[231114] Tjugotvåårige Pedro försöker förstå och ta in sin pappas död, nedskjuten av ett gäng poliser. Fadern var svart. När poliser stannar en bil med fyra personer, tre svarta och en vit, kollar de endast de svarta männens id-handlingar, och önskar den vite en bra dag. Det är tydligen så det ser ut, och det är ju även så det verkar vara även i bland annat USA man alltför ofta läser om; det är svarta/ickevita som drabbas av diskriminering och våld. Minns också Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask, om hårfärgens betydelse.
Det tycks vara så att ju mörkare hud du har desto lägre social status får du oavsett vilket samhälle vi fokuserar. Jag minns en film jag såg en gång, Mississippi Masala, som följde indiska invandrare i södra USA, de hade/fick bättre social rang än de infödda svarta i samma stad. Som vore det en naturlag.
I romanen Hudens avigsida befinner vi oss i Porto Alegre i södra Brasilien, där är rasism och diskriminering av svarta och ickevita vanligt förekommande
”Det är nödvändigt att bevara avigsidan, sa du till mig. Att bevara det som ingen ser. För efter ett tag tränger hudfärgen igenom kroppen och bestämmer vårt sätt att vara i världen.”
I texten vi läser talar Pedro till sin far i ett du, och berättar om hans och moderns liv, plus lite andra personer i deras eller hans egen närhet
”Jag ville inte att din frånvaro skulle vara mitt enda arv efter dig. Jag ville ha en sorts närvaro, om än smärtsam och sorglig.”
Ögonblicket när en ung människa för första gången blir medveten om sin hudfärg.
Vid nitton års ålder blev pappan utsatt för rasism första gången, vid en anställningsintervju.
Med hans första vita flickvän ville båda ha en oskuldsfull och fördomsfri inställning och attityd till ras och hudfärg, men efterhand gick det inte längre att ignorera. Skillnaderna, inte minst i status var för uppenbara. Gick han ensam in i en affär såg personalen knappt åt honom, men kom han tillsammans med sin vita flickvän blev han betjänad som vem som helst.
Fadern var av det känsliga slaget, vid tolv års ålder kände han av ångest första gången och han fick sitt första riktiga ångestanfall av ett hål i golvet.
Han kom att arbeta som lärare och tröttnade alltmer på sitt yrke, eller snarare på den skolsituation författaren beskriver och som man dessvärre känner igen från en massa tidningsartiklar och debatter (och verkligheten) också i vårt land.
Ofta är det omöjligt att få eleverna att bry sig om vad läraren säger, att ens få någorlunda tyst och lugnt. Men vid ett tillfälle lovade han att ta med sig en som dödat två personer till skolan, och det fick dem att reagera. Fadern berättade om Raskolnikov och läste ur Brott och straff. Plötsligt fick han eleverna att koncentrerat lyssna på honom, och lektionerna blev till ”succéer”, och han funderade över annan litteratur att ta med.
Jeferson Tenório är född 1977 i Rio de Janeiro. Hudens avigsida är hans tredje roman, den första som kommit på svenska. Den prickfria översättningen är gjord av Örjan Sjögren, för Tranan.
Tenório växlar mellan att berätta om och till fadern i detta ”du”, och om moderns liv och bakgrund. Sonen blir en allvetande skildrare av en trasig familj i en utsatt verklighet.
Inte endast hudfärgen utan också fattigdomen ligger som ett grundackord i romanens verklighet och påverkar människornas livsmöjligheter.
En (svart) flickvän pappan hade ifrågasatte det ständiga pratet om hudfärg, hon ansåg att man låste fast sig själv i en attityd/hållning att allt handlar om svart och vitt och (strukturell) rasism.
Kan det vara så att när man hela tiden fokuserar på hudfärg blir det i sig till ett tecken på rasifiering? Om man utgår från färgen när man bemöter eller talar om en viss person, kan det bli till en ”osund” fixering? Jag vet inte, men jag försöker personligen i det längsta att inte nämna att en person var svart eller kanske såg ”asiatisk” ut, utan istället prata om det som verkligen har betydelse. Hen glömde sin väska, var den som slog sin hund, eller som sjöng så fantastiskt, et cetera. När färgen inte har någon avgörande betydelse, varför då ens nämna den? Men jag märker att jag i den här texten närmast blir tvingad att prata om färger.
I några av de sista kapitlen, där fadern skjuts med flera skott av poliser, växlar perspektiv mellan fadern och en av de poliser som jagar en polismördare. Varje svart person blir till en potentiell mördare, och det utvecklar sig närmast till ett krimavsnitt. Pappan går hem från skolan, hög av att för en gångs skull ha nått fram till sina elever. När en polispatrull anmodar honom att stanna orkar eller vill han inte det, han mår för bra, skiter helt sonika i det och bara går vidare. Och det blir hans död.
”Ni rev sönder varandra, för vid en viss punkt i livet förlorar människor förmågan att älska.”
Kärleksrelationer är inga enkla saker, oavsett hudfärg, etnicitet eller andra saker som skiljer oss människor åt. Och Pedros föräldrar verkade inte riktigt vara gjorda för familjeliv, eller till att ha barn. Det berättade han själv, inte minst om att pappan ofta var en frånvarande förälder
”Jag skulle ha velat bo i en av dina tankar. Som en form av kärlek. En kärlek mellan fäder och söner. En intellektuell, tyst och känslig kärlek.”
Avslutningen blir till något av en försoning mellan dem, trots att han till stora delar saknade faderns närvaro i sitt liv. Eller kanske just därför.
