, ju större skillnader mellan könen, desto starkare avkomma, en absurditet, en eftersläng av den romantiska och idealistiska socialismen.”
Strindbergs svartsjuka alter ego får Maria att i romanen erkänna en otrohet till slut, efter en resa till Finland får hon efter en tid missfall. ”Äktenskapsbrott synes mig vara bevisat!”– skriver han, med sitt ofta använda utropstecken.
”Och från den stunden förvärras mina misstankar…Det är då hon börjar söka övertyga mig om att jag är sinnessjuk och att mina misstankar är resultat av en överansträngd hjärna!”
Språket är uttrycksfullt och vackert, vilket är bokens största behållning. Översättaren har gjort ett fantastiskt jobb som lyckats hitta en sådan stilistisk tonträff översatt från franska. Innehållet är en tidsspegel och bevisar väl, om inte Strindbergs sinnessjukdom, så i vart fall hans vrede och glöd. Jag är glad att jag till slut har fått läsa ”En dåres försvarstal.”
