[230724] Det var egentligen Mademba som ville till Frankrike, ville till ”moderslandet” och studera för att senare kunna komma tillbaka och bli rik. Alfa, som inte var mycket för att plugga, hängde på. De lämnade Senegal för att strida för Frankrike i Första världskriget, och minst en av dem kom aldrig tillbaka. Det är ju många som inte gör det från krig.
Om natten är allt blod svart, är fransksenegalesen David Diops (född -66) andra roman. Den kom på originalspråket franska 2018, här utgiven av palaver press och urstyvt översatt av Marianne Tufvesson. Den hundratio sidor tunna berättelsen blev 2021 nominerad till Goncourtpriset och vann Internationella Bookerpriset samma år. Diop är även litteraturvetare och forskar bland annat om bilderna av Afrika i reseskildringar från 1700-talet.
Det är Alfa Ndiaye, den snygge och vältränade, som för ordet nästan hela tiden. Han berättar från skyttegraven där i norra Frankrike, om hur han när sin ”mer-än-bror”, Mademba, dör tappar greppet, sin disciplin och pliktkänsla och börjar tänka själv. Hur han skrämmer sina slagfältskamrater när han gör sina egna räder in på fiendens område, och alltid kommer tillbaka med ett gevär och en avhuggen hand som troféer
”Vid Guds sanning, jag lät Mademba gråta som ett litet barn när han för tredje gången vädjade till mig att göra slut på honom, liggande i sin egen avföring med högerhanden krafsande i jorden för att samla ihop sina utspridda tarmar som var klibbiga som vattensnokar.”
I krig måste man kunna koppla på och av den nödvändiga galenskapen, den galenskap som krävs för att någon överhuvudtaget ska våga sig ut på slagfältet där fienden ligger och siktar på dig. Men när anfallet är över ska man bete sig som en vanlig människa. Så när Alfa Ndiaye efter dagens slag stannar kvar i Ingenmansland och sedan kryper under taggtråden in på fiendens område för att hämta sina troféer överstiger han en gräns för det tillåtna ”I krig är den tillfälliga galenskapen modets syster.”
Och det är här det för mig blir så fullkomligt genomabsurt med krig, att man har diverse (både inofficiella som officiella) regler som vore det en fotbollsmatch. I fotboll får du tackla din motståndare, men inte hur hårt som helst, och inte bakifrån. I krig får du naturligtvis döda dina motståndare (är det inte till stor del vad det går ut på?), du får skjuta men inte hur som helst, du får kasta bomber i huvudet på människor men inte vilka bomber som helst. Det finns följaktligen regler för hur du får döda i krig, vilka vapen du får använda, och så vidare. Varför då inte göra som i fotbollen, förbjuda vissa saker helt? Du får inte sätta fotsulan rakt mot en spelare, eller armbåga hen i ansiktet. Då blir det inte enbart frispark utan vanligen också en varning och i vissa fall rent av rött kort, vilket innebär att du utvisas från planen. Varför kan inte FN eller EU sätta upp liknande regler när det gäller krig också? Bestämma att du bara får använda lösa skott till exempel, eller kanske färgpatroner som i paintball. Man skulle ju kunna räkna träffar och ”döda” och på så vis samla poäng och vinna ”matchen” utan att man dödar och lemlästar människor, utan att bomba sönder byggnader och infrastrukturer och folks trygghetskänsla. Ryssland – Ukraina 114-238.
Romanen visar alltså bland annat vad krig kan göra med en människa, när man tvingas in i och utföra handlingar som är groteskt omänskliga. Diop vill också visa på rasismen inte enbart i kolonialismen som fenomen, utan även på hur den genomsyrar behandlingen av svarta från de afrikanska länderna. Fransmännen använde sig gärna av folk från sina kolonier, hyllade sina ”chocolatsoldater” för deras mod. De svarta soldaterna vrålande som bindgalna, med geväret i vänstra handen och den barbariska macheten i den högra, och skrämde fienderna.
Alfas vansinniga handlingar blir därför som en satir över en galen krigsvärld, och jag kom att tänka på och dra en parallell till Överste Kurtz. Men då inte Conrads originalKurtz i Mörkrets hjärta utan Coppolas version från Apocalypse Now. Hur handlingar militären innerst inne eftersöker och önskar från sina soldater kan gå överstyr också i detta sinnessjuka som är krig. Vem är det egentligen som är galen, amerikanska armén eller Kurtz, franska infanteriet eller Alfa Ndiaye?
Med valet av stil och ton är det nog tänkt att Diop vill skapa illusionen av muntligt berättande, och att Alfa inte är någon bildad person. Men jag har några möjliga invändningar.
En skrivarlärare jag hade en gång sa att det kunde bli tjatigt eller övertydligt om man till exempel lät en karaktär svära i var och varannan mening. Hon menade att det räckte att etablera det speciella språkbruket i början, och sedan påminna om det lite då och då, för att man skulle få känslan av hur personen uttryckte sig. I den här romanen låter David Diop Alfa säga ett antal ord och meningar som ständigt upprepas. Jag kan känna en tröttnad av att behöva läsa samma uttryck gång på gång, och undrar om det faktiskt behövs. Gissar att jag hade reagerat på ungefär samma sätt även om vi hade suttit runt en lägereld. Men samtidigt måste erkännas att med detta malande närmast tatueras scener och repliker in i kroppen på läsaren, och då kan det å andra sidan bli starkt.
När Alfa kommer tillbaka med sin sjunde hand verkar det ha gått för långt för kapten Armand, han sänder honom på en månads permission. För att vila upp sig, som han säger, för att komma ifrån sitt barbariska beteende, som han tänker. Eller som Alfa själv säger, doktorn skulle ”skölja bort krigssmuts från mitt huvud.” Han hamnar på ett sjukhus/psykiatrisk klinik.
När han kommer till sjukhuset har vi kommit halvvägs in i romanen, och här börjar i allt längre sjok en annorlunda litteratur, det kommer in nytt syre i texten. Vi får tillbakablickar från livet i Senegal, från barn- och ungdom, och språk och stil förändras. Vi får också lite inblickar om skillnader mellan nomader och bofasta, om fulani och andra folkslag, vi blir medvetna om att det handlar om människor som är muslimer och en del om vad det innebär att leva efter Koranens ”lagar”.
Mot slutet talar en man som inte vet vem han är, som inte känner sin kropp, och allt blir osäkert. Det berättas också en saga, om en trollkarl och en prinsessa. Om sagan säger någon att en historia kan berätta en annan historia samtidigt. Att man kan lägga den ena under den andra, och ibland syns eller anas den, ibland inte.
Som jag efterhand lite grann anar framkommer det att det är Mademba som berättar de sista kapitlen, han berättar från ”andra sidan” eftersom han är död. Han berättar sagan om trollkarlen och prinsessan, som handlar om Alfa och Fary som han älskade med första gången kvällen innan han lämnade hemlandet.
Jag går bet på att tolka och få till ett begripligt slut på romanen, det är väl mycket som känns luddigt för min del. Men det kan ju tänkas att raderna ovan, om en historia som ligger under en annan, visar på att det inte fullt ut går att förstå den här berättelsen och dess karaktärer. Kanske inga andra heller.
