[230523] Skynda, skynda. Göteborgsoperan bjuder på Verdis opera Nabucco i en storslagen instrumental gestaltning, med förnämliga solister, enastående kör i en revolutionär och nutidsenlig kostymering. Trots temat en stundom rolig om än lite rörig operakväll må erkännas, där kärleken far-dotter får den maktfullkomlige härskaren att kapitulera.
Nog är musiken till viss del välbekant vare sig man upplevt denna opera i sin helhet eller inte med fångarnas kör som mest igenkännbar. Den svenska premiären skedde visserligen i Göteborg, på Stora Teatern 1865, men Nabucco fick vänta till år 2023 för att sättas upp på Göteborgsoperan. Som försmak utanför entrén möts publiken av ett stramt och stumt gäng körmedlemmar i en installation föreställande en anarkistisk demonstration med plakat som manar till kamp för en annan typ av demokratiskt samhälle.
Föreställningen inleds av en ovanligt utdragen ouvertyr som växlar mellan lågmäldhet och olycksbådande kraft så som stycket också har sina motpoler i kärlek kontra svartsjuka, hat, våld och hämnd. Dirigenten Giancarlo Andretta och operans orkester manar fortsatt fram musikens mångfacetterade möjligheter i samklang med solisternas känsloladdade duetter och berörande arior till stor operakonst. Bara att låta sig musikaliskt förföras men också att lätt förvirras av den sceniska utformningen.
Inledningsvis ses körmedlemmar utspridda och ivrigt kommunicerande som i ett stort sammanträdesrum för att plötsligt överrumplas och tvingas ut och bort. Vi är alls inte i Jerusalem på tidigt 500-tal före vår tideräkning utan någonstans i nutid.
Originalet är ju en saga byggd på forntida historiskt stoff som så många andra operor. Den babyloniske härskaren Nebukadnessar II har framför allt gått till historien som den som fördrev och fängslade det israeliska folket i det som benämns den babyloniska fångenskapen och är en berättelse om längtan tillbaka till hemlandet, i detta fall Jerusalem, som babylonierna erövrat och förstört.
När den politiskt engagerade italienaren Verdi, i en tid då Italien var mitt i kampen för sitt enande och sin självständighet, tog sig an verket lär han ha sett en likhet mellan denna historia och det egna landets frihetskamp. Själv var han påverkad av förlusten av såväl en älskad systers som dotters, sons och hustrus död, när han motvilligt antog erbjudandet att göra en opera på Timistocle Soleras libretto om nummer II i den legendariske härskarsläkten Nebukadnessar, som operan också ursprungligen fick heta vid urpremiären 1842. Den alternativa och kortare mer lättuttalade titeln Nabucco lär ha uppkommit två år senare vid en uppsättning på grekiska ön Korfu.
Det italienska produktionsteamet bakom denna uppsättning tycks ha tagit ännu ett historiskt steg med ett högst aktuellt och pågående frihetsdrama i åtanke. Men det gäng svartklädda, vapenviftande krigare, med eller utan ansiktsmask, som omger kung Nebukadnessar, refererar snarare till någon filmsatir över diverse revolutionära krigare i anarkistisk framtoning med rött på svart. Titelrollen, med tronen ersatt av en sliten militärjeep, bärs upp av Mats Perssons karisma. Det dröjer dock inte länge förrän han får se sig avsatt och ersatt av föreställningens lysande stjärna Zoya Tsererina i rollen som Abigaille med osäker identitet som antingen född slavinna eller dotter till Nabucco. Detta sedan Nabucco blivit galen av oro för sin dotter Fenena (Ann-Kristin Jones) som tillfångatagits av israelerna. Lite rörigt, snudd på förvirrande blir det, men Tsarerinas fylliga och förföriska sopranstämma får sannerligen bekänna färg och gör det med råge. Särskilt i den rörande dödsscenen, när också orkestern följsamt tonar ner till några få instrument. Stort!
I övrigt måste sägas att jag upplevt Mats Almgren i en rad roller. Men inte fascinerats så av såväl hans röst som den gestaltning han med charmfull nonchalans, i lite sladdrig kostym o lösknuten slips, gör som karaktären Zaccaria, hebréernas överste präst och ledare för de fängslade israelerna. Sist som först kan man inte vänta sig annat än att Mats Persson med sin mjuka baryton gör en nyansrik tolkning av titelrollen som babyloniernas konung, pendlande mellan en humanistisk framtoning och den som maktfullkomlig härskare med kraft att utnämna sig själv till gud. Den som sticker ut lite särskilt är annars operans tenorankare Tomas Lind, som i prydlig blå kostym inte kan undgå att bli till en komisk figur i rollen som verkets älskare till två rivaliserande kvinnor.
Den stora kören, berikad med statister, som stor del av föreställningen befinns instängd bakom ett gediget fängelsegaller, tycks som hämtad direkt från gatan i sin vardagskostymering och bidrar storligen till verkets musikaliska bredd.
Några av solistrollerna kommer att alternera och skapa förväntningar på hittills ohörda röster på Göteborgsoperan. Dit hör Kristian Lindroos som till hösten kommer att ersätta Daniel Hayes i rollen som Baals överstepräst.
