[231006] Bra idé. Roligt men knapphändigt utförd. Dessutom provokativ. Men vad hände med sanningen? Med högt tonläge och andlös energi inbjuder Regionteater Västs dansare till en lekfull, snabbspolad lektion om dansens historia från A till Ö. Som berättare en gedigen komedienne, Josefine Koskinen, som får hålla högt tempo för att klara uppgiften på 45 minuter med fyra dansare som objekt.
Regionteater Väst har anlitat ingen mindre än en världskändis som den norske koreografen Jo Strømgren för att skapa en föreställning med den kaxiga titeln Sanningen om dans. Själv är han vid det här laget en berömd scenkonstens allt i allo, inte minst sedan han 1997 skapade en blivande världssuccé med sin föreställning A Dance Tribute to the Art of Football, som sedan dess turnerat världen över och fått fotbollsälskare att för första gången besöka en dansföreställning.
Nu handlar det om att förklara vad dans alls är genom att i korta scener illustrera danskonstens utveckling från dess egen Big Bang, som i den här skildringen tänks leda tillbaka till neandertalarna, gestaltade av två dansare iklädda skinnhudar, som tar några tafatta sidosteg till något entonigt ljud.
Själva sanningen kommer på skam redan i nästa steg, som blir ett rejält skutt. För det gäller att förflytta sig betydligt mer än 2000 år framåt i tiden för att ha passerat dansens upprinnelse och betydelse i Europa tills den hamnade i antikens Grekland, eftersom neandertalarnas tid tog slut för så där 40.000-30.000 år sedan. Något prov på dans i antiken och tidigare perioder, ofta med religiös (Dionysisk) anknytning, gives dock inte. I stället en våghalsig uppvisning i den antika skulpturkonsten, att gestalta människor i helfigur.
Vidare ges prov på dansen som vägen till kärlek, kanske också till rivalitet och svartsjuka. Varpå vi kommer in på den så kallade klassiska dansen med ballerinor i tåspetsskor och eleganta dräkter och män i åtsittande trikåer, varpå dagens kulturpolitiska åtstramning får draghjälp av kulturen själv genom att här så ett frö hos publiken att ifrågasätta om detta verkligen är en konstform som ska betalas av skattemedel. Lite svårt kanske för dagens högstadieelever i Västsverige att ha åsikt om, då den konstformen framför alls hålls levande av Kungliga Operan i Stockholm, ofta med föreställningar som bygger på en välkänd historia, som Romeo och Julia, Askungen osv medan däremot Göteborgsoperan med framgång odlat den så kallade moderna mer abstrakta konstdansen, som snarare gestaltar mänskliga tillstånd och därför har kunnat beskyllas för, att som här antyds, vara psykotisk, sjuk och farlig. Även om jag drabbas av diverse betänkligheter inför en alltför summarisk historieskrivning så har jag en rolig stund med de kunniga dansarna under Josefine Koskinens humoristiska ledning utan att ha blivit så mycket klokare. Det var tydligen inte heller Strømgrens avsikt.
