[230911] Detta är en bok om Jörn Donner men också om hans änka Bitte Westerlund. Hon var 27 år yngre än sin man och upptäcker efter hans död att han haft förbindelser med kvinnor under deras äktenskap. I synnerhet med H, som hon benämns i boken. Det finns över 500 brev i hans dator som de båda skrivit till varandra.
Philip Teir är finlandssvensk författare och journalist och skriver för bl a Hufvudstadsbladet och Dagens Nyheter. Han tog kontakt med Jörn Donner redan 2018 och frågade om han fick skriva en biografi om honom. Jörn var inte intresserad. Men efter hans död som 86-åring den 30 januari 2020 kontaktar Teir Jörns änka Bitte Westerlund och sakta växer boken fram. Bitte själv är full av historier och anekdoter om sin avlidne man och under hennes letande i hans dator hittar hon 520 mejl som Jörn och H skrivit till varandra. Hon läser dem alla. Mest chockerande är att de sista mejlen är skrivna en vecka innan Jörn dör. Där gör de upp om en ”jubileumsmiddag” den 31 januari. Det framkommer tydligt att de haft en lång relation. I mejlen skriver Jörn att mötet måste ske ”när Bitte är borta” och H svarar att de inte ska ”göra något förhastat. ”Jag tänker på dig dagligen” skriver han. ”Vi har ju knullat i varenda stad i Sverige”
Bitte är helt oförberedd på detta. Hur är det möjligt att hon inte visste? Detta var inga tillfälliga kärleksbrev. Det handlade om en djup och långvarig relation, i mer än 50 år, visar det sig.
Under flera nätter läser hon mejlen. Hon har svårt att somna. Hon printar ut en del av brevväxlingen eftersom hon inte vill att hennes och Jörns yngste son Rafael ska hitta breven och radera dem. Han har också tillgång till sin pappas dator då han fungerat som it-support i många år.
Bitte ringer upp H och de stämmer träff i Stockholm. Bitte frågar varför hon och Jörn inte gifte sig en gång i tiden om de var så kära under så lång tid. ”Inte kunde jag leva med honom. Han var så svår”, svarar H. Hon berättar att Jörn kallat henne till sjukhuset söndagen innan han dog för att ta farväl. Hon säger också att det kunde ha blivit pinsamt om han dött i den lånade lägenhet de skulle träffas i dagen efter hans död.
Bitte tar kontakt med H igen och säger att hon läst mejlen. Hon får inget svar, H bryter kontakten och svarar varken på mejl eller telefonsamtal. Senare hittar Bitte ett avtal mellan Jörn och H där det står att hon ska förvara deras brev men testamentera Jörns brev till Donner Productions efter sin död.
Bitte Westerlund träffade Jörn Donner första gången 1983. Hon skulle fylla 23 år och studerade andra året på Social- och kommunalhögskolan. Tillsammans med en väninna var hon aktiv i en kulturtidskrift och på en fest för litteraturstudenter var Jörn Donner där och hon försöker sälja tidskriften till honom. Han köper den och frågar om hon vill träffa honom i morgon efter att de bytt några meningar. De börjar träffas då och då. Jörn är gift med Jeanette Bonnier vid denna tid men hon bor i New York och han i Finland så de träffas väldigt sällan.
Vissa kompisar känner till Bittes och Jörns förhållande efter ett tag och en väninna varnar henne för honom.
Under 80-talet får Jörn två barn med två olika kvinnor och detta blir Jeanette Bonnier upplyst om men hon begär inte skilsmässa. Bitte får i sitt detektiva letande bland Jörns meddelanden reda på att han och Jeanette reste tillsammans på utlandsvistelser och tillställningar även efter att Bitte och Jörn blivit ett par. 1988 slutligen skiljer han sig från Jeanette och samtidigt föds Bittes och Jörns första son Daniel.
Daniel liksom brodern intervjuas i denna bok och båda uttrycker ogillande över att deras mor fördjupar sig så mycket i deras avlidne fars förehavanden. Menar att det inte är bra för Bitte. Och som hon själv säger så har det väckt en stor svartsjuka inom henne att framför allt få veta detta om det långvariga förhållandet mellan Jörn och H.
Flera av Bittes vänner intervjuas också i boken och uttrycker samma tveksamhet om Bittes rotande i det gamla. Att det inte är konstruktivt för henne.
I en replikväxling med väninnan Bettan Jansson och Bitte i boken lyder det:
”Bettan: Men nog har du ju fått ut mycket av att leva med honom. Alla människor du träffat. Två söner.
Bitte: De första 25 åren var bra. Men sen…
Bettan: Get over it.
Bitte: Men det är bara något jag inte kommer över. Att han kunde sitta och ljuga, här vid köksbordet, så många gånger. Jag ser ju i de 520 kärleksmejlen att han träffade den här kvinnan hela tiden. Han har suttit här och ljugit att han i stället träffat andra.”
Bitte Westerlund är sårad, helt uppenbart. Och hämnden hon utförde mot Jörn Donner var att en liten del av askan efter honom fick åka ner i hennes kompost. Resten spriddes av henne och sönerna ut i havet. Jörn hade aldrig visat uppskattning för komposten. Det hade varit en ständig stötesten i deras förhållande, en ständig orsak till irritation och tjat.
Boken innehåller många anekdoter från deras långa äktenskap och man får ibland känslan av att detta är anledningen till att den skrivits. Jörn Donner författade mer än 60 litterära verk och närmare fyratusen artiklar och kolumner i tidningar och tidskrifter samt regisserade ett drygt dussin filmer samt producerade ytterligare 60 varav Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” gav honom en Oscarsstatyett som producent då han var chef för Svenska Filminstitutet. Hans arbetskapacitet var enorm vilket var känt och omvittnat.
Han var dessutom generalkonsul i Los Angeles och EU-parlamentariker i Bryssel. Bitte trivdes under tiden i Kalifornien men inte Jörn, avslöjas här.
I denna bok får vi till yttermera bland annat veta hur grinig han kunde vara emellanåt, att han aldrig ville åka taxi utan föredrog att promenera jämt och att han körde bil in i det sista själv trots att krafterna började sina. Att han inte hade någon kontakt med merparten av sina sex barn får vi också veta, även om det väl var känt sedan tidigare.
Att han avskydde att få blommor och att han – efter att hon undersökt saken även med Harriet Andersson, en av Jörns tidigare sambor – inte var särskilt ömsint i sängen. Han förstod sig inte på förspel. Han var mera pang på rödbetan.
Så hans rykte som Finlands förste älskare tycktes vara överdrivet.
Författaren Philip Teir skriver i sista kapitlet om journalisten och producenten och Jörns änka:
”Lärde vi oss någonsin känna Bitte Westerlund? Jag skriver i början av boken att hon är bra på att berätta, och det håller jag fast vid: hon har en förmåga att berätta i visuella anekdoter som blir levande text. Men också hon cirklar, precis som Jörn, kring samma historier, för så gör vi människor: berättar samma historia om oss själva om och om igen, tills vi har en livsberättelse som vi kan luta oss emot”
