[230918] Ett överflöd av allt har det blivit, när Göteborgsoperan riggat för musikalen Wicked. Framför allt har den utgjort plattform för ett nytt stjärnskott i genren. 23-åriga Feline Andersson är en formidabel fullträff till rollen som Elphaba, den gröna ”onda” häxan. Att spränga gränser och vända upp och ner på begreppen ondska och godhet är substansen i denna sagoaktiga och politiskt intriganta historia om vänskap och kärlek.
Vänskap mellan två flickor med helt olika bakgrund och förutsättningar är den röda tråden i berättelsen som utspelar sig i ett fysiskt förunderligt och tekniskt komplicerat scenbygge runt en gigantisk urtavla, som fungerar som ett narrativt nav. Socialt gäller ett rasistiskt och fördomsfullt samhällsklimat som drabbar Elphaba så snart hon möter världen utanför hemmet.
Publiken till Sverigepremiären på denna tokhyllade musikal allt sedan Broadway-premiären för 20 år sedan och den på West End i London tre år senare, tycks i viss mån ha hörsammat uppmaningen att hitta något grönt att sätta på sig, om än inte precis lyckats uppnå den mängd nyanser av grönt som uppvisas på scenen av framför allt den dansanta delen av ensemblen. Allt i solidaritet med det flickebarn, Elphaba, som förskräckte sin fader med grön hud redan vid födelsen.
En scen senare är den nu tonåriga Elphaba under faderns eskort på väg till internatskola, inte som elev utan som ledsagare till sin rullstolsberoende syster Nessarose (Sofia Mustaniemi). Det blir förstås inte riktigt så som fadern tänkt och den gröna flickan blir genast skolans mobbingoffer, Hon blir måltavla för allehanda invektiv på tema äcklig och ful för både hudfärg och mod till dess hennes anlag för trolldom uppdagas. Innan dess hinner hon dock av tillfälligheter bli rumskamrat med sin antagonist, den sköna, blonda och ”goda” Galinda, (Anna Salonen) och en knagglig väg mot vänskap tar sin början. Att de är förälskade i samma kille, den dansante och charmige Fiyero (Max Jansson) gör ju inte saken bättre.
De som följt alla varianter av L. Frank Baums roman från 1900 The Wonderful Wizard of Oz fram till denna musikal, som bygger på Gregory Maguires version på temat från 1995 Wicked: The Life and Times of the Wicked Witch of the West har nog lättare att hänga med, kanske till och med kan definiera sig som Oz-nördar. Själv har jag bara vaga minnen av den legendariska filmen Trollkarlen från Oz med en ung Judy Garland i huvudrollen. Men mycket har hänt med berättelsen sedan dess. Jag tar därför tacksamt emot översättaren Calle Norléns kommentar i programmet att man inte alls behöver kunna sin Trollkarlen från Oz för att ta till sig denna musikal men medger samtidigt att det satt långt inne för honom att erkänna kvaliteterna i den här musikalen, som han till slut tagit på sig att förse med ny svensk översättning.
Göteborgsoperan har kostat på sin publik en orkester som lär vara nära dubbelt så stor som i övriga uppsättningar. Det är också hög nivå på ljudet till de många sånger som ledsagar berättelsen. Det är en musik som tydligt låtit sig inspireras av företrädare inom musikalgenren, tycks därför lättsam och igenkännbar. Feline Anderssons mezzosopran imponerar i värme, välljud och styrka redan i hennes inledningssång. Trots sin sorggröna mundering och kroppsfärg har hon förmåga att med såväl kropp som röst inta scenen även i konkurrens med Anna Salonens rosaskimrande Galinda/Glinda med en röst som formligen skär genom salongen, vilket bidrar till att förstärka de två flickoranas åtskilda personligheter. Ett sångnummer dock som särskilt väckte min uppmärksamhet svarar Trollkarlen (Ole Forsberg) för i andra akten med sången ”Underbar”.
Wicked är nu inte en musikal som så tydligt fokuserar på ett aktuellt tillstånd i världen, som t ex Cabaret. Men den väcker tankar om makt, envälde, minoriteter och definitionen av godhet och ondska. Säkert kan denna kraftmätning med sitt sagotema och sin ungdomliga ensemble locka nya generationer till operahuset och möjligen ge bärkraft till ”smalare” och mer innovativa produktioner i kategorierna opera och dans.
