[231023] Lo Dagerman har gjort det till slut även om hon tvekade länge. Skrivit en bok om sina föräldrar Anita Björk och Stig Dagerman. Hon ville inte att omvärlden skulle gräva och frossa i detaljer eller lägga ett romantiskt skimmer över deras konstnärsäktenskap. Men intresset hos Lo väcktes med tiden.
Det blev viktigt för henne att försöka ta reda på så mycket som möjligt om deras förhållande. Vilket arv hade de lämnat efter sig till henne?
Men, som hon skriver, vill hon inte göra anspråk på att vara vetenskaplig. Den absoluta sanningen kommer hon inte åt. Och hon har letat i befintliga källor; som t ex dagböcker och brev och inte minst i allt som Stig Dagerman skrev – men Anita Björk ville inte gärna tala om deras fyraåriga relation som slutade med Stigs självmord. Fast på äldre dar började hon berätta lite. Hon sa en gång att deras förhållande hade varit det mest värdefulla i hennes liv.
”En bok om konstnärskap, livskamp och kärlek” står det på bokens omslag. Och titeln ”Himlen nära” är hämtad från inskriften Stig lät göra i ringen han gav Anita när de gifte sig 1953.
Lo Dagerman föddes i december 1951 och Stig Dagerman tog sitt liv i november 1954 så Lo har inga minnen av sin pappa. Han som var den unge diktaren för vilken allt stämde efter två kritikerrosade romaner och en artikelserie i Expressen 1947 betitlad ”Tysk höst” när han vårvintern samma år bevittnar repititionerna av dramat ”Den dödsdömde” som han skrivit. Regissören Alf Sjöberg är hungrig på nya idéer inom teatern och har tagit sig an Dagermans pjäs. Anita Björk och Stig Dagerman springer om varandra i trappor, korridorer och lunchrum på Dramaten vid denna tid. Hon är en av teaterns unga flickor som ännu inte nämnvärt utmärkt sig. För Anita är Stig en självklar auktoritet eftersom han är en man med ordet i sin makt. Själv känner hon sig lite otillräcklig med ord men lånar gärna diktares ord i sin teatergestaltning.
Men detta är första gången de ses. De är bägge 24 år, redan gifta och har barn. Anita är gift med skådespelaren Olof Bergström vid Dramaten och har en ettårig son, Jonas. Stig Dagerman är gift med Annemarie Götze och har två söner René och Rainer, två och ett år gamla.
Anita Björk fick sitt genombrott som skådespelare i ”Jungfruleken” 1948 och Stig Dagerman i pjäsen ”I skuggan av Mart” samma år. Två romaner till ”Bränt barn” och ”Bröllopsbesvär” skriver han innan han 1950 träffar Anita och båda blir djupt förälskade och bryter upp från sina äktenskap.
Redan här har Dagermans skrivkramp börjat infinna sig. Förvisso skriver han regelbundet Dagsverser i syndikalistiska tidningen Arbetaren men en ny roman som förlaget Norstedts väntar sig av honom lyckas han inte åstadkomma.
När Stig träffar Anita har hon i tysthet gjort en abort efter en affär hon hade med Alf Sjöberg. Stig har haft en sexuell relation med sin svärmor Elly Götze. Dock bara en gång, skriver Lo Dagerman.
I början av januari 1951 flyttar Stig från sin första familj. Han hyr en sportstuga i Stavsnäs på Värmdölandet utanför Stockholm ett halvår. Teaterrecensioner skriver han även för Arbetaren men någon ny roman blir det inte.
1951 vinner ”Fröken Julie” första pris på filmfestivalen i Cannes. Anita är nominerad till bästa kvinnliga skådespelare, men förlorar till Bette Davis i ”All about Eve” Samma år får Anita Svenska Dagbladets Thaliapris som ger unga skådespelare respengar för att utforska teaterlivet på kontinenten. När hon repeterar ett stycke av Carl Jonas Love Almqvist vid denna tid med Alf Sjöberg, blir hon medveten om att hon är gravid och att Stig Dagerman är fadern.
