[230707] Att försöka vara ett jag, och att samtidigt försöka att inte bli för jagcentrerad. Jaget är en fråga för religionen, för filosofin, för politiken, för ja, för jaget. Det är lätt att säga att dagens kulturklimat är för personfixerat, och det är sant, men det är också en komplicerad fråga, fylld av privilegier och makt, fylld av tvivel och upplösanden av krampaktiga försök att hålla sig samman. Kan en slippa vara (i/med) sig själv, kan en bli mindre av ett ego, eller är vägen till antiegoismen en egoistisk vandring?
När jag skriver denna text har det gått ett halvår sedan jag läste Kristina Lindquists text ”Jag sörjer att jag förlorat min kristna tro” i Dagens Nyheter (3.12.2022).1 Den, och det den får mig att tänka på, har snurrat i mitt huvud sedan dess. Det Lindquist skriver om är: Går det att verka i dagens kultursammanhang, och samtidigt ha en tro (hon skriver främst om den kristna tron, men jag läser texten som om den delvis kan inkludera också andra religioner). Frågan triggas av, som jag förstår det två närliggande punkter: Kultursammanhangets, eller i allmänhet, medialandskapets och det samtida sociala samspelets, jagfixering, samt, den fria tanke, eller det begär efter en fri tanke, som ett intellektuellt liv, och kanske i bredare termer, ett subjektskap, innebär. Dessa punkter, detta jag, går enligt Lindquist inte fullt ut att förena med kristendomens ideal – och inte enbart ideal, utan hela kärna – om att veta sin plats i den gudomliga ordningen. Lindquist skriver:
För vad innebär det att vara fri skribent, eller rentav intellektuell? Jag tänker att det bland annat innebär att säga: Ni ska lyssna på mig. Det är min röst som gäller.
Och jag har sedan dess, eller snarare, sedan långt långt tidigare, tänkt på detta. Vad ska jag göra med mig, med detta jag som tydligen är jag? Vad ska jag göra med det krav utifrån på detta jag att tala, för att existera, och detta begär i mig inifrån, att just, existera? Och samtidigt denna vilja, som jag hittar inte bara i tron, men i den läsning jag försöker göra av bland andra Deleuzes, Foucaults och Derridas filosofi. Filosofi uttrycker sin kritik av idén om subjektet som en möjlig position, som en autonom instans. Jag läser Haraway och Barad och Bennett, som i materialistisk- feministisk inriktning pekar på hur det mänskliga subjektet aldrig varit autonomt, utan alltid parasitiskt, och hur idén om detta subjekt förtrycker och förstör agens hos det mer-än-mänsklig, det icke-mänskliga, det materiella. Ja, jag har tänkt på subjektet.
Och jag har fastnat i min subjektskritik, som jag gärna vill träda in i, för jag kan inte tro, att jag är jag är jag, att jag är ensam i mitt jag, att detta jag skulle kunna formuleras till en hel person, en hel tanke, en samlad känsla – jag fastnar, för jag kan inte, med en annan feministisk inriktning, med antirasistisk och queer och antikolonial aktivistiskt-kritisk ingång låta bli att påpeka: Men vem har råd att släppa sitt subjekt? Släppa det subjekt en aldrig tillåtits ha, eller kanske just nu nästan slutligen fått tillgång till?
Jag kommer till jaget, inte från tron, men från akademin, som jag undersökt mycket på egen hand, utan arv eller tradition – varför jag uttrycker min läsning som ett försök till läsning, för allt känns mycket kaosartat – såsom också min läsning av Bibeln är, då jag inte heller i detta fall har en tradition att luta mig mot.
Men jag vill börja med en redogörelse för min upplevelse av kyrkan som plats för (icke?-) jag. Vilket är paradoxalt, eftersom jag vill skriva om jagupplösningen.
