[230924] Jo Nesbö är Norges svar på Sveriges Henning Mankell och Danmarks Jesper Stein eller Jens Henrik Jensen. En gigant i thrillersammanhang. Med sin senaste, trettonde men inte sista, bok om den försupne men – likt grisen Särimner – ständigt återkommande fd polisen Harry Hole, lyckas Nesbö skildra nutida korruption, ojämlikhet, skumraskaffärer och samhällsutvecklingen i Norge och världen. Han skildrar sitt Oslo närgånget tydligt och färgstarkt. Med djupt psykologisk insikt målar han bilden av människors drivkrafter och motiv till de mest obegripliga handlingar i ord.
Möjligen visar han skicklighet allra tydligast i de böcker som inte handlar om Harry Hole; som ”MacBeth”, en parafras på Shakespeares berättelse i fiktiv nutidsmiljö eller ”Kungariket”. I ”Blodmåne” befinner sig Harry Hole i Los Angeles. Han anser sig ha levt färdigt, och tänker supa ihjäl sig i lugn och ro. Som den fullfjädrade alkis han är, söker han rusets inre ro för att fjärma sig, drömma sig bort, kanske återuppleva livets ljusa minnen. Hole dricker sin sprit metodiskt, välberäknat i visshet om att allt ändå kommer att sluta med döden. Som granne och supkamrat har han anammat, eller anammats av, Lucille, en sjuttitvåårig före detta skådespelerska som också gjort spriten till sin bäste vän. Hon gjorde en enda stor roll som Julia i filmen om ”Romeo och Julia”, därefter ingenting. Nesbös beskrivning av sin hjälte på dekis är mästerlig, i Harrys exteriör skriver han in – som årsringar i trädets stam – Harry Holes livsberättelse. Dialogen, sparsmakad, men distinkt, tillför det som händelseförloppet och miljöbeskrivningen saknar. Boken igenom anspelar han på musik, bra rock, blues och pop, textrader flimrar förbi, musikers och bandens namn biter sig fast. Nesbö är ju själv rockmusiker med eget band. Från Norge ligger Skottland nära, musikkänslan delar han, nästan självklart, med sin skotske kollega Ian Rankin.
Holes vegetativa supande avbryts tvärt när mafiosos från en knarkkartell dyker upp och trakasserar Lucille för ett lån hon tagit för att finansiera en film där hon kunde få göra en sista roll. Vem räddar en dam i nöd? Harry slåss modigt, men övermannas och Lucille hamnar i maffians klor.
Nu var goda råd dyra. Lucille har bara Harry att lita på för att lösa henne ut ur maffians klor. Så dyker chansen upp. En fastighetsmogul, Marcus Roed, i Oslo blir starkt misstänkt för lustmord på två unga kvinnor och beslutar sig för att anställa den bäste privatspanare som finns att få. Vem? Jo, Harry Hole. Harry bestämmer priset till exakt detsamma som Lucille är skyldig kartellen. Hon får en deadline, och Harry slipper ur fällan för att lösa de norska morden. Om han misslyckas dör Lucille.
Marcus Roed lever den rikes dubbelliv med fester, droger och kvinnor. Bästa kokainet visar sig en mystisk gäst iförd mask kunna bjuda på, en ny och misstänkt osäker langare. En minst sagt underlig präst figurerar, liksom en ägare till en liten zoobutik, och en tänkbar intrig om en fruktansvärd liten hjärnparasit med bäring på mordens makabra utföranden utvecklas. Harrys gamla poliskollega Katrine Bratt, vars man Björn varit inblandad i ett tidigare Hole-äventyrs upplösning och avlidit i sviterna, leder undersökningen. När Harry söker upp henne för att få upplysningar får det ske hemligt. Harry Hole är nämligen persona non grata för norsk polis. Den minst sagt röriga och komplexa intrigen förvärras av att klockan tickar. Om Harry inte lyckas lösa morden och fria Roed i Oslo kommer Lucille att dö i den mexikanske knarkkartellens fängelse. Harry räknar dagar och slutligen bara timmar, ransonerar sitt drickande, inser att någon mycket nära polisen, kanske rentav inom polisen, spelar dubbelspel. Harrys gamla älskarinna liksom hennes (och kanske Harrys) son Gert bidrar starkt till Harrys beslutsamhet att lyckas. Upplösningen kommer, men på den goda thrillerns spänningsstegrande och nästan outhärdliga sätt, i ett crescendo som när röken lagt sig efterlämnar en inte så liten ”prästerlig beska” att suga på till nästa äventyr.
Allt detta skildras på ett närmast elegant språk, många one-liners, distinkt, men öppet nog för att släppa fram dofter och känslor, samhällskritik och eländesspeglar, klassklyftor och släppa fram de obestämbara och udda människor från annorlunda kulturer som befolkar storstäder som Oslo. Här finns journalisten Våge med sina kontakter i polishuset, den bittre misslyckade och taffligt korrupte polisen, zoobutiksägaren vars innehav av en viss sorts mycket giftig snigel och dennes relation till sin städerska frapperar. Här finns värme mellan människor där ingen värme kan förväntas och kyla mellan dem som borde ha råd med mängder av just värme. Såväl i denna som i övriga böcker i serien, är det genomlysningen av moderniteten och det urbana livets alla sidor som är behållningen. Det finns en avgjord intertextualitet mellan Nesbö och andra av de bästa i det samhällskritiska polisromanfacket. Som om fokusering på brottsbekämpning bildar ett perfekt paraply över djupare sonderingar i samhällsbyggets olika klossar, i gliporna söker författaren orsaker och sammanhang som annars är svårupptäckta, ritar en sociologisk samhällskarta. Som Jesper Stein över Köpenhamn, Ian Rankin över Edinburgh eller en gång Sjöwall/Wahlöö över Stockholm.
Serien om Harry Hole inleds med ”Fladdermusmannen” 2000.
