[231025] Som i en blinkning till García Márquez ikoniska inledningsrader i Hundra år av ensamhet står den tjugoåttaårige diplomaten inför exekutionsplutonen
”Tiden blir alltmer utdragen, varje sekund varar ett århundrade längre än den föregående.”
Det är Patrick Nothomb som står där framför tolv soldater med gevär redo att avsluta den unge diplomatens liv. Det är 1964 i Stanleyville i Kongo, som nyligen (1960) blivit självständigt och befriat från Belgiens förtryck och utsugning. Men vänsterrebeller har tagit makten, de vill att de östra delarna av Kongo skall bli självständiga, med Stanleyville som huvudstad. De har utropat Gbenye till president, och förhandlar om att bli ”godkända” som ny stat. Gbenye hade varit en av Patrice Lumumbas närmaste män, det självständiga landets förste premiärminister.
Rebellerna tog femtonhundra personer som gisslan, och det är nu deras och sitt eget liv Nothomb förhandlar för
”Fyra månaders förhalningar. Då man såg det som en framgång att få vara kvar i livet, om så bara för en timme. Aldrig har jag fått en lika radikal filosofilektion. Vi får alla lära oss det berömda Carpe diem. Även om vi lovordar uttrycket tillämpar vi det ju aldrig.”
Men boken, Första blodet, handlar till nittio procent om Patrick Nothombs barn- och ungdomstid och snabba väg in i diplomatin, och det i en minst sagt udda familj/släkt.
Vad är Första blodet för bok? Den är skriven i jag-form, som en självbiografi. Men den är berättad av mannens dotter. Gör det boken till en biografi eller till en roman? Det är hursomhelst Amélie Nothomb som författat boken om sin far, Patrick Nothomb, känd belgisk diplomat ur en lika känd och ”fin” belgisk familj.
Han föddes 1936 och var diplomat i olika länder och världsdelar (främst i Asien, dottern är född i Japan) mellan 1960 och 2001. Han dog i covid 2022. Men det är alltså ett av hans skrivande barn, Amélie, som berättar den här historien. Hon är född 1966, 1967 eller 1972 beroende på var man läser, och har gett ut trettio romaner, en om året brukar det bli, plus noveller, dramatik och sångtexter. Hon är också ledamot i Belgiska motsvarigheten till Svenska Akademien sedan 2015. Amélie Nothomb bygger således vidare på familjens hedervärda historia. Två av hennes tidigare romaner finns översatta till svenska, Underkastelsens sötma, 1999, och Antichrista, 2003. Det är Maria Björkman som står för översättningen, och Editions J som publicerar. Ett förlag som startade 2021 av Johanna Kinch, och som främst satsar på franskspråkig litteratur.
Fadern dog när Patrick var åtta månader, och om modern berättar författaren följande
”Tjugofem år gammal fann hon sitt uttryck som änka. Hon la aldrig av den masken. Till och med hennes leende hade stelnat. Hårdheten bemäktigade sig ansiktet och berövade den ungdomligheten.”
Modern, Claude, hade problem att knyta an till sonen och lämpade över honom till mormodern, som öste kärlek över honom och fick honom att känna sig vacker. Men det är kanske inte just det en pojke som anses för vara vek och feminin behöver höra.
Mamman satt för ett porträtt för en konstnär ”i ropet”, han vill ha med sonen i bilden. Så att Patrick fick sitta där i knäet på sin mamma var något ovanligt och oerhört för honom som sällan fick några ömhetsbetygelser eller beröringar
”Så småningom insåg jag att återgivningen av Claude fungerade bättre än hon själv. Målaren hade inte bara gjort henne, han hade framförallt gjort henne mer närvarande: genom sin blick som vilade på henne hade han lyckats få hennes själ att bo där hennes kropp satt, och detta sällsynta sammanträffande uppfyllde min mor med en märkvärdig kraft.
Mamma – det var inte längre kvinnan, det var tavlan.”
