[231016] Det handlar om tre kvinnliga kulturpersonligheter och det de har gemensamt är, att de alla var före sin tid och som en följd därav – ensamma.
Det är författaren Agnes von Krusenstjerna, målaren Sigrid Hjertén och författaren, tillika nobelpristagaren Nelly Sachs. De är sammanförda i en mycket vackert koreograferad föreställning där de på var sina passionerade sätt för fram sina – man kan inte kalla det annat – tillstånd.
De mår inte bra och är på olika sätt också utsatta för institutionella och strukturella övergrepp i form av förbiseende, felbedömning och direkt inlåsning. Det är upprörande att följa och den nittio minuter långa föreställningen lämnar en ingen ro. Det musikaliskt/lyriska samspelet mellan Mia Eriksson (Hjertén), Hanna Ullerstam (von Krusenstjerna) och Karin Lycke (Sachs) kunde heller inte fungera bättre: de tillåts falla varandra i talet som vore det den naturligaste sak i världen och tillsammans skapar de en bild av en ryckigt atonal kör ur dåtida kollektiv förtvivlan som växer till existensiell poesi över något vi numera lagt bakom oss.
Eller?
Man görs av en föreställning av den här oavvisliga typen uppmärksam på, hur sköra den mänskliga emancipationens landvinningar alltid är, hur skrämmande nära det alltid ligger till hands att klockan vrids blixtsnabbt tillbaka, som om ingenting hade hänt.
Har det i verkligheten aldrig hänt?! Premiärkvällen på Göteborgs Dramatiska Teater omges av stämningen av en uppblossande, ödesdiger konflikt i mellanöstern, vilket aktualiserar en hotande uppgivenhet – vad tjänar egentligen någonting till? Hur överväldigande är inte människans destruktiva förmåga, hur svårt har inte kärleken att gå från dröm till verklighet?
För det är i just dessa skärningspunkter de tre kvinnornas öden manifesterar sin sårbarhet mitt framför ögonen på oss: de är så nära ett genombrott, det man kallar ett lyckligt slut, deras framgångar så tveklösa, de står på tröskeln till sina drömmars mål, de uppnår målen – och ändå orkar de inte, utan försvinner. Och då stod trots allt t ex Krusenstjerna genom sitt äktenskap och litterära samarbete med kulturradikalen David Sprengel, känd även från Strindbergsfejden, mitt i stridens hetta, var långt från någon liten bortglömd öde ros.
Men försvinnandet är också det som skapar skönheten, gör deras attraktionskraft till något övernaturligt, något att tro på, något som alltid kommer att kunna återuppstå, igen och återigen.
Den stämningen ligger kvar i lokalen på ett sätt att en vanlig feststämning inte riktigt vill infinna sig när det skall avtackas och skålas, det är en föreställningen som trängt djupt ned i lagren av nedärvd synd och tyngd – men låt gå. Det är där värdet av en bearbetning av det här slaget ligger och teatern är än en gång att gratulera i sitt metodiska arbete mot förfinade former för tolkning och förståelse av människan såväl som av hennes verk.
Att föreställningen tillägnats Anna Hjertén Grahm (1985-2015), en av teaterns pionjärer, gör inte kvällen mindre betydelsefull.
