[230824] En man sitter på sin ”förstubro” till långt inpå natten, dricker alkohol, filosoferar över tillvaron, och minns delar av sitt liv. Jag får inte riktigt klart för mig om han funderar på att avsluta detta sitt liv, eller om han tvärtom har förlikat sig med det mesta och är ganska harmonisk där i natten. Natten som han kallar en svart kvinna, som varmt och tryggt omfamnar honom. Alkoholen, hans hundar, och den ständiga natten är mannens följeslagare, så många andra verkar han inte träffa eller umgås med. Han hyllar spriten som en förlösare.
”Ömsint som modern med sitt spädbarn i famnen bär jag varsamt med mig whiskyflaskan ut. Ölen låter jag vara, det är inte tid för några läskedrycker. Ibland måste man vara full för att fatta vad som pågår runt omkring. Det finns saker i livet, och även utanför livet, som man bara kan ta sig an när man inte ser skillnad på himmel och jord.”
Silvano Alberto (Tip) Marugg, 1923 – 2006, föddes och levde på Curaçao, den lilla ön i Nederländska Antillerna strax norr om den sydamerikanska kontinenten. Under sin livstid skrev han tre romaner, en diktsamling, och en erotisk ordbok på ”papiamento” (ett kreolspråk). 1947 fick han anställning på Shell, som sedan länge haft oljerafinanderier på ön, med allt vad det innebar. Under många år skrev han pressmeddelanden, gjorde korsord och talskrev åt direktören. Marugg romandebuterade 1958, förtidspensionerades 1972 då han började skriva på heltid.
Ännu en morgon kommer råmande (1988) är den första av författarens böcker som kommit på svenska, snyggt översatt av Per Holmer som även skrivit efterordet. Och det är Aska förlag som publicerat.
På ett yttre plan händer inte så mycket och det kan lätt kännas som att vi läser om ”undergången”, de sista kapitlen viskar om den tolkningen. Men det kan också tänkas att det faktiskt handlar om en ”vanlig” jordbävning, naturen är ständigt närvarande i skildringen, eller att han själv tappar eller släpper taget om tillvaron. Är det hela något symboliskt, eller kanske en rak kritik mot att vi ägnar oss åt att ta död på vår planet? Där finns även en sorg över den karibiska övärldens brutala historia av exploatering och olika typer av våld
”Inte juden men väl den karibiska människan är den mest tragiska varelsen på jorden, hennes slutbestämmelse är inte Auschwitz, utan Disney World. Hon har gått under jorden, trots att hon är fullt medveten om att ockupationen är över sedan länge. Hon lider av nattblindhet, varför hon ägnar hela dagen åt att repa sig i solen. Hennes liv, en fest fylld av skratt och dans, är i själva verket en klagolåt framjämrad i calypso-, reggae- eller merenguetakt: en misstro som formats av besvikelser och ett orubbligt öde, ett fundamentalt tvivel på en lycklig utgång.”
Romankaraktären, precis som författaren, verkar vara en något udda figur, ensamvarg och möjligen misantrop. I perioder vistades han som ung på ”fastlandet”, det vill säga i Venezuela, hos sin ”onkel” prästen. Då blir romanen till en barndomsskildring. Tip Marugg briljerar med läckra miljöbeskrivningar och med spännande djur- och naturfenomen, bland annat fåglar som ägnar sig åt ett slags ”chicken race” mot en bergvägg.
Frågan om vad som verkligen händer mot slutet av den tunna romanen kvarstår i min läsning. Marugg kan även vara skapligt högtravande
”Samtliga dagar och år är levda och förmultnade, jag står invävd i den gångna natten, oviss om vilken himmelsk lycksalighet och vilka helvetiska pinor som döljer sig bortom horisonterna. Utlämnad åt en okänd vilja, men samtidigt inombords styrkt av ett oväntat mod som jag tillskriver mitt drickande, avvaktar jag obotfärdig nattens fortsättning – och min hemliga önskan om liv böljar vidare.”