”Stig visar sig nog glad och ömsint när Anita berättar om barnet, men när hon inte är där blir han överväldigad av tankar på döden…Ensam och isolerad ute i Stavsnäs är Stig ”frestad att lämna allt åt sitt sorgliga öde”.
Han skriver ett avskedsbrev till Anita, där han säger att han dör därför att han aldrig skulle kunna skänka henne ett lyckligt liv.
Men brevet blir aldrig avsänt och hittas sönderrivet i stugan av vännen Werner Aspenström.
Dottern Lo föds och Stig och Anita flyttar in i en enrummare på Kocksgatan i Stockholm. Anita är tjänstledig från teatern och de åker i början av 1952 till Telemarken i Norge till författarvännen Tarjei Vesaas och hans fru. Stig Dagerman hoppas på ny inspiration i ett miljöombyte men det vill sig inte heller nu.
Lo Dagerman skjuter in egna kommentarer i kursiverade sidor boken igenom. Hon har bott och arbetat i USA i över 40 år och är bl a utbildad psykolog. Hon har arbetat som skolkurator i Washington D.C men bor numera med make i Kalifornien. Hennes äldste son har gjort två kortfilmer om Stig Dagerman.
Nåväl, berättelsen om hennes föräldrar skrider vidare i denna bok, i kronologisk ordning. Bland annat får vi veta att Anita Björk fick erbjudande om att göra film i Hollywood, men efter att Stig och hon kommit dit blev de totalt frustrerade av mentaliteten där. De gifter sig som sagt 1953 och hittar ett hus i Enebyberg i Täby dit de flyttar. I ett av det gamla husets tornrum hoppas Stig Dagerman efter flera års skrivkramp kunna hitta inspirationen.
Så händer det oerhörda. I mars eller i april 1954. Det är natt. Dagerman skrev så gott som alltid då. När han drar det tjugoandra arket ur skrivmaskinen är det fortfarande mörkt. Han går ner i köket på bottenvåningen och gör i ordning te. Dukar en bricka med tända ljus och går upp till deras sovrum och överraskar Anita.
Han var glad och lycklig, har Anita berättat. Han har prologen om Carl Jonas Love Almqvist i handen. ”Tusen år hos Gud” ska den heta. Med en stämma som skälver av spänning börjar han läsa:
”Ibland tröttnar Gud på sin gestalt av ljus och tystnad. Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer.”
När Stig lägger det sista arket åt sidan och hans röst tonar ut sitter de tysta, båda två lika överväldigade. Han har skrivit något helt nytt, av så hög kvalitet.
Nu kanske det har lossnat. Och blir en roman. Men det blev det inte.
Förläggaren Ragnar Svanström på Norstedts har presenterat sina minnesbilder ur brev där Stig blottlagt sin desperation:
”Det var såvitt jag kan se under den franska resan 1947-48 som den kris började sätta in som han endast tillfälligtvis lyckades övervinna.”
Stig Dagerman hade en skuld till förlaget på över 90 000 kronor. Förlaget hade inte bara betalat honom förskott utan även underhållet till första frun och sönerna.
Denna bok är full av detaljer om Los båda föräldrars liv och karriärer. Om självmordet skriver hon inte så mycket men har försökt analysera det med psykiatern Johan Cullberg som skrivit en bok om Stig Dagermans skaparkris. Lo och Cullberg kommer fram till att självmordet inte var menat att lyckas. Leken med döden var för Stig ett sätt att döda det onda inom sig.
Han hade gasat sig tidigare i garaget men överlevt. Liksom att han även hade försökt göra det i en bostad med gasspis.
Lo Dagerman har haft ett lite komplicerat förhållande till sin mor, som gick bort 2012. Mamman var sluten men började mot slutet av sitt liv att öppna sig lite mer. Det var med sin mormor som Lo fick bra kontakt.
Dock skär det till i mig när jag läser vad Lo Dagerman skriver i stycket ”Ankungen” på sid 226:
”Men etsat i barnets minne är bilden av en mammas förtvivlade gråt i ett ensamt rum. Ingen där utom hon och jag.”
Boken väcker känslor. Även om de är inbäddade emellan beskrivningar av Anita Björk och Stig Dagermans yrkeskarriärer.
