[231123] Har ofta tyckt att det kan vara lite knepigt att recensera novellsamlingar, men det ska jag trots allt göra här och nu. Vad fokuserar man, detaljerna eller det övergripande? Letar efter en röd tråd, genomgående teman, texternas längd, språk, stil och ton.
Jag har läst åtta noveller på knappa tvåhundra sidor, av den hyllade irländskan, Claire Keegan, och hennes Genom blå hagar. För ett par år sedan publicerades långnovellerna/kortromanerna Det tredje ljuset (ursprungligen från 2010) och Små ting som dessa, den här samlingen kom i original 2008 och är här stiligt översatt av Erik Andersson, han som för cirka tio år sedan nyöversatte James Joyce Ulysses.
Berättelserna börjar nästan alltid mitt i, ”in medias res”. Keegan skriver en klar och ren prosa, hon jordar berättelserna med valda detaljer. Det känns som att hon ibland använder dessa detaljer till att berätta saker som man kanske i förstone inte märker av, som liksom smyger förbi så där i bakgrunden. Då gäller det att läsa nogsamt, vilket kanske kan vara lite svårt när det är så tekniskt enkelt att bara läsa på. Det är snygga miljöbeskrivningar, man är direkt på plats och i stämning. Emellanåt mycket dialog, med naturligt tal som känns helt trovärdigt.
Det finns några teman som återkommer; det handlar inte så sällan om någon, vanligtvis en kvinna, som mer av praktisk nödvändighet än av kärlek går in i en relation och gifter sig. Sedan går de där och ångrar sig eller lever sina liv på bitter sparlåga. I några handlar det om relationer som efter kort tid abrupt avbryts och blir till en sorg eller sår ”Det var vad hon ville en gång, men det är ytterst sällan två personer vill samma sak vid en given tidpunkt i livet. Ibland är det det svåraste med att vara människa.” De flesta historier utspelar sig på irländska landsbygden, med lantarbetarliv i fokus.
I Avskedsgåvan, berättad till ett du och skriven i ödesmättad och bluesig ton, förbereder sig en dotter för att åka till USA som så många andra gjort från den gröna och förr så fattiga ön. Hon lämnar en familj som verkar vara minst sagt dysfunktionell ”Din mor ville inte ha någon stor familj. Ibland, när hon tappade humöret, sa hon att hon skulle stoppa ner dig i en spann och dränka dig.” Låter inte direkt myspysigt. Och fadern styrde och ställde med det mesta. De äldre barnen fick studera och bo på internat, men sedan ändrade han sig, såg ingen mening med att bilda en ficka som sedan någon annan man skulle dra nytta av. Samlivet föräldrarna emellan hade upphört nästan helt, endast vid faderns födelsedag smög sig modern in i hans rum och bjöd honom på lite sex
”Då gick hon in på hans rum och så gjorde de det. Det gick ganska snabbt och det hördes ingenting men du visste. Och sedan upphörde det också och du skickades in i stället för att ligga med din far. Det hände en gång i månaden eller så, och alltid när Eugene var ute.”
Sedan följer en scen där dotter går in i faderns rum i nattlinne, får känna hans starka lantarbetarfingrar över och i kroppen. Men det mesta är skildrat som vore allt vardag, och då menar jag även i de andra novellerna. Det är inte mycket som händer, och jag kommer att tänka på Raymond Carver och hans skildringar från amerikanskt vardagsliv. Kan man dra paralleller mellan Keegan och Carver? Hos amerikanen vibrerar det vanligen under den händelsefattiga ytan. Men jag upplever inte alltid att det gör det även här. Jag tycker att det mesta är utmärkt, Keegan är en författare som skriver ”bra” och jag har inget att klanka på. Trots det tänder jag sällan fullt ut, men utan att riktigt kunna säga varför.
En författare kommer till ”Böllhuset” på ett stipendium, det enda hon vill är att skriva, men hon gör mest annat; bakar, går och badar. En tysk litteraturprofessor kommer dit och vill se huset. Senare anklagar han henne för att inte utnyttja huset och verkligen skriva, och att hon minsann inte ens vet vem Heinrich Böll var. Han är av det griniga slaget
”´Irland är sig inte likt´, sa han. ´Folk här var fattiga men de var tillfreds.´
´Tror ni det är möjligt för fattiga människor att vara tillfreds?´”
Den sista och längsta novellen, Rönnarnas natt, är en sällsam kärlekshistoria. Här firar Keegans formuleringslusta triumfer, närmast hurtfriskt och humoristiskt blir det till en skrönlik berättelse, kryddad med vemod. Det är en stil och ton jag inte alls känner igen från det jag tidigare läst. Eller är det så att folks vidskepligheter och udda och gammaldags traditioner ger berättelsen känslan av skröna? Skulle gärna se den filmad, likt Det tredje ljuset, som kom som film häromåret
”Margaret Flusk hade varken hatt, gummistövlar eller man. Hennes bruna hår var långt och hängde i långa stripor likt sjögräs över ryggen. Hon bar en stor fårskinnskappa med perfekt passform, och när hon blickade ut över den förgängliga världen var det med en kärvhet hos en kvinna som uthärdat åtskilligt och överlevt.”
Hon bor vägg i vägg med en man som lever tillsammans med en get, det är med honom kärlekshistorien utvecklar sig.
I titelnovellen är vi med om ett bröllop, presenteras för en rad personer. Men efterhand framträder prästen som berättelsens huvudkaraktär. Han har tidigare haft en avancerad flirt med den nybakade bruden och sörjer inte endast den förlusten. Efter bröllopsfesten går han utan att det var planerat till en kines som bor i en husvagn en bit utanför byn/staden. Kinesen verkar som en slags helare (lite åt akupunkturhållet), och när han behandlar prästen blir det nästan för mycket
”Det är tre år sedan någon rörde vid honom och främlingens varsamma händer väcker oro. Varför är ömhet så mycket svårare att hantera än smärta?”
Det kanske kan fungera som grundkänsla för hela samlingen. Inte många är särskilt tillfreds med sina liv och relationer, det mesta blev oförlöst.
