[230924] Denna bok är Cormac McCarthys sista, och definitivt den mest komplexa. Dystopi eller frigörelse? Att finnas eller upphöra existera? Om tillvarons verklighet och verklighetens illusion. Om förfäders ogärningar i senare led. Berättelsen har en tydlig anknytning till författarens ”Vägen” som visats som film på SVT. Något tätare än denna ibland glesa text (i dialogerna) har jag sällan läst. Det är två berättelser som med åtta års horisont mellan händelserna ändå hänger samman och skildrar ett USA – kunde ha varit hela världen – som sakta fragmentiseras, möjligen som en följd av Manhattanprojektet, där atombomben under glam och stoj uppfanns och så småningom sprängdes. Syskonen Bobbys och Alicias pappa var en av dem som avgjorde världens öde den gången. Boken ställer frågor som alla är både politiska och existentiella, och erbjuder svar som att efter oss finns ingen som kan berätta om oss. Men den är likaväl en bok om kärleken mellan två syskon i en dysfunktionell omvärld. Miljöbeskrivningarna, särskilt i ”Passageraren”, är fantastiska.
(Den inledande kursiverade prologen till ”Passageraren” antyder i dialogen med den neurosedynskadade The Kid, som beskrivs som en säl och har en mängd kreatörer i korridoren beredda att göra konster eller dra vitsar som ska öppna Alicias ögon för världen. Den antyder kommande samtal i ”Stella Maris”, en skickligt skriven knut mellan två berättelser.)
Bobby Western jobbar som dykare. Tidigare, medan Alicia levde, var han, till dess han kraschade, racerförare i Europa. Han tar det otacksamma uppdraget att dyka ned för att kontrollera ett flygplan som kraschat ute i havet söder om New Orleans och nu vilar på stort djup. Han simmar in i flygplanet, som ingen varken kunnat ta sig in eller ut ur sen kraschen, och finner att en av passagerarna saknas … Bobby, som efter sin mer än älskade systers död, tar de jobb som dyker upp. Han är omtyckt och uppskattad av sin omgivning på stadens barer och billiga hotell, en nästan mytisk person vars drivkraft är att ta reda på den verkliga sanningen om sin far, sin mor och särskilt sin döda syster. Så blir han skuggad, förföljd och slutligen uppsökt av statens, ”the deep state”, detektiver och kontrollanter. Vem ska han lita på och berätta för? Vem var personen som märkligt försvunnit och kanske räddats, och hur kunde han i så fall ta sig till ytan? Bobby gör i sin ensamhet fåfänga försök att per hyrd motorbåt söka längs Mississippideltats öar, hittar spår men ingen passagerare. Hans bäste vän, Oiler, gör ytterligare en dykning men omkommer på kuppen. Saknaden blir tung. Bobbys diskussioner med skojare och kvinnor, som älskar honom lika moderligt som förgäves, gör kopplingen till ett slags osynlig diktatur tydligare och definitivt mänskligare. Beskrivningen av livet i New Orleans fattigare kvarter har en detaljerad skärpa. Så småningom blir han ett med sin längtan, sorg och minnenas obesvarade frågors logik. Han beger sig tillbaka till Europa, ön Formentera, där han ensam med några få vänner mognar till något som kan kallas insikt.
Stella Maris, som är bokens andra pol, utspelas åtta år tidigare. Bobbys syster Alicia, som är mer än intelligent, kämpar med sin clairvoyance och förmåga att se igenom civilisationens lögner och narrativ. Med självdestruktivt beteende är hon inlagd på psykiatriska kliniken Stella Maris. Världen har hon redan genomskådat, och den kommer hon aldrig att bjuda på sina hemligheter; hon är sin pappas dotter men också bärare av det samvete och konsekvenstänkande som fadern aldrig hade. Modern, frånvarande som kvinnor ofta är i McCarthys skrivande, finns där ändå, som drömmen som försvann men åtta år senare lever vidare i kvinnorna runt Bobby. Med modern finns en hemlighet bevarad. Alicia går slutligen ut i vintern, försvinner för att dö bara tjugo år gammal medan snön sakta täcker henne. Alicias insikter och intellektuella briljans bärs senare vidare i Bobbys minnen. Dialogen med den neurosedynskadade The Kid/sälen från bokens inledning återvänder i de långa samtalen mellan klinikens doktor Cohen och Alicia där frågor och svar faller ut som pusselbitar i bilden av Alicias barndom och uppväxt, men också det postnekluära samhällets villkor och den nyliberala världens självdestruktivitet. Alicia är ett matematiskt geni, helt klar över att världen går åt pipan. Men i dialogen, avslöjar hon ändå tillräckligt för att vi läsare ska förstå. Eller åtminstone försöka förstå, för samtalen förs ibland till gränsen för vad som är fattbart och ställer – utan svar – frågan på om något verkligen finns om ingen lever kvar som kan uppleva och beskriva det. Eller hur vi kan befria oss från språkets fängelse och släppa tanken fri.
I McCormacs dubbelroman möts vi av en text som svider. En uppfordrande läsning som ställer frågan: är det redan försent? Är vi helt maktlösa? The Kids inledningsvisa frågor byts mot psykiatrikerns Dr Cohen, alla på ett intrikat sätt med bäring på atombomben och faderns arbete och med hela den i grunden moraliska komplexitet som berör människans samröre med grunderna till sin existens, ren filosofi. En mytisk text figurerar i bakgrunden. Det var längesen jag läste något så omskakande och djuplodande, måste gå till ”Hundra år av ensamhet”, nyöversatt av Linda Wolff, för att hitta en jämförelse. Litteratur som reningsverk för hjärnans alla sophögar. Civilisationskritik på högsta nivå!
*
Cormac McCarthy avled den 13 juni nästan 90 år gammal. Hade han fått leva året ut hade han varit en av de starkare kandidaterna till Nobelpriset.