Lille Patrick anses för vek och opojkig och skickas därför till släktingars ställe, Pont D’Oye, där farfadern bor med sin unga fru och de fem yngsta barnen. I ett slott, som det kallades, även om det mesta är i förfall. Farfadern kallade sig baron och poet, men ingen verkade ta hans skrivande på allvar. Han uppfattade sig som en baron och hade det som titel i verkligheten. Han talade högtravande och reglerna i huset var av det minst sagt gammaldags slaget. Eftersom de hade ytterst skralt med pengar blev det svårt att överleva, och mycket mat fick de sig inte till livs. När det väl kom något ätbart på bordet tog baronen för sig först, han kanske tog hälften av maten, sedan frun och därefter barnen i åldersordning, vilket innebar att för de yngsta fanns det knappt något kvar på tallrikarna, ibland rent av ingenting.
Dit sändes alltså Patrick för att ”härdas”, inte minst genom att dagligen umgås med de fem pennalistiska ”vilddjuren” till barn som ständigt var på honom. De tvingade honom att stå i mål när de skulle spela fotboll, trots att han aldrig spelat förut. Och varje gång han släppte in en boll hånskrattade de, det blev många mål eftersom de alla var ett lag emot honom som ensam stod i målet. När han efter sommarlovet kom hem igen förfasades mormodern av hur mager han blivit, men märkligt nog önskade han sig tillbaka dit och kom sedan iväg både på det kommande jullovet och nästa sommar. Exakt vad han sökte eller gillade där vet jag inte om jag riktigt greppar, mer än kanske något masochistiskt. Eller han kanske trots allt ”härdades” på nåt vis, på ett sätt han hade nytta av i framtiden.
Samtidigt med alla galenskaper blev han trots allt bemött med viss respekt av de äldre. Farfadern visade sina dikter för honom och undrade vad han tyckte, Patrick var då sex år. Och när han något år senare lämnade för den gången fick han en samling av Arthur Rimbauds dikter som present.
När han senare fick frågan vad han ville bli som stor svarade han målvakt eller stins. Mormodern tyckte han skulle satsa på diplomatbanan, något han själv tyckte lät tråkigt. Plötsligt ville han istället bli dramatiker.
När ett av barnen blödde näsblod svimmade Patrick, med nya hån som följd. Det blev till en verklig Akilleshäl för honom i livet. Och när rebellerna i Kongo många år senare dödade någon i gisslan var det av högsta vikt att han höll sig från att se blodet, om han svimmat då hade det rimligen raserat all hans trovärdighet.
Det går undan i berättelsen, Amélie Nothomb sveper snabbt över flera år. Han börjar skolan och hamnar i en klass med bara flickor, de avgudar honom som är så mjuk och vacker. Och plötsligt har han börjat studera juridik i Namur, den enda stad i Belgien som fann nåd i Baudelairs ögon.
I skolan blir Patrick vän med en kille som blir dödligt förälskad i en flicka, men flickan är så blyg och hämmad att hon inte kan visa honom något som helst intresse eller att hon är smickrad. Han skriver heta kärleksbrev åt vännen, och flickan svarar lika hett. Sedan visar det sig att det är hennes syster som skrivit breven. Patrick och hon träffas för att diskutera det problematiska paret, men blir själva förälskade, gifter sig och får barn.
Men med det följer familjens motstånd och protester, den blivande bruden är inte av tillräckligt fin börd. De gifter sig trots krånglet, och snart får han sitt första utlandsuppdrag, då de hamnar i Kongo.
Om jag förstår det hela rätt var uppställningen där framför plutonen en skenmanöver, eller ett skämt som Gbenye sa, och snart efter det intog belgiska fallskärmstrupper staden och befriade gisslan under våldsam skottlossning
”Alla försökte rädda sitt eget skinn. Gisslan flydde bäst de kunde. Trots blodbadet svimmade inte Patrick Nothomb: man ska inte underskatta kraften i viljan att överleva. Liksom nio av tio i gisslan hörde han till dem som kom undan med livet i behåll.”
