[230901] ”Man skall inte behöva komma ut”, säger skådespelaren Edvin Ryding bestämt i förbindelse med framgångsrika Young Royals och banar därmed väg för att värna vars och ens privatliv, oavsett läggning. Det är lätt att hålla med om och två nya filmer beskriver båda vilken smärta som förorsakas av yttre påbud och inre tvång.
Båda skildringarna rör relationer mellan män och beskriver på var sina vis tragedierna som föds ur omgivningens lika omotiverade som påträngande påbud.
Grövst i Kärlek & avund, regisserad av Ira Sachs och med Franz Rogowski och Ben Whishaw i de ledande rollerna Tomas och Martin. Deras relation störs av att Tomas inleder en relation också med Agathe, som spelas av Adèle Exarchopopus. Hon blir gravid och hennes existens omöjliggör livet för framför allt Martin, som ber Tomas lämna honom i fred, eftersom han kommit att förpesta hans tillvaro. Det är Tomas som blir den förlorade parten i sin tvehågsenhet och oförmåga att vinna Martins respekt i deras inbördes förhållande och vi lämnar honom storgråtande mot en vägg.
Kvinnan i kärlekstriangeln spelar en sekundär roll, det är i skillnaden mellan de två männens integritet och sociala mod filmen hittar sitt angelägna drama.
Kärlek & avund är en hederlig dramatisk beskrivning av ett existerande socialt problem men det är i hypersensibla Myrornas herre, som två människors känslomässiga vibrationer får ett ansikte utöver det vanliga. Mötet mellan läraren Aldo, spelad av Luigi Lo Cascio och hans elev Ettore (Leonardo Maltese) i 1960-talets Rom, där också en lika maktfullkomlig som mardrömslik mor spelar en avgörande roll i den sadistiska behandling den unge mannen utsätts för, psykiskt och genom upprepade elchocker vilka definitivt bryter ned honom.
Allt förs till sin spets i en offentlig rättegång för ’förförelse’ (eftersom homosexualitet per definition inte kunde existera och därför inte heller vara ’olagligt’ i dåtida Italien!) som förnedrar och krossar två individers känslomässiga möte och skildringen regissören Gianni Amelio, själv ett offer för tidigare tiders homofobi, presenterar är något helt utöver det vanliga. Filmen håller greppet om åskådaren från första minut till den sista och exponerar vad som händer med människor som berövas såväl identitet som individuell förståelse. Det gör filmen till en ytterst väsentlig skildring i tider när fördomar vi uppfattade som längesedan övervunna eller reducerade till ett minimum åter dyker upp i sina fula karikatyrer eller som övergrepp. Såväl den islamska närvaron i landet som SD:s parlamentariska framgångar bidrar till detta.
När jag levde i Rom tio år senare än det sextiotal (inklusive -68) filmen skildrar hade stämningen radikalt förändrats och det ansågs i de vänsterkretsar jag umgicks i närmast ’chic’ att omtala homosexuella par i bekantskapskretsen, företrädesvis manliga skall i ärlighetens namn tilläggas. I dag har fördomarna möjligen återvänt, men knappast i de dimensioner som skildras i filmen, där även Aldos, liksom journalisten Elios (Ennio Germano) betydelse i den antifascistiska rörelsen ges en framträdande roll.
Myrornas herre är ett mästerverk, en närstudie i människans inre, hennes nyanser och starka vilja, som även den kan brytas ned och låsas in på mentalsjukhus, det är en film som når vars ens hjärta för att stanna kvar där.
