[231019] Azads mamma var gravid i nionde månaden när Saddam Hussein spred giftiga gaser över folket i Halabja i mars 1988. Över femtusen mördades och mångdubbelt fler skadades. Hon flydde till Bnko där sonen föddes in i mor Shamsas märkliga familj och kvinnokollektiv. Men redan ett par år senare kom de till Sverige och Vårgårda av alla ställen, och där växte Azad upp.
Vi är med honom som barn och ung i ett litet samhälle utan särskilt många ”invandrare”, vilket lätt resulterar i en del otrevligheter. Vi är även med Azad i nutid när han pluggar till socionom i Östersund och strular med flickvännen, och med den unga modern i Kurdistan både före och efter gasattacken.
Som av en händelse är också Zhiwar Rashid född 1988, i flyktinglägret Saryas, och uppväxt i ett sönderbombat Halabja. Han kom till Sverige som fjortonåring. I arbetet som socialsekreterare blev Rashid utbränd och sjukskriven, och det enda han ville och orkade göra var att skriva. Så det gjorde han, och det ledde i sin tur till Biskops-Arnö skrivarskola och efter ett antal år denna roman, Under mullbärsträdet, som är hans debut och som kommit ut på 200-årsjubilerande Norstedts.
På dagiset i Vårgårda eldar en fröken på hans berättarådra, medan den nästa tycker man ska vara ärlig. Så det blir en del problem när han bland annat fabulerar om den far han aldrig träffat, det resulterar i möten med lärare och kuratorer
”Han kunde vara allt jag drömde om.”
Azad försöker ständigt få mamman att berätta, men hon har sina sår och vill kanske också skydda sonen mot det mörka hon själv gått igenom. Han vill veta var han kommer ifrån, vem han är och vem hans pappa var.
Modern är omtänksam och kärleksfull men samtidigt irriterande nervig, Azad har en minst sagt dynamisk relation med henne. Ena stunden kan hon vräka ur sig med ett vokabulär en tonårsbuse skulle rodna över, för att i nästa inte kunna sova eller äta när sonen inte hört av sig på ett par dagar. Vid konflikter låser hon in sig i sitt rum, kan stanna där i flera dagar. Men när hon väl kommer ut igen är allt som förut. Trots att de bråkar och inte alltid förstår varandra är kärleken mellan dem stark
”Jag håller i mammas arm och trycker mig tätt intill henne. Som liten brukade jag gå flera steg bakom henne när vi var ute och gick för att jag skämdes över att jag hade en mamma som var mörkhårig, aldrig lyckades uttala ö korrekt och kunde säga pinsamma saker som ´ficka´ istället för ´fika´ och ´gratis´ istället för ´grattis´. Nu rör vi oss som en kropp med fyra ben, som varandras skuggor.”
Länge vägrar alltså mamman berätta om Azads pappa eller om deras bakgrund, när han frågar tittar hon bara bort och börjar prata om annat. Så han känner inte mycket till om varken sin eller den kurdiska historien, han pratar heller inte språket utan är en rakt igenom assimilerad
”Jag vet inte ens hur många som bor i Kurdistan, var gränserna för detta anekterade land går, vem som är den bästa artisten, hur nationalsången låter eller vad den viktigaste poeten heter.”
Kursare och andra ställer politiskt korrekta frågor till Azad, och han svarar som han tror han bör istället för att säga som han faktiskt tycker. Hela tiden ligger den där ”vardagsrasismen” som en bordunton under ytan och pyr. När han en kväll står i en krogkö uppträder den dock i sin fulla blom, och Azad slår ner en kille. Tar till våld för första gången i sitt liv, han känner sig som Bruce Lee.
I studentlivet i Östersund festar han, dricker och röker jointar. Flickvännen Elin verkar vara skapligt ”egoistisk” och impulsstyrd, ett beslut kan vändas till motsatsen på några sekunder. Plötsligt blir de sambo, men lika plötsligt backar hon och tycker att det går för fort. Han har ett nästan lika komplicerat förhållande till henne som till modern, och romanen är också till del en kärleksberättelse dem emellan.
Plötsligt svarar mamman på hans frågor om sin bakgrund och framförallt om fadern, och han spelar in på sin mobil för att inte gå miste om ett enda ord. När han sedan börjar skriva flödar det ur honom
”Pappa var peshmerga på åttiotalet. Han följde den marxistiska och leninistiska ideologin och krigade för att kvinnorna skulle få bestämma vem de skulle gifta sig med, för att männen skulle sluta slå dem, för att papporna skulle sluta sälja sina döttrar och för att bröderna skulle låta sina systrar gå i skolan. De krigade inte bara mot Saddamregimen, utan även mot feodalismen, sharialagarna och alla konservativa röster som annars hade skurit av mammas långa tunga.”
Romanen fylls av ett levande och välflytande språk utan konstnärliga krumbukter. Rashid tecknar snyggt karaktärer och miljöer, inte minst där i de kurdiska bergen. En hel del färgstarka och profilerade metaforer, ibland lätt högtravande som jag tror är en kulturfärgning. Det är skrivet i jag-form, så vi är med när Azad själv berättar om innan han föddes, om hans födelse och sådant som hände modern.
Möjligen upplever jag en lite annorlunda ton när författaren berättar om tiden i Bnko. Men kanske att det mest handlar om själva innehållet; bylivet med alla för oss främmande och udda vanor och traditioner, det färgrika talspråket.
Modern lämnade som gravid femtonåring det bombade Halabja och hamnade i Bnko, där mor Shamsa tar sig an henne. Hon har redan tre döttrar, och fler skulle ansluta sig till ”familjen”. Innan hon födde gav de sig av för att leta efter mannen/blivande fadern i flyktinglägren i Iran, men utan lycka.
Mor Shamsa bestämmer att de ska bygga ett hus åt sig, alla kvinnorna skall hjälpas åt utan männens medverkan. Och det avslutande kapitlet blir en hyllning till eller manifestation för de starka kvinnorna i byn. Jag frågar mig om detta kvinnokollektiv fanns i verkligenhetens Bnko, eller om det är mer av en önskedröm eller rent av saga.
En av alla flickor och kvinnor i Shamsas ”familj”, Vian, har pluggat i Bagdad och startar en skola för att de andra ska få lära sig att läsa och skriva. Ett kort tag senare kom Vian med en stor och tjock bok där alla skulle få skriva ner sina tankar och känslor.
Imamen och männen i byn blev (naturligtvis?) provocerade av att kvinnorna lärde sig läsa och skriva, och att de byggde ett hus med moderniteter ingen annan hade, och utan att fråga männen om råd och hjälp. Efter ett kort tag brann huset dock ner, och det är väl inte svårt att föreställa sig att den var anlagd. Vian hämtar med sig boken, men brännskadas svårt och dör senare
”Den sextonde mars varje år ordnar kvinnorna i byn en minnesdag för Halabja. De samlas under mullbärsträdet i sina vackraste dräkter, ber tillsammans och läser ur den stora boken som kallas för Systrarnas bok och förvaras hos den äldsta kvinnan i byn.”
