[231110] Danskonsten slutar aldrig att förundra och stundom beundra. Särskilt inte när det gäller Göteborgsoperans danskompanis förmåga att attrahera världsledande koreografer som får dansarna att få de mest avancerade rörelser att framstå som en kroppens oändliga lätthet och samtidigt övertyga om att det finns en mening i det som kroppen säger.
Ännu en gång presenterar Göteborgsoperan en dansafton med två nya verk med en förvånande kort spelperiod. Missa inte tillfället. Vem vet vad aktuella och högst oroande politiska sparkrav kan äventyra vad gäller fortsatt spetskvalitet inom den göteborgska scenkonsten.
Det växlar mellan exklusiva känsloladdade solon och våldsam och färgstark gruppdynamik från det ena verket till det andra. Sammanfattningsvis bjuder denna dansduo på en känslomässig upplevelse av exklusiv koreografi i suveränt utförande.
Tom Weinbergers verk Walz with the beast inleds med en förunderlig solovandring över scenen av dansaren Benjamin Behrends. Vilket mentalt tillstånd, av dem Weinberger önskat se frammejslade, som Behrends representerar får bli en gissning. Men hans uttryck, det märkliga fotarbetet inte minst, sätter fantasin i rörelse, alstrar reaktioner av både sorg och komik.
Scenen fylls allt mer av dansare i disparata uttryck tills en av dem, Arika Yamada, intar fokus och fullkomligt paralyserar i sitt förverkligande av det som Weinberger kallar sitt fragmenterade narrativ. Hon har antagit rollen som den Lidande och berättar i Operans generösa program om hur hon ”utforskat hur lidande manifesteras i kroppen”. Det görs med en sådan återhållen expressivitet att det framstår som helt sannolikt att verklighetens utveckling kommit att allt mer påverka resultatet, till att ge titelns ”the beast”, monstret, ett ansikte, genom att dansarna blir som allt mer besatta av att förverkliga Weinbergers grundidé om att det måste framgå att det finns en mening i rörelsen.
Scenografin är minimal, musiken likaså tills den mot slutet kulminerar i ett starkt trumparti. Ett suggestivt dimljus höljer stundom scenen, som vore det hela en saga. Av den text som det hela tänks bygga på återstår bara ett och annat fragment som då och då, stundom sjungandes, kastas ut av dansarna. Det är stundom magiskt.
Av Hofesh Shechter och hans team har vi tidigare kunnat uppleva ett annat stort och fantastiskst verk, Contemporary Dance, som hade sin världspremiär i Göteborg 2019 och nypremiär i augusti 2023. Till skillnad från Weinberger är det gruppdynamiken som är hans verktyg, liksom färgglädjen i Osnat Kelners kostymering, också här i det aktuella verket Wild Poetry.
Som i Contemporary Dance arbetar Shechter här med en berättelse i grunden. Inledningsvis får jag en känsla av pantomim eller levande charader i ett narrativ som inleds likt ett pedagogiskt stormöte med en grupp ungdomar och som utvecklas till att bli allt mer olycksbådande och aggressivt.
Här är det dansaren Miguel Duarte som får inta en särskild solistposition. Han har jämfört sin syn på arbetet som dansare med att kunna kombinera det minutiöst bearbetade med jazzmusikerns förmåga att improvisera. Ja, är det något som sätter Göteborg på världskartan så är det detta danskompani.
