[230519] Redan i första meningen sitter en korp på korset vid kyrkogårdens entré och skvallrar om att det här inte blir någon direkt munter historia. Och det blir det heller inte. Senare läser jag att de svarta fåglarna förebådar död och olycka. Det är ett mångtal korpar i den roman som heter Blomsterdalen och är skriven av grönländska Niviaq Korneliussen (född 1990), och som hon fick Nordiska rådets litteraturpris för 2021. Här stiligt översatt av Johanne Lykke Naderehvandi (före detta Holm). Korneliussens första roman (Homo sapienne, 2014) nominerades till priset, och med sin andra fick hon det alltså. En uppenbar begåvning.
Det är vad jag minns den första roman jag läser från Grönland, och jag måste erkänna att jag inte känner särskilt mycket till den stora ön i norr. Varken om landet i sig eller grönlänningarna och deras liv där uppe i kylan. Att de ”leder” självmordsstatistiken i världen blir jag dock snart varse.
Självmorden känns som kärnan i romanen, det verkar inte finnas särskilt många som inte känner någon som avslutat sitt eget liv. Det måste vara ett gruvligt tillstånd att leva i och försöka hantera
”Han begick säkert självmord. Men det är ju i princip vad de gör när de går upp på fjället och lämnar samhället för evigt. Tänk att de kände sig så ovälkomna i samhället att de begav sig ut hit för att leva ett kallt och ensamt liv. Tänk att folk kunde tillåta det, att de till och med uppmanade till det”.
Berättarjagets ”hon” är på väg att lämna Grönland för Århus och universitetsstudier i antropologi. Hon tycker det ska bli underbart att lämna ”hålan” hon bor i och familjen som det mest är spänt med. De flesta har ganska tuffa attityder mellan sig och hon säger eller gör ofta fel saker och hamnar lätt utanför. Hon har dock sedan ett tag en flickvän, som det naturligtvis blir jobbigt att lämna kvar. Svårigheterna i att smälta in och känna sig bekväm bland människorna blir inte direkt mindre i Århus, och ibland blir det svårt för läsaren att förstå om det mest handlar om hennes något udda personlighet eller om att hon ”kommer utifrån”. Gissar att grönlänningar inte ha särskilt hög status i Danmark, även om de är danska medborgare.
En ”klassisk” scen ur ett rasistiskt perspektiv; en kursare frågar henne hur det kan komma sig att hon talar så bra danska, hon svarar lätt skrattande ”Hur kan det komma sig att du är så bra på danska?” Självklart för att hon är uppvuxen med det, alltså precis som vår huvudperson också är. Det lilla ”skämtet” går dock inte riktigt hem.
Språket är rakt och vardagligt, emellanåt nästan rått och absolut osentimentalt. Samtidigt kan jag tycka att det stundvis är lite slappt och onödigt ofokuserat. Sexskildringarna är lika direkta och oblyga, det nyps och bits och händer stoppas innanför byxor, fingrar körs in i diverse hål. Kroppsdofter beskrivs och kommenteras. Jag får även känslan av att det tycks relativt naturligt att kvinnor pratar om sin flickvän eller att en manlig kompis har en pojkvän, åtminstone verkar inte de familjer vi kommer i kontakt med reagera nämnvärt.
När flickvännens kusin tagit livet av sig lämnar hon sina studier i Danmark för att åka till den östgrönländska staden/byn Tasiilaq med sin mäktiga natur, bland annat titelns Blomsterdalen (en del naturbeskrivningar är så där hisnande poetiska som man nog bara kan föreställa sig om man har egna erfarenheter från fjällvärlden). Trösta och vara med vid begravningen, men även få bekanta sig med flickvännens familj. Denna familj känns som i stort sett de enda personer som har en mjuk och kärleksfull relation till sina medmänniskor.
Det är lite knepigt att fullt ut veta om de ytterst mörka bilder författaren förmedlar mest utgår från den enskilda historia hon skriver, eller om det är att se som en allmän bild av det grönländska samhället. Dessvärre tror jag på det senare. Det är ingen direkt myspysig skildring och jag undrar hur de som lever där upplever en sådan ”stigmatisering”. Det verkar som att nästan ingen mår bra eller fungerar som de vill. Hög arbetslöshet och dito alkoholkonsumtion, våld och övergrepp bidrar till och förstärker den bilden. Och så självmorden då. Statistiken visar groteska siffror.
Lesotho har världens högsta självmordsstatistik med 39 självmord per 100 000 invånare. Grönland skulle hamna på 82 självmord per 100 000 invånare om de varit med i den officiella statistiken, vilket de av någon anledning inte är enligt romanen.
Ett flertal möten med sjukvården och läkare läser jag som kritik mot det ”sociala systemet”, mot alltför fattiga resurser, för få läkare och psykologer och behandlingsprogram. Kanske också en ovilja att ens orka närma sig frågan varför en människa ”väljer” att avsluta sitt eget liv. Vänner och släktningar föredrar oftast att inte prata om det, det är något som har hänt och så är det inte mer med det.
Grönland är ju ett ”postkolonialt” samhälle och de flesta är inhuiter, det vill säga ursprungsbefolkning. Och vi känner ju tyvärr till hur det vanligen ser ut för dem världen över. Berövade sina nedärvda sätt att leva och verka i samklang med natur och djur.
Romanen är som tur är inte enbart en helvetsskildring av en ”självmordskultur”, det är även en kärlekshistoria. Och i en sådan rak och direkt berättelse kommer man nära karaktärerna och deras relationer.
Här en scen när berättarjaget kommer hem till Maliina, som flickvännen heter. Hon närmast sliter av kläderna och drar upp henne i sängen
”Hon klättrar upp på mig och slår sitt knä hårt mot skrivbordet på höger sida om huvudgärden på den lilla sängen, men hon reagerar inte. Jag hinner inte andas in ordentligt innan hon sätter sig på mitt ansikte och börjar gnida sig hetsigt mot mig. Hon pressar sig ned så hårt att jag bara precis kan få ut min tunga. Jag bara ligger med tungan ute och tänker på vad jag ska göra när jag inte längre kan andas. Hur många minuter var det innan man dog av kvävning?”
Ja, det blir en del sexscener, lika explicita men alla inte lika roliga som den ovan.
I perioder har hon ständiga tankar på att ta bort sig, bara försvinna. Ibland bränner hon sig med cigaretten genom byxorna, andra gånger tar hon av sig vantarna i den stränga kylan. För att distrahera själen.
Hon har sett sig som hemlös sedan hon var sexton, det var då mormodern dog. Men när hon lämnar studierna i Århus blir hon det även i fysisk mening.
På planet träffade hon en ”galen” kvinna som ska till Danmark för att operera en hjärntumör. De träffas också senare, och då närmast förbjuder kvinnan henne att åka tillbaka till Grönland ”Du är ingen som kan trivas där.” Och så räknar hon upp ett antal kriterier på vad som gör att man kan känna den gemenskap som är nödvändigt för att fungera i samhället, men som ingen av dem har. Istället ska de till Kanada, där kan man bli accepterad som svarthårig och snedögd menar hon. Flygbiljett inhandlas för hennes sista pengar, men problem tillstöter …
