[230601] Pamela Jaskoviaks senaste diktsamling är en sinnligt innehållsrik skaldekonst som dryper av kärlek, separationsångest och dödslängtan. I alla fall tolkar jag det så.
Sextiosex sidor med löpande poesi som hänger samman. Dikterna är alltså inte titulerade.
”Jag mäter mitt hem/det blir varken större eller mindre/mörker eller sol/som myrar/mossar/dunkla hål/där synderskor balsamerats/genom skuggvattnet/glider jag…”
Lyder de första raderna.
”Nattljusoljan strykes in/där huden är som tunnast/även själva könet/kan appliceras/själva köttet/i vulvan…”
Här börjar det sinnliga synas, på sidan 13. Och dikten avslutas:
”…hela vägen hem/går jag utan paraply/i regnet till stenen/där diktaren somnade in/i sin sammetsjacka/i frosten/en vinter/i Alingsås”
Givetvis är det Karin Boyes öde som åsyftas.
Överhuvudtaget blixtrar poemen till av dramatiska metaforer. Och kroppsdelar och organ är beskrivna lite här och var.
”Jag andas genom fotvalven och gälarna/dopamin och noradrenalin/binjureextrakt/vätesilverax/ett mineraliskt vin/med inslag av urin…allt i relation till dollarns värde/en handfull sand/min vulva/eller malva/sak samma/samma väta/eller torka”
”Rosor av rost/anfall av mjälthugg” börjar en diktsida och jag reagerade direkt på ordet mjälthugg. Vad vi i Hälsingland och såvitt jag vet för det mesta annorstädes i Sverige brukade kalla att man får ”håll” i magen om man t ex sprungit sig överansträngd – kallades i Medelpad där jag bodde i drygt två år under min uppväxt för just mjälthugg.
Har inte hört det sägas av några andra människor i södra Sverige nångång under mina fyrtiosju år här men nu använder alltså Pamela Jaskoviak det i denna poesibok.
Dikten avslutas med:
”…och när marken/är täckt av vatten/simmar spermierna/till honorganet/och befruktar äggcellen/varefter ett embryo bildas/som växer till en ny/ormbunke eller ej”
Symboliskt, förmodar jag.
Vardagspoesi kan hittas i raderna: ”Mitt enda fönster: iaktta årstidsväxlingarna/bebo den egna kroppen/handla smör spenat/hammare skära/opium/om det fanns”
Men mystiken är närvarande. Diktraderna finns tryckta på bokens baksida så jag antar att de fungerar lite som en programförklaring.
Längre fram finns en strof: ”…en medicin mot melankoli/finns inte/bara en familj av trikolpater”
Trikolpater är den största gruppen bland gömfröväxterna, får jag googla fram. Så nu vet jag det.
Köttet och slemhinnor finns med på de följande raderna och allt slutar med i första delen av boken ”allt detta/i en enda lång/sång av mig själv”
Andra delen fortsätter med samma uttrycksfulla metaforer och här undrar jag om det är så att hon beskriver en separation. ”Mitt hus slits upp med rötterna…” lyder inledningen och fortsätter senare med ”nattens violiner/lindar olvon/i mitt underliv…” och slutraderna ”…de lövtunna bladen/som kärleksbrev skrivs på/bindväv och näver/aldrig mer”
Just kursiveringen av orden tyder på något slut, tror jag.
”…medan vassen här/doftar av dunkla drifter/av ej utlevd sorg” är en strof jag tolkar som självupplevd. Likaså: ”…kränger av mig linnet/sköljer min blygd/och lägger mig/att vänta/ i alkoven”
I slutet av boken börjar en diktsida: ”Den erotiska kärleken/är inte för mig längre/den är för dem/som känner gränsen/mellan ge och ta…”
Och det är här man kan spåra dödslängtan i raderna:”…tills öst blir väst/och resten tystnad/står jag på stranden/klär av mig min sorgdräkt/min ålder och mitt namn/och vadar ut”
Hon är en skarp poet som kan måla med sina ord, Pamela Jaskoviak.