Jag växte upp utanför Norrköping. I min lilla by fanns inte mycket annat att göra än Svenska kyrkans barntimmar och Missionskyrkans scouterna. Alltså var jag religiöst otrogen från barndomen, liksom alla mina jämnåriga. I högstadiet, vilket lästes i Skärblacka, en ort känd för sin pappersmassafabrik och sin reggaefestival (jag känner varje gång jag tänker på Bob Marley en tickande känsla av jag-värld-kropp-komplexitet som är farlig: Marley dog av cancer i stortån, eftersom hans rastafari-religion inte tillät honom att operera bort en del av sin kropp – är detta den ultimata jag-skapande eller jag-upplösande processen? visar hur kroppsjagets helhet är den enda befrielsen (döden), eller det enda som kan hindra andens eviga liv? minneskonserten arrangeras fortfarande). ”Det finns inga bögar i Skärblacka”, kunde jag säga, med referens till Mikae Bundsens kortfilm Det finns inga bögar i Bollebygd (2015) om att växa upp som queer på en liten ort. Men i Skärblacka fanns prästen Mikael, semi-öppet homosexuell. Han ledde min konfirmandgrupp år 2004, strax efter att Åke Gren predikat om homosexualitet som ”en cancersvulst på samhällskroppen”. Jag tänker på Mikael, som dubbelt placerad i en normbrytande synlighet: i kyrkan, på orten. (Nu när jag skriver detta, inser jag att jag inte har några faktiska fakta för Mikaels bögvara, kanske var det bara ett rykte, som aldrig förnekades eller i alla fall aldrig försvann? Oavsett, denna namngivning gjorde något med mig.) Mikael gjorde det inte precis lättare för mig att vara lesbisk – jag kom inte ut förrän jag var 20 (några år senare träffade jag Amy på en lesbisk frukost, Amy som jag gått i samma klass som hela grundskolan, och vi möttes här, kände igen varandra, sa samtidigt: den lesbiska jackan, för vi hade haft likadana jackor, som ett undermedvetet tecken på en samhörighet, innan vi visste, eller, ”visste”, något om sexualitet, begär, queerkamp, politik, identitet). Men Mikael gjorde något. Det var som om dessa konfirmationstimmar på ett plan sa att detta var en plats där en får ”vara sig själv”. På de flesta andra plan sa de helt emot detta budskap – jag lärde mig min egen osynlighet när Rickard från parallellklassen strax innan själva konfirmationen naglade fast mig med blicken och konfronterade mig med frågan vem är du?, inte som ett existentiellt spörsmål, utan som ett uttryck för att han under de år vi umgåtts aldrig lagt märke till mig, jag hade som det lilla mobboffer jag var helt gått under hans radar – jag lärde mig ligga stilla på en överslaf på Vårdsnäs kursgård och lyssna på mina rumskompisars dissektion av senaste Veckorevyn och försökte desperat förstå hur jag skulle kunna göra en Flicka av mig – jag lärde mig säga till min mamma att det var okej fastän jag grät efter varje konfaträff, liksom jag grät efter varje skoldag.
Jag suger på orden ”vara sig själv”. Efter konfirmationen har jag varit en sporadisk kyrkobesökare. Men ofta mötts ett ”kom som du är”. Och jag tänker på detta varande, som sig själv. Som eventuellt ett uttryck för en kyrka som inte vill erkänna en tidigare tradition av konformitet (eller tillskriver jag denna kyrkohistoria konformitet just för att den ”nya” kyrkan etablerat ett narrativ om nya mönster, eller för att andra berättat om det – jag skriver ju detta, egentligen helt utan kunskap, och gör uppenbarligen vad Lindquist säger, ber någon lyssna på mig, med en (falsk?) blygsamhet påpekande att jag inte vet vad jag talar om), eller som ett slags urvattnad identitetspolitik.
Jag tänker på identitetspolitiken. Som en form av krigsmaskin. Genom det sätt som tankar om kollektivitet och struktur genast appliceras i en individ. Talade med en bekant om begreppet ”neurodiversitet”2 häromveckan – han påpekar, att detta begrepp syftar till att befolkningen som helhet är neurodiversiv, det vill säga har en oändlig mängd neurofunktioner, han påpekar att specifika individer är inte neurodiversiva, men i samtalet (vilket inkluderar mediesamtalet, det akademiska och det aktivistiska) placeras genast diversiteten i just specifika individen. Mönstret känns igen. Skillnad placeras i vissa kroppar, medan andra går fria från skillnad. Detta är ett våldsamt mönster. Men det är också ett mönster som både triggas av och triggar individualism, och som en del av detta, identitetspolitik. (Min ”personliga” ståndpunkt i frågan är: ibland mycket kritisk, ibland fångad i känslan ”men är det så fel”.)
Lindquist skriver:
När profeten Jesaja talar om att ”de stolta måste sänka blicken, människans högmod skall kuvas” läser jag inte bara det som en uppmaning att hålla efter sitt ego, utan om att veta sin plats i den gudomliga ordningen. För mig var det svårt.
