[231021] Ytterligare ett skäl att bege sig till huvudstaden i oktober gäller ännu en göteborgsexport, nämligen teaterprojektet KonstAB, som bjudits in för att på Dramaten göra en tolkning av Ingmar Bergmans film Såsom i en Spegel. På måndag den 23 oktober kan man på Stora Teatern i Göteborg möta representanter från detta konstkollektiv som gäster i debattserien Konst som Motstånd där deras ”helhetslösningar inom kultursektorn” förmodas sättas under lupp.
KonstAB överrumplar igen, men nu är jag mer förberedd. Jämförd med deras version av Shakespeares Stormen på Göteborgs Stadsteater för två år sedan möter en något mindre ohämmad dramaturgi. Scenrummet är visserligen närmast tapetserat i tjocka knöliga gipslager som anspelning på Målarsalens ursprungliga funktion, kan tänkas. Också här nyttjas kommersens och reklamens språk i en salig mix i ambitionen att belysa kulturens/konstens villkor. Som offer har valts Ingmar Bergmans Oscarsbelönade film från 1961, som ouvertyr en supportersång för IFK Göteborg.
Redan i Målarsalens foajé högst upp i Dramatenhuset, möter marknaden i form av spel och reklammaterial. På stora scenen inne i salen har en butik för kontorsmaterial etablerats och blir utgångspunkt för ett raljerande med det sinande behovet av just det, användandet av papper, inte minst till böcker i en allt mer digitaliserad värld. Ett manshögt skåp visar sig stå till förfogande för den som vill, förmodligen i hemlighet, titta på någon videofilm. Lokalens flexibilitet utnyttjas förstås. Som förlängning av huvudscenen, en bit in i mitten av salongen, är en miniscen fabricerad med ett frukostbord uppdukat (så nära min sittplats att jag nästan kände mig delaktig), där snart tre av skådespelarna slår sig ner i rollerna som författaren David (Johan Holmberg), hans dotter Karin (Elin Klinga) och hennes man (Danilo Bejarano), som förresten mitt i denna produktion (17/10) blev belönad med Dramatens O´Neill-stipendium för 2023.
Några av skådespelarna i denna produktion av KonstAB är inlånade från Dramaten, också Elin Klinga, Elin Skarin och Johan Holmberg, den senare med ett långt teaterliv i Göteborg bakom sig, innan Dramaten lade beslag på honom. Här gestaltar han denne David till just den egocentriske, observerande författare, närmast självbiografisk, i filmen gestaltad av Gunnar Björnstrand. Frukostsamtalet handlar om Karins psykiska ”sjukdom”. De två Elin däremot kontrasterar det kyliga lugnet hos David, som stor del av föreställning har ansiktet rödfärgat som av blod, tydligen ett expressionistiskt uttryck för det skärsår han åstadkommit sig, i alla fall i filmen.
Även om KonstABs egna medarbetare gör mycket till för att skapa en brygga mellan de rent konstnärliga uttrycken och de högljutt underhållande, mellan konsten och pengarna, är det de två Elin som engagerar och ger djup och skönhet till föreställningen, som om de föreställde olika sidor av Karin. Elin Klingas Karin tycks skör som flor, som en euforisk sagofigur både vad gäller sminkning och kostym. Elin Skarin gör sig av med alla skygglappar för att komma ut i sin fullt avklädda skönhet. Att avdramatisera den nakna kroppen inför publik praktiserade hon i ett konstprojekt i våras kallat ”Skådis i bur” på experimentscenen Konträr i Stockholm i syfte att ”undersöka mänskligt varande och sociala gränser”. Ja, vilken frihet kan man ta sig med hjälp av teaterscenens kontrakt? Det är en fråga som teaterkonsten ständigt brottas med. Att som i denna föreställning använda nakenheten för att demaskera ett skadat själsliv, såsom jag tolkar det, blir i alla fall inte provocerande. Vad som fyllt Målarsalen med en ovanligt ungdomlig publik på en lördag eftermiddag kan man förstås fundera över. I det fallet tycks Mattias Andersson vara en bit på väg med sin delvis okonventionella repertoar för att vara Dramaten. Men den som saknat klassiker kan nu glädjas åt två nya uppsättningar av de absolut äldsta västerländska dramer som finns bevarade, Perserna av Aischylos´ och Trojanskorna av Euripides.
På Stora Teatern i Göteborg kan man på måndag i alla fall diskutera konstens roll i en kapitalistisk värld ihop med kulturkollektivet KonstAB i ett samtal lett av Ann Ighe, redaktör på tidskriften Ord & Bild och lektor i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet. Själva praktiserar KonstAB en ideologi som knappast är ny utan härstammar från det närmast 200-åriga franska trycket l´art pour l´art, konsten för konstens skull. I KonstABs tolkning betyder det att hylla den mållösa, helt fria konsten utan tanke på resultat och konsekvenser. I våras gjorde kollektivet långfilmsdebut med ”Vernissage hos Gud” helt ”utanför systemet och utan statlig finansiering”. Det torde knappast gälla för den pågående uppsättningen på Dramaten.
