[230519] Att anmäla sina barn till en idrottsförening kostar ofta massor av pengar. Väldigt många har inte råd. Förutom terminsavgifter behövs dyr utrustning och kanske resor till läger och turneringar. Kanske krav på att någon förälder ska skjutsa. Det blir väldigt ojämlikt – mycket lägre andel från låginkomstfamiljer idrottar, och särskilt de som bor i invandrarområden (vilket är extra allvarligt).
När jag var barn på 50- och 60-talet i Stockholm, trots att det var ett övre medelklassområde, var det inte många som var aktiva i någon idrottsförening. Men nästan alla (åtminstone av pojkarna) idrottade. Vi spelade fotboll och brännboll. Eller friidrottade på Östermalms idrottsplats (fritt inträde). På vintern ishockey eller landhockey (ishockey utan skridskor på någon snötäckt plogad yta. Ordnade skidtävlingar, eller bara skidutflykter med varm choklad efteråt. I utrustningsväg räckte det med en boll, gympaskor, ett par skridskor, en klubba och skidor som spändes fast vid de vanliga pjäxorna. Förutom vid skolidrotten fanns aldrig några
vuxna med och organiserade. Det klarade de äldsta barnen / ungdomarna alldeles utmärkt. Alla kunde i princip delta (utom i golf, tennis och utförsåkning som var förbehållet de välbärgade).
Vi var extremt åldersblandade: från sex till tjugo. (Inte som i fotbollsklubbarna idag
när man bara spelar med dem som är födda samma kalenderår, redan från början under strikt ledning av en tränare.) Vårt spontanfotbollsgäng på Gärdet fortsatte faktiskt delvis ända upp i trettioårsåldern. Varje kväll delades de som kommit ut upp i två någorlunda jämnspelta lag. Först till tio mål gällde, sedan delade man om. Kom någon eftersläntrare var det bara att hoppa in.
Parallellt med ren idrott lekte vi förstås lekar: burken, tjuv och polis och liknande. Då var åldrarna kanske fem till tolv, och både flickor och pojkar deltog. Men vi rörde oss utomhus (då syftar jag på fysiskt ansträngande rörelse), betydligt mer än vad som barn och ungdomar gör idag, trots den omfattande organiserade föreningsidrotten. Varför har denna stora förändring skett, som lett både till mer segregering och att barn genomsnittligt rör sig mindre? Jag tror att organiserandet av barnen redan från sexårsåldern har spelat en väsentlig roll här. De elitsatsande klubbarna vill få så många som möjligt att börja med deras egen idrott, för att kunna suga upp ”talangerna”.
Bland dem som inte ”platsar”, inte är tillräckligt duktiga eller vill lägga så mycket som ett par träningar i veckan plus matcher, är det många som slutar redan i tolv- femtonårsåldern. (År 2015 var 80% av pojkarna 6–12 år föreningsaktiva, medan andelen bland 13–18-åringar bara var 54%) Då har de ofta ingenstans att ta
vägen. Fotbollsplanen står oftast nästan helt tom under de tider som inte är föreningsbokade.
De flesta av de mest intresserade, som annars kunde ha varit sådana som organiserade spontanidrott och också introducerat de yngre, har sugits upp i föreningsidrotten – detta trots att den stora majoriteten av dem aldrig kommer att nå ”eliten”. Därmed har föreningarna dränerat varje årskull på många av de mest initiativrika.
Visst finns det undantag från tendensen att alltmer är organiserat: De flesta inom t
ex skateboard utgörs gissningsvis av kompisgäng som, i den mån de har tillgång till
en plats där de inte blir bortkörda, kan ägna sig åt sin sport ”fritt”.) Jämför med friskolorna som också tenderar att ”ta russinen ur kakan” från många av de kommunala skolorna, så att de som blir kvar har färre duktiga att se upp till, inspireras av, och få hjälp av. Särskilt som det blivit färre och färre lärare och andra vuxna!
Förutom att organiserandet (och tävlandet) gått allt längre ner i åldrarna finns det
förstås fler orsaker till spontanidrottandets tillbakagång:
* Barnen vill göra samma sak som kompisarna. Kalle ”går i fotboll”, det vill jag
också. Och många föräldrar (särskilt pappor troligen) vill att deras barn ska bli mer
framgångsrika än de själva lyckades bli.
* Barnen har redan från förskolan vant sig vid att ledas snarare än att ”hitta på”
själva.
* Naturligtvis den omfattande digitaliseringen i samhället: mobilerna, sociala
medier och dataspel. Vilket också i sig leder till mindre fysisk aktivitet. Sedan
början av 1990-talet har övervikt / fetma bland 11 – 15-åringar mer än fördubblats.
Och andelen 4 – 12-åringar som vistas i grönområden minskat betydligt.
Vad kan man göra åt saken?
Med ”saken” menar jag både minskningen av fysisk aktivitet – rekommendationen
är minst 60 minuter fysisk aktivitet per dag. Bland 11-åringarna nådde 2013/14 endast
13% av flickorna och 21% av pojkarna detta mål. (Se t ex: De aktiva och de inaktiva
– om ungas rörelse i skola och på fritid, Centrum för idrottsforskning) – och den
skeva socioekonomiska fördelningen av möjligheterna att delta på lika villkor i
många idrottssammanhang.
* Det borde vara mer lek (rörelselek) och mindre skola i förskolan. Om möjligt
oftare utflykter till grönområden där sådana inte finns i anslutning till förskolan
(men då behövs förstås mer personal!)
* Antalet kommunala lekplatser har halverats under de senaste femton åren! Dessa
behöver återställas snarast. Dessutom behövs många små bollplaner (inte
idrottsplatser alltså) i direkt anslutning till (åtminstone) nya bostadsområden (inom
200 m).
* Antalet lektionstimmar för gymnastik och idrott har succesivt skurit ner under
decennierna. Det skulle behövas åtminstone dubbel rörelsetid varje vecka i
grundskolan. Inte nödvändigtvis inom ämnet idrott: Naturkunskap kan självklart
bedrivas utomhus (i grönområden eller trädgårdar). Det finns även forskning som
visar att även teoretisk undervisning med fördel kan ske utomhus i samband med
promenader och utflykter. Varje skoldag borde inledas med fem minuter
”uppvärmning” i klassrummet – både hjärnan och resten av kroppen kommer igång.
* Kommunala/förenings- uppsökande satsningar på gratis aktiviteter i
socioekonomiskt svaga områden och dess skolor. Extra kommunala bidrag till
föreningar som bedriver verksamhet med särskild inriktning på dessa grupper.
* Föreningarna ska åläggas ansvar att inte enbart elitsatsa (och få ekonomiskt stöd
för en sådan förändring), T ex särskilda grupper för barn som inte vill satsa lika
mycket tid, eller inte ”platsar” i A-laget.
* Flera förslag?
Och så behövs självklart stora satsningar på jämställdhet mellan könen:
träningstiderna, fler kvinnor som ledare coh på styrelseposter, ekonomisk
jämställdhet osv. Men denna fråga skulle kräva en egen text.
Göran Dahlman, 2023
