[231027] Premiärerna duggar tätt så här års, inte minst inom scenkonsten för de yngre. Backa teater imponerar med en rörande inblick i tonårsliv och mänsklig gemenskap med verklighetstrogna minidockor i rollerna och skådespelare som dockförare i pjäsen Oxytocin. Om vänskap och om att vara en i gänget handlar också Regionteater Västs dansföreställning Nederlaget medan Masthuggsteatern gör en av de stora barnboksklassikerna, Det blåser på månen, till en rolig, fantasi- och spänningsfylld upplevelse.
Ja, hur visualiseras hur två olydiga systrar, Dina och Dorinda, hetsäter så de blir tjocka som ballonger eller hur de med oanade vänners hjälp tar sig över ett stormande hav på väg till krigets Bombardiet för att befria sin fängslade pappa? Masthuggsteatern är nu ingen stor, resursrik teater, men den är rik på fantasi och idéer. Föreställningen bjuder på ideliga överraskningar i det avseendet.
Eric Linklater skrev barnboken Det blåser på månen mitt under andra världskriget. Den kom ut 1944 och har blivit högläsningsbok för generationer av barn efter det, så även mina. Den har filmats och dramatiserats. Sofia Fredéns dramatisering, som denna uppsättning bygger på, har tidigare spelats på Helsingborgs stadsteater och Dramaten. Men Masthuggsteaterns version är den första jag upplever.
Flickornas pappa ska ut i kriget till avlägset land och förmanar sina flickor att vara snälla, ont anande som han är av erfarenhet. Han påminner om sägnen, att det händer att vinden från månen kan vara ond och då blir det farligt om man inte sköter sig. För flickornas mammas skull avkräver pappa majoren sina flickor ett löfte om att inte ställa till med ofog medan han är borta. ”Det blir nog mycket svårt”, menar Dina och Dorinda, eftersom missförstånd lätt uppstår. När de tror sig ha varit snälla kommer någon stor människa och påstår motsatsen. Och nu ger de sig av utan mammans vetskap.
Via ett brev, ställt till mamman, får de veta att pappan blivit fängslad. För att göra en lång historia kort hittar de ständigt påhittiga och äventyrslystna döttrarna på att de ska rädda honom. Med på färden till Bombardiet har de sin gamla vän Godo Gitarr (Jorge Alcaide) samt nyvunna vännerna, som de befriat från djurparken, den guldfärgade Puman och den vackra Silverfalken, som spelas med stark fysisk plastik, humor och värme av Odin Romanus respektive Oméya Simbizi. Jorge Alcaide har också stor betydelse för den illustrerande musiken.
Självklart får en så omfattande roman offra mycket av innehållet för att omvandlas till mindre än två timmars teater. Men urvalet klarar gott och väl att ge en glimt av den knasiga orten Medelby och dess lika udda invånare, varav ett fåtal figurerar här. Åsa Bodin Karlsson har fullt upp med att, förutom att karaktärisera en okarismatisk moder, med snabba kostym- och karaktärsbyten också markera en del övriga figurer som passerar handlingen. Innan Odin Romanus iklär sig pumans guldskimrande dräkt uppträder han också, komiskt utstyrd i flickklänning och en enorm rosett i håret, som ständigt uppdykande retsticka. Tungvikten ligger dock på det fjärran kriget, den oförsonlige tyranniske diktatorn (som man här själv får välja namn på) det omänskliga fängelset och de gemensamma och oanade krafter som mot förmodan lyckas rädda pappan. Det har blivit till en balanserad, underhållande, väl spelad och regisserad berättelse, som med sina absurda inslag knyter an till brittisk fantasy-tradition men helst inte ska ersätta läsning också av boken.
*
Backa Teater har anammat den urgamla traditionen att spela med dockor. En tradition som i Göteborg ständigt upprätthålls av Teater Sesam och som vuxenteater bland annat gjort några minnesvärda nedslag på Folkteatern med verk av Erik Holmström från Malmö dockteater.
Det är dock inte alltid, vilket nu gäller, att ordboken måste tillfrågas för att få en pjästitel förklarad för sig. Men nu vet alla som läst programhäftet till Backa Teaters senaste, att Oxytocin är ett sorts hormon som ”stimulerar känslor av tillit och omvårdnad samt minskar aggression och ångest”. Dockorna till trots är det realism och inte fantasy som gäller här. Det är tonårens osäkra sökande efter bekräftelse som dominerar i en kontext som också omfattar ett par generationer bakåt. En gråtande livstrött morfar får hjälp av hemtjänsten, ett medelålders föräldrapar kämpar förgäves med sitt sexliv. Men framför allt djupdyks i tonårens kamrat- syskon- och trevande kärleksrelationer, allt med rörande medkänsla.
Dockorna, vare sig de föreställer blyga Jana, självsäkra Jennifer, tjejtjusaren Martin, sportige Joppe, erfarna Abigail med flera, är naturalistiskt välgjorde och gör faktiskt riktigt levande intryck i fysionomi och förehavande, skickligt förda av en handfull skådespelare. Med stor precision får dessa huvud, ben och armar, ut till minsta finger, att göra sitt för ett levande intryck. En kyss, ett valhänt försök att ligga tillsammans, ett gräl eller ett rörande samtal mellan pojke och flicka vid den sötast tänkbara lilla tvättmaskin är minnesvärda scener.
Även om tvättmaskinen särskilt fascinerar så utstrålar hela scenografin med bord, stolar, sängar, soffor m m i miniformat ett gediget hantverkskunnande. Jag såg föreställningen med salongen fylld av teaterovana teknikstuderande i övre tonåren och hade väntat mig hörbara reaktioner under föreställningen. I stället var det knäpp tyst, som om luften stod stilla, koncentrationen märkbar och några försiktiga, kanske till och med förvånade kommentarer som ”det var ju riktigt bra” hördes på vägen ut.
*
Sanningen om dans är titeln på en av Regionteater Västs senaste föreställningar, som jag tidigare kommenterat. Den syftade till att åskådliggöra danskonstens början och utveckling, som det visade sig tämligen fragmentariskt. När Borås-ensemblen nu återkommer med att i en syndikalistisk färgsättning skapa en föreställning kallad Nederlaget, är såväl budskap som sättet att uttrycka det väl så tydligt. Också i denna föreställning står ungdomars känsloliv i centrum, om vänskapens och lagsammanhållningens skörhet respektive styrka. Man leker med laget som metafor för livet. Med sportens retorik och lagets dynamik formas en fantasifull och krävande akrobatisk dansshow i avsikt att utforska avgörande livsfrågor. Det är uttrycksfullt i högt tempo till utmanande och medryckande musik och tekniska finesser som låter dansarna en efter en med olika förevändningar, som till exempel skador, dra sig undan.
Nederlaget är en samproduktion med Regionteater Blekinge Kronoberg och har satts upp med två lag med en blandning av skådespelare och dansare, som i båda fallen visar sig besitta så stor både fysisk och verbal uttrycksförmåga att det är förvånansvärt svårt att direkt avgöra vem som kommer varifrån. Utom när någon av dansarna urskiljer sig, vilket här särskilt gällde ett par udda soloinslag av Oliver Flor Full.
Det är framför allt en färgstark föreställning i svart och rött, där laget får spegla livet, vars destruktiva inslag löses med två mjuka dockor i naturlig storlek som får ta stötarna.
*
Som summering kan konstateras att scenkonsten för barn och unga i regionen visar sig vara både angelägen och rolig, variationsrik och välgjord, knappast i behov av åldersgränser men desto mer av engagerade lärare.
