[230927] Ett sällsynt starkt minne jag har från mina studieår vid Schaubühne am Halleschen Ufer i Berlin på 1970-talet är av de människor, inte sällan kvinnor, som var starkt traumatiserade av det öde deras föräldrar rönt i ett Tyskland som gått från utopisk socialism i det nationella medvetandet till råast tänkbara diktatur, nazismen.
Denna motsättning kommer starkt till uttryck i sagolika filmen Never look away (visas på SVTplay till slutet av oktober), som deciderat behandlar det som händer en före detta läkare och samtidigt naziofficer i hans inre och yttre resa från en regim till en annan (DDR:s) och hans hjälplösa försök att överbrygga, ibland t o m dölja vad han haft att gå igenom. Så långt att han sätter sin egen dotters lycka på spel när han genomför en abort som så när steriliserat henne – ett uppdrag han en gång haft i förhållande till en ung kvinna som till sist slutade i gaskammaren betraktad som mentalt ovärdig för liv och som råkat vara faster till den unge man hans egen dotter nu älskar.
Ett genetiskt arv skall inte kunna vidareföras, en kärlek dömd till döden.
Kan det bli mer dramatiskt, mer gastkramande, i egenskap av (love)story?!
Men det är exakt den typen av kast och förtvivlan berättelsen om regissören bakom mästerverk som Aguirre – Guds vrede (1972), Fitzcarraldo (1982) eller Grizzly Man (2005), Werner Herzog, beskriver, när han åskådliggör sin tillvaro av evig drömvärld, där det lyckas honom att hålla allt det på avstånd som hade gjort det outhärdligt för honom att leva, ett liv lika halsbrytande omöjligt som transporten av det jättelika skeppet över bergen i Peru (Fitzcarraldo) vilket trots allt lyckas genom ett hjältemod som gång på gång tycks ha grott i människornas sinnen, när de tvingats ’fronta’ grymheten deras lands historia ställt dem inför, en grymhet som senare tog sig rent fysiskt uttryck när deras land delades i två efter andra världskrigets slut, fram till 1989, när ännu ett enande kunde äga rum under minst sagt högtidliga former. Det lyckades mig att vara närvarande då också, genom att under kvällen för själva enandet övervara en konsert i det som fortfarande var Östberlin med Wolf Biermann, där inte minst hans åldrade mor spelade en historiskt viktig roll i sina ständiga tillrop från åskådarbänken.
Vilken tur jag då och då har haft, händer det att jag tänker.
Det som kräver en del empati för att förstå är, hur djupt splittrat det tyska medvetandet (och det konstnärliga språket, vilket framför allt är vad Never look away handlar om) är på grund av denna dramatik i den omedelbara närheten, där det varit allt annat än lätt att utskilja den egna viljan, det egna genuina jaget, om man tror på existensen av ett sådant. Ändå är det vad alla de filmer jag här skriver om handlar om:
dokumentären om regissören Werner Herzog, läkaren och hans svärson under efterkrigstiden i Never look away och, till sist, en film om två öden från Sydkorea, som i filmen Past Lives skildrar hur två barn som upplever en spirande förälskelse som små och sedan ofrivilligt skiljs åt för att med facebook-teknikens hjälp återförenas i New York som vuxna och i konfrontationen med sina respektive livsöden måste tänja på fantasins gränser till det yttersta, tills den närmat sig en rent religiös betydelse, för att hoppas, tro på, att en försoning och förening dem emellan till sist skall bli – eller en gång ha varit – möjlig.
Om man kan tro sig säker på att man har levt eller kommer att leva i den helhet deras inbördes känslor utlovar – då finns möjligheten att uthärda nästan vad som helst?
Vem vet. Filmen slutar med att kvinnan storgråter i fel mans armar, men som åskådare lämnar man biografen berikad med helt nya fantasivärldar man känner sig övertygad om faktiskt existerar, overkliga eller i högsta grad verkliga bortom varje iakttagbar verklighet.
Och efter allt detta: ett gästspel på Teater Cinnober i Göteborg, där ett spel mellan två män, den ene äldre, den andre yngre, utan att det för den skull är en självklarhet att det rör sig om far och son. Snarare rör det sig om en existensiell konfrontation, där den korta föreställningen låter åskådaren närvara i en ogripbar dröm, en frihet som existerar också i det faktum att det är ett möte mellan två män.
Vilket gör en uppmärksam på, i vilken utsträckning diskussionen om det att vara, leva, under senare år presenterats som först och främst en kvinnlig angelägenhet, också det något som bidrar till föreställningens förförelsekraft och förnyelseförmåga.