Och:
”Allt du gör ska du göra för att hylla Gud”, sade ungdomsledarna i min församling. För mig var det chockerande, som att lösas upp som individ. Varsågod, här är din fria vilja. Såhär ska den användas. Jag antar att de fick det där från exempelvis Hebreerbrevets trettonde kapitel, som säger något snarlikt: ”Låt oss därför ständigt hylla Gud för det som Jesus har gjort för oss.” På vems uppdrag är det meningen att jag ska tala? Och ständig?
Och för mig är det en chockartad lättnad, att höra-läsa-tänka på ett handlande som löser upp mig som individ. För jag har aldrig kunnat förstå hur jag skulle kunna ”vara mig själv”, jag har aldrig känt att den röst som talar genom mig, i mig, är min? Jag har aldrig vetat vad jag säger i termer av ”egna ord”, eller ”citat” (som akademiker därför alltid rädd att å ena sidan plagiera, å andra sidan råka placera ord i munnen på någon som inte sagt dem), aldrig förstått var gränsen går mellan mig och andra, aldrig fattat vad jag gör ”för mig” eller för andra. Och jag undrar: Känner inte alla så? (För jag har såklart aldrig uppfattat det som en egenskap eller upplevelse knuten till min person.) Kanske är mitt görande inte alltid ett hyllande av Gud. Men det är ett görande som alltid står i förhållande till Gud.
Jag har inte alltid tänkt på det som just, Gud. Jag tänker inte alltid på det som Gud nu heller. Jag läser mina texter från varierande perioder i livet, och hittar då ett återkommande ”Det”, som verkar i textens jag. Det står aldrig ”Jag känner” utan ”Det känns”, det står ofta att ”Det rör sig i mig”, ”Det talar till mig”, detta mystiska Det, det finns i mina texter, och det finns i min kropp, i känslotanken, i livet. Jag utmanas alltid av detta Det.
Texterna. Det skriver i mig. (”Jag skriver”). Min senaste bok Allt jag äger och har (2022), benämndes av en recensent som ”extrem autofiktion” (Therese Eriksson, SvD, 22.10.2022).3 Det borde betyda att min skrivprocess är totalt egofixerad. Kanske är det så. Det är ju texter som försöker göra något med detta jag som är jag. Men paradoxalt nog upplever jag snarare att genom att skriva om mig, blir detta jag än mer upplöst, osäkrat, relativt och placerat i relation till någon sorts annanhet (annan som i annan Värld, annan tillvaro, kanske Gud). Kanske är det skenheligt att påstå något sådant – vill skriva det engelska hypocritical, men är osäker på om den svenska formen hypokritisk är etablerad, vill ändå skriva, om det hypo-kritiska, den hypo-kritiska potentialen: prefixet ”hypo-” syftar till det ”under det normala” och jag tänker mig en kritik, som lägger sig under ytan, som lägger sig strax under ytan, som genom att vara osynlig också kritiserar sig själv, genom kritiken av andra, eftersom den inte kan separera sig från de andra (ursäkta denna ordnördiga utvikning).
För att förstå mitt intresse för det autifiktiva läser jag Lauren Fourniers Autotheory as Feminist Practice in Art, Writing and Criticism (2019), där Fournier menar att:
Konstnärer vänder sig till autoteorin både för att den i sig själv ifrågasätter dominerande epistemologier och tillvägagångssätt för att filosofera och teoretisera och för att den ger utrymme för nya sätt att teoretisera och förstå sina liv. Autoteori avslöjar hur svårt det är att upprätthålla illusoriska uppdelningar mellan konst och liv, teori och praktik, arbete och jag, forskning och motivation, precis som feministiska konstnärer och forskare länge har hävdat. (s. 10, min kursivering och översättning)
Det är alltså en ståndpunkt som skriver in jaget som centralt i konsten och teorin, som ett insisterande. Kanske ligger det obehagligt nära kraven på att ”sälja sig själv”, kanske är det en radikal position som allierar sig alltför mycket med mainstreamkulturen? Ändå, jag tänker att det finns en potential i omfamnandet av det kladdiga och gränslösa, som autoteorin bjuder in till (på feministiska premisser, som en just kritik av idén om den manliga författaren-forskarens objektivitet – jämför med vad jag tidigare skrev: Vem har råd att släppa subjektet? – kontemplera över den könade grammatiska formen: kvinnan (eller den Andra) som objekt och subjektiv, Mannen som subjekt och objektiv). En stor del av Fourniers Autotheory cirkulerar kring Chris Kraus verk – som en urtyp för det autofiktiva eller autoteoretiska. I Kraus verk är gränsen för jaget blir porös och sårig. I Aliens & Anorexia (2000) skriver Kraus om ”The idea that you are momentarily outside your body because something else is speaking in you.” (s. 119) Det är ett förflyttande av jaget, som just genom osäkringen och porositeten hos detta jag, tvingas försöka skapa eller bevara jaget. Alltså, mitt skrivande om ett jag, grundar sig i upplevelsen av att detta jag alltid är underkastat.
