[231008] De obönhörliga tankarna, känslorna och behoven. De som lätt stökar till det för en person och hens handlingar, men som kan vara så härligt ”upplyftande” att skönlitterärt få ta del av. Det är Ingvild H. Rishøj en mästare på att gestalta. I sitt personliga temperament; intensivt och naivt öppet språk, poetiskt och realistiskt på en gång berättar hon om små och stora människor, om vådan av denna obönhörlighet. Hon gör det vanligen i noveller, men har även skrivit en roman (Stargate, En julberättelse).
Den nu utgivna samlingen noveller, Historien om Fru Berg, kom i original 2011, alltså innan genombrottet på svenska med Vinternoveller. Det är poeten Marie Lundquist som översatt med sedvanlig tonträff, och gjort det för Flo förlag. Den läckert sagotonade bilden på omslaget målat av Martin Jacobson.
Fem berättelser mellan tio och knappa femtio sidor. Ofta med barn i fokus men inte alltid. Även de vuxna har vanligen något barnsligt eller just naivt över sig, beter sig udda och visar sin sårbarhet.
Den finns inte så sällan en mörk bakgrund, och/eller ett hot av något slag. Något som riskerar att rasera det man har. Personernas irrationella reaktioner och beteenden ställer, som sagt, till det för dem. Eller ”bara” gör att andra ser på dem med i bästa fall överseende. Eller som flera av dem säger ”Det är ju bara sån jag är.”
En intensiv och finstämd inre röst hos Emelie som står vid fönstret och väntar på mamman som kanske kommer på hennes födelsedag, men troligtvis inte. Det handlar mycket om denna saknad, och framförallt om längtan. Men också om sveken som gör att längtan och förlusterna svider så mycket värre. Titelns Fru Berg är en hamster hon fick av modern, som sedan glömde bort att ge den vatten. Emelie fick ta taxi hem till pappa eftersom mamman inte tålde att hon grät så väldigt över hamsterns död.
Nästa novell om två systrar, nedslag vid olika åldrar, men samma oro över att mamma inte dyker upp när hon lovat, och om pengar. Det är oftast snålt om pengar i de här personernas liv. Vid ett tillfälle träffar de på en flicka som säger sig kunna trolla bort människor. De låtsas att den yngre systern inte längre syns, något som inte enbart påverkar henne där och då
” – Det var en mardröm, säger jag.
Hon ser upp på mig, ögonen är mörka och blanka.
– Ja, viskar hon, och hon börjar darra, hon pressar kinden mot min höft och viskar att hon inte kunde känna sina armar och händer, och ljuset är blått över hennes hår, och hon frågar mig om hon finns, om jag är helt säker på att hon finns.”
En kvinna får höra att hon är lik Janis Joplin. Hon fäller träd, fantiserar om arbetskamraten David med röjsågen samtidigt som hon lyssnar på Joplins Mercedes Benz. Parallellt är vi med hos syokonsulenten. Rishøj berättar allt i ett flöde, där alla nivåer blandas inuti huvudpersonens sinnen
”På bilderna var det jag, i parker där folk låg på gräset, och med fjädrar i håret, jag, med stora runda solglasögon, vit i ansiktet och med det där leendet, och på scenen, jag skrek och klängde på mikrofonen, det var mina ärrade kinder och håret som är omöjligt att reda ut. Sen gick jag hem och la cd:n i cd-spelaren.
Så tryckte jag på play och där kom min röst.”
”Hon sjöng, och jag kände, det var svar på alla frågor, det var jag.
Att likna någon. Det är som de bästa sakerna.
Den vita känslan när Alvedonen börjar verka.”
Det går ofta undan i berättandet. Ibland funderar jag på om det går alltför fort, blir svepande. Samtidigt tycker jag det passar berättarröst, ton och stil. Allt går rakt in i kroppen.
Hon är fem och sex och nio och håller sin bror i handen. De första åren är det alltid sommar
”Jag är tio år, vattnet forsar blankt och kallt runt kroppen, det är sommar igen.
Men det här är den sista sommaren. För allt bara förändras. Man vaknar och allt är helt annorlunda.”
Två tonårsflickor tältar utanför deras hus, brodern blir nyfiken och går en gång ut på natten för att träffa dem. Flickan vaknar
”Jag står i fönstret.
Jag är rädd. Min bror är aldrig ute på natten. Han gillar inte främlingar, lottförsäljare, mormoner, han gillar att tälja, och mattetal och solsystem, han har inga vänner, han gillar inte lov, han gillar inte folk. Men han gillar de där flickorna.”
Efter några träffar förändras brodern, vill inte längre gå till skolan, vill inte göra nånting. Mot slutet hämtas han och körs förmodligen till psyket eller motsvarande. Återigen rädslan för förändringar, för att förlora det man har. Och sedan kanske faktiskt också göra just det.
En man berättar i en tänkt dialog (eller skriver han?) till sin första dotter texten vi läser. Efter ett snabbt och charmigt möte med en kvinna flyttar han en vecka senare ihop med henne. De får barn, han förmedlar sin salighet. Och
”Men du förstår, det är inte bra för huvudet.
Man blir svagare av lycka, förstår du, alldeles skör.”
När andra barnet föds drabbas kvinna av en förlossningspsykos eller depression, och han får ta hand om allting. Hur han påverkas och förändras i sin skörhet, hur han tappar greppet. Jag tänker emellanåt på Ola Juléns karaktärer.
Sista novellen, den längsta, är sorglig och tung, men samtidigt kanske med ett lite för välkonstruerat slut. Känns inte helt trovärdigt. Men som helhet är det en smärtsam njutning att läsa Ingvild H. Rishøj.
