[231006] Niklas Strömstedts personliga självbiografi följer kronologiskt hans barndom från Hagsätra via popmusiken och fotbollen och via uppväxten i Tanto med föräldrar inom kultureliten. Framgångar som låtskrivare och artist behandlas liksom tillkortakommanden i kärleksrelationer.
För att till slut hitta den stora kärleken i nuvarande hustrun Jenny, programledare i TV 4. Men det har kostat på för honom; han har gått i flera samtalsterapier för att försöka utröna varför alla hans förhållanden sprack. Efter den fjärde terapeuten upptäckte han vad som var felet.
”…att…se hur jag redan som liten utvecklade en strategi som gick ut på att inte lita på att människor ville ha mig som den jag är” skriver han.
Niklas Strömstedt föddes den 25 juli 1958 i Lund. När han kom ut hade han en stor svulst på halsen så barnmorskan la honom genast i en kuvös där det fästes en lapp med ”Namnlös Strömstedt” på. Missbildningen på halsen var en tumör, en medfödd blodcancer. I Lund har läkarna alltid varit extra lärda, skriver Niklas, och de lyckades få bort knölen och metastaserna och läkarna sa att om det inte kom tillbaka en liknande knöl på tre år skulle han nog klara sig från sjukdomen.
Han låg sönderskuren i en kuvös med ett snitt från öra till öra. Ögonen hårt slutna och de små händerna knutna, har hans mamma författaren Margareta Strömstedt berättat.
”Jag finner mig själv fortfarande ofta med händerna hårt knutna. En omedveten instinkt som finns kvar, en sen begynnelsen inövad försvarsställning” skriver han.
Pojkåren i Hagsätra innehöll mycket fotboll men även en hel del bus. Det smygröktes och klättrades på höga tak med fara för olyckor. Vintern 1967 hade Niklas sin ”urflippning” vilket gjorde att han hamnade på Kronprinsessan Lovisas barnpsyk. Hans pappa blev rädd för honom då, skriver han. Eller snarare rädd för Niklas reaktioner. Och när han sedan blev utskriven vågade inte hans pappa kritisera eller ifrågasätta saker sonen gjorde.
En orsak till Niklas urflippning tror han var saknaden efter pappan, Bo Strömstedt kulturchef och sedermera chefredaktör för Expressen, som ständigt jobbade. Vilket ledde till att de båda så småningom började gå på AIK:s allsvenska fotbollsmatcher ihop. Pappan var innan det helt rudis och ointresserad av fotboll men blev med tiden en AIK-supporter även han.
Niklas fick spela i AIK som junior och var överlycklig. Ända till hans ena knä gick sönder.
Då var fotbollskarriären slut och sakteliga började popmusiken komma in i hans liv.
1975 började han som discjockey på Gröna Lund. Och två år senare var han DJ på nyöppnade nattklubben Atlantic i Stockholm. Han gick fortfarande i gymnasiet men här öppnades en ny värld för honom. Alla från det hetaste innefolket var där liksom tidens stora världsstjärnor. Där hängde Abba, Björn Skifs och resten av den svenska popeliten. Och här träffade han också Ulf Lundell som han skulle komma att spela med i många år.
Och Lasse Lindbom, i vilkens band han kom med. Det var via honom han fick vara med på Lundells turné ”Ripp Rapp” hösten 1979. Och året efter var Niklas med på inspelningen av Lundells LP ”Längre inåt landet” som i huvudsak gjordes i England.
Lasse Lindbom hjälpte Niklas med demokassetter och 1981 kom hans första LP ut. Men det var nog först med låten ”Tänd ett ljus” 1987 i gruppen Triad med Lindbom och Janne Bark som den största skivframgången kom.
1989 kom låtarna ”Sista morgonen” och ”En kvinna och en man” i duett med Anne-Li Rydé och han började uppnå popularitet han inte haft tidigare.
Så 1994 bildade han gruppen GES med Anders Glenmark och Thomas ”Orup” Eriksson och de fick spela in Sveriges officiella fotbolls VM-låt till turneringen i USA. ”När vi gräver guld i USA” som blev en landsplåga, mycket tack vare svenska landslagets framgång som bronsmedaljörer i turneringen.
Detta är väl i grova drag de faktiska omständigheterna i Niklas Strömstedts tidiga musikkarriär som gås igenom i boken. Men jag tycker nog att de personliga betraktelserna han återger är mer intressanta.
Som skilsmässan från första frun Efva Attling, som han inte murvlande gräver i utan mer självkritiskt analyserar.
”Sätt dig ner” sa hon. Det kändes konstigt. Främmande. Sånt som nån säger på film. ”Jag är förälskad i Eva Dahlgren” sa hon sen … Senaste året hade vi mer och mer levt i olika världar … En tog hand om barnen när den andra var borta … vi ansträngde oss inte särskilt mycket för att få egen tid tillsammans. Vi hade varit ihop i fjorton år. Gifta i nio. Det ständigt pågående samtalet var inte längre så ständigt och rörde sig mest på ytan.”
”Inte konstigt att man tappar gnistan när man inte blir hörd och sedd. Nöd blir lust, lust blir nöd.”
Niklas skriver samtidigt att det var en lättnad med – att bli ställd inför faktum och acceptera det. Deras söner var sju och tre år och det var så klart påfrestande att berätta för dem att mamma och pappa skulle skiljas.
”Så småningom när vi levt varannan-vecka-liv i ett drygt halvår, sa Adam till mig att han tyckte det var bra att vi skilt oss och jag frågade varför. ”Därför att vi träffas mycket mer nu”.
Han berättar t ex om en paranoid känsla han hade som barn att han var rädd för att vakna som någon annan efter att han sovit på natten. Och så är det så klart detta med föräldrarna, som inte alltid hade det så bra i sitt äktenskap. Pappan stängde in sig i sitt sovrum när han mådde dåligt. Mamman försökte alltid hålla masken med glatt spelat humör. Ett kapitel ägnar han åt den tystnad som fanns mellan honom och pappa Bo.
”Den där tystnaden är så förlamande. Några år innan han gick bort – vi satt på bänken nere vid boden med ryggarna mot den solvarma söderväggen och Gränöfjärdens lätt krusiga yta skickade små gnistrande löften om ljus och sommar. Pappa och jag. Vi satt där och jag ville tala om en sak.”
Men det blev inget sagt. Detta är något jag själv kan relatera till i min bristande känslomässiga kontakt med egen far. Och det är en stark beskrivning av Niklas Strömstedt, som behärskar svenska språket väldigt väl.
Hans fyra år yngre syster Lotten har haft drogproblem genom livet. Men syskonen tycks ha försonats nu på äldre dar. Han beskriver känslosamt föräldrarnas sista tid när han och systern hjälptes åt att vaka vid deras bäddar samt ta reda på de bohag som lämnades kvar efter dem.
En solid biografi är detta.