Och om jag alltid är underkastad, då vill jag hellre underkasta mig en Gud, än en Man.
Är dock rädd att underkastelsen alltid är mångriktad. Är rädd att den är ofullständig. Att den känsla av att something else skriver i mig, när jag skriver – för det är när jag skriver som jag känner upplösningen som starkast (och paradoxalt nog också då och endast då jag upplever tillgång till röst) – är en falsk känsla. Jag är rädd att motstånd och medlöperi egentligen är samma sak, att jag genom upplösningen luckrar upp essentiella saker, att min tanke om skillnad (likhet som skillnad, skillnad som likhet, skillnad i skillnad, ja, det finns en hel värld av skillnad att skriva i) riskerar att rubbas och reducera min poäng (om sådan någon gång fanns). Men trots rädslan måste jag skriva, och i och med detta, måste jag underkasta mig. Måste lita på att jag hade ändå aldrig kunnat vara ett jag som jag kan lita på. Måste få vara i det opålitliga, i det osäkrande, det snåriga, det svåra.
Lindquist skriver hur hon sörjer och avundas:
”Gud har en plan för ditt liv”, var en fras som återkom i mitt kyrkliga sammanhang. Jag ville inte ha hans plan, jag vill inte ens ha min egen. Det blev nödvändigt att ta sig själv och gå. Men det var också det ensammaste jag har gjort, som att bli föräldralös.
Och:
”Så är det alltså: ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” Jag har alltid förutsatt att detta också syftar på att hata sina egna tankar och att avstå sin egen röst, om den rösten nu råkar vara det man faktiskt äger i världen.”
För mig är det dock som Virginia Woolf skriver att “but our hatred is almost indistinguishable from our love”. Jag kommer aldrig sluta hata mina tankar. Och det är genom hatet som jag måste älska dem. Det är kanske farligt att tänka så? Säkert. Farligt för mig och farligt för andra. Men det är mitt enda sätt att känna (och jag tror ännu, att alla känner så eller så fast med skillnad). Och jag försöker då trösta mig, bara trösta mig, med tanken att det är okej. Det är inte upp till mig att fixa. Det är ett Det som verkar i mig, och det gör mig mindre ensam. Kraus, som liksom jag upptar sig vid den lilla del av världen som är hennes, är hennes skam hennes pinsamhet hennes begär hennes hat, hon lever samtidigt i det storslagna som inte vet något om proportioner:
I said ’I’m working on a little movie about God’. (s. 40)
Jag vet inte om det betyder att JAG ÄR GUD, i någon sorts fruktansvärd och fantastisk hybris. Eller om det betyder JAG ÄR GUD, i just den enda möjliga situationen jag känner: upplösningen. Kan båda existera samtidigt? Kan jag känna samtidigt, leva samtidigt, tro och tvivla samtidigt? Kan jag känna ensamheten, ödsligheten och samtidigt tröstas av Det som är min syster, mitt syskon, min irriterande tvilling och mitt enda jag? Jag vet inte, jag vet inte om mitt resonemang är begripligt. Jag vet bara att jag aldrig vill sluta tänka och känna kring det, och för mig är inte tron det facit som sluter sig runt denna tanke-känsla, utan en öppning, en obehaglig öppning, oftast, ändock, öppen.
1 Kristina Lindquist: Jag sörjer att jag förlorat min tro – DN.SE
2 Neurodiversity is the diversity of human minds, the infinite variation in neurocognitive functioning within our species. NEURODIVERSITY: SOME BASIC TERMS & DEFINITIONS • NEUROQUEER
