[231019] Det är som ett modernistiskt konstverk. Utan hänsyn till kronologi eller tydlig berättarstruktur duttas iscensatta texter om ett århundrade upp på scenen där färgerna utgörs av ett dussin skådespelare, musik och rekvisita. Vad som numera får mig till teater i Stockholm är ett nytt oförutsägbart verk av teaterchefen själv, göteborgaren Mattias Andersson.
2000-talet var bara ett år gammalt när den tjeckiske författaren Patrik Ouřednik (bosatt i Frankrike sedan 1984) kom ut med sin bok Europeana med undertiteln Kortfattad historia om nittonhundratalet. Ingen episk sjuvolymare alltså utan en text på 125 sidor i sin svenska version på förlaget Aspekt. Ett ungt förlag, inriktat på att göra ny tjeckisk litteratur tillgänglig på svenska. Tjeckiska författare har nu ett rykte som föregångare, nåväl i sällskap med irländare, inom den absurda modernismen. Vem som helst som läser boken ställer sig förstås frågan hur man kan gå tillväga för att omvandla denna bok till en två timmars teaterföreställning. Något som Mattias Andersson beslutade göra när han först stötte på boken för cirka tio år sedan, har han förklarat. Resultatet imponerar.
Jag blir till en början lite tveksam inför föreställningens första 15 minuter, som domineras av att en av de tolv skådespelarna läser innantill i boken medan övriga städar upp på scenen, där Mattias Anderssons vapendragare Ulla Kassius’ rekvisita ligger kastad huller om buller som efter en våldsam revolt. Så inleds också historien med första världskriget och en detaljerad redovisning av soldaternas genomsnittliga längd och vilken längd, 38 km, de dödade amerikanska soldaterna tillsammans skulle ha uppnått om de lagts ut efter varandra i en rad. Texten igenom är ett krasst, stundom makabert redovisande av siffror och statistik som trots den surrealistiska tonen förefaller trovärdiga genom sin exakthet.
Till slut häpnar man över författarens nitiska faktasamlande, som skådespelarna med täta klädbyten, inbördes gräl, tidsmarkerande rekvisita, Christian Gabels musik och lästa passager ur boken fåtts att redovisa på olika fantasifulla sätt. Här förekommer också reflektioner, till exempel om orsaken till första världskriget och vad som hade hänt om skotten i Sarajevo inte hade avlossats …
Det är ett gäng rätt unga skådespelare som satts att visualisera denna 1900-talshistorik, som de själva knappast har några egna minnen av, likt den unge man som utgör mitt sällskap. Föreställningen blir som ett energifyllt grupparbete som böljar fram och åter i kronologin, dyker ner i kvinnorörelse och rösträtt, i innovationer som behå och toapapper på rulle, till lagen om sterilisering, industrialismens och konsumtionssamhällets framväxt till folkmordet på armenier och det på judarna, till p-piller som nyckel till en mer jämställd arbetsmarknad, allt med exakta årtal och mer därtill. Jag ömsom fnissar och förtvivlar over denna surrealistiska summering av ett våldsamt sekel.
Politiska stämningar markeras med sånt som palestinasjal och kamouflagekostymering. Modernismens inträde inom konsten, med sina olika -ismer, gestaltas med ett fysiskt krävande akrobatiskt dansnummer med provokativ effekt som markör för de konstyttringar som så småningom i framför allt Tyskland dömdes ut som depraverade, entartete, och förbjöds. Psykoanalysen, barnuppfostran, Barbie och lego, olika profetior och utopier i samband med millenieskifte i vardera ände av århundrade, ja det är mycket som ska pressas in i detta snäva omfång som pendlar mellan stort och smått, liv, tro och hopp, lidande och död. Och det funkar, i just så högt tempo som boken inbjuder till genom Mattias Anderssons ambition och förmåga att använda sig av och experimentera med scenkonsten för att förmedla något av betydelse, som kan ses som en sinnrik slutpunkt för hans tidigare pjäser på tema ”the mental stage of ….” Denna gång dock med en litterär förlaga, översatt till 30 språk och den mest översatta tjeckiska boken sedan 1989.
