[230509] Samtal med ett antal ungdomar kring köksbordet. Lite uppgivet konstaterar ungdomarna att saker inte blir bättre. Klimat, fred och demokratiska värden hotas.
Den äldre generationen vid köksbordet påtalar att jo det går att förändra saker. Det är idé att försöka påverka. Vietnamkriget, musikrörelsen och ockupationen av Kungstorget lyfts som exempel på att drömmar kan slå in. Det imponerar dock inte. ”Det var då – sånt händer inte nu…… ”. Tankeväckande – tänk om de har rätt?
Det är ett privilegium att ha varit med om att en dröm slagit in. Martin Luther Kings tal ”I have a dream…..” är suggestivt – att ha en dröm är allmänmänskligt. Hur länge orkar man hålla fast vid drömmar om inget slår in? Och vad har det för betydelse för fortsatt engagemang och tilltro till att förändring är möjlig om man har varit med om det – drömmar som inte bara på det privata planet som slagit in?
Många är vi som varit med om att kollektiva drömmar av betydelse för hur samhället ser ut slagit in. Kanske har det präglat oss och gett en tilltro till att det går att påverka samhällsutvecklingen i stort?
30 april 1975 stod det klart – USA hade förlorat i Vietnam. Många av oss minns med extra värme första maj demonstrationen det året – glädje och hopp om att det GÅR att förändra världen. Vi hade kämpat, samlat in pengar utanför systembolagen på lördags morgnar, sålt Vietnambulletinen demonstrerat och hållit glödande tal om kampen mot imperialismen. Vi kände oss som en del av den kraft som kastade ut den stora jätten. Det var naturligtvis en seger för folket i Vietnam – hur det skulle bli sedan visste ju ingen då – men också för oss. Vi såg oss som kämpar och som att vi hade varit en del av den kraft som lyckades.
En seger, om än i mindre skala, men av stor betydelse för oss som vara med skedde i samband med Kungstorgsockupationen i Göteborg i november 1976.
Vid den här tiden pågick en snabb och omfattande omvandling av staden. Från att innerstaden i stor utsträckning präglats av att folk bodde där pågick en kontorisering och kommersialisering av stadens centrum – i likhet med de flesta större städer runt om i landet och i världen.
Det borgerliga styret i Göteborg hade som ett led i omvandlingen av staden och för att stödja handeln planerat för ett bygge av ett garage under Kungstorget mitt inne i centrala staden. Detta torg hade länge präglats av lokal torghandel och av att stadens stora monumentala saluhall var belägen där. Inför valet i september hade socialdemokraterna tillsammans med VPK sagt sig vara emot bygget av garaget under torget. De menade att det skulle förstärka bilismens dominans i innerstaden och hota torgets särart. De utlovade att de skulle stoppa bygget av garaget om de vann valet. Dessa två partier vann kommunvalet och skulle därmed tillträda makten i januari 1977. När det stod klart för de borgerliga att de förlorat valet ville de skynda sig att genomföra bygget av garaget för att det skulle bli för dyrt för socialdemokraterna att avbryta det när de väl tillträdde makten.
Sagt och gjort – bygget skulle påbörjas. Byggbolaget Kullenberg inringade två sidor av torget med plank. Men sedan uppstod det någon slags stiltje – under några dagar hände inget mer. Socialdemokraterna som före valet varit tydliga med att bygget skulle stoppas vacklade – eventuellt skulle det bli för dyrt att stoppa bygget. Nog känner vi igen oss – man säger en sak före valet och en annan efter. Liberalernas ledare, Johan Persson, var helt öppen i offentligheten i samband med valet 2023 – det är nästan som om det vore självklart att man säger en sak före valet och en helt annan efter valet. Inget nytt under solen således…
Miljögruppen i Göteborg planerade en aktion för att protestera mot bygget av garaget. Bygget var inte en isolerad företeelse utan ingick som en del i den strukturomvandling av staden. som redan pågick för fullt. Från att boende, handel och arbete levt sida vid sida i stadens centrum förvandlades staden så att de boende fick flytta till nybyggda förorter och centrum alltmer kom att domineras av kontor och affärsverksamhet.
Namnlistor med intresserade av att delta i en manifestation hade samlats in. Torsdagen den 18 november tog så aktionen sin början. De som anmält intresse för att delta fick besked om att torget skulle ockuperas en stund på förmiddagen. Aktivister samlades i två grupper och exakt kvart i sju stormade de in på torget. Där skanderades: ”Stoppa Kungstorgsgaraget”. Flera av dem som deltog hade uppfattat att aktionen skulle vara ungefär en timme och de skulle hinna vara med före jobb eller föreläsningar. Föga anade de då att många skulle bli kvar i nästan två veckor.
Ganska snabbt drog sång och dans igång på torget. Det var kallt och det gällde att hålla värmen uppe. Den första tiden karaktäriserades väl främst av väntan. Ingen visste vad som skulle hända eller göras. Byggarbetare satt och väntade, myndigheter väntade, ockupanterna var osäkra på vad som var på gång.
Under dagen var det nödvändigt att bryta det ovissa väntande och fatta ett beslut om ifall man skulle gå vidare. Det hölls ett stormöte på torget där polisen försökte få ockupanterna att lugnt och stilla ”ta sitt förnuft till fånga och avbryta aktionen”. En av ockupanterna höll ett inlevelsefullt inlägg där hon bland annat sa ”Farbror polisen försöker få oss att ge upp. Är det en mysig tältutflykt eller ska vi stoppa Kungstorgsgaraget? Då ska vi organisera upp oss så att det är folk här hela tiden i skift så att inte några få sliter ut sig. ”
Efter ytterligare några inlägg gick stormötet till omröstning som helt klart gav utslaget att ockupationen skulle fortsätt ”to the bitter end”.
Efter detta organiseras ockupationen upp – de som anmälde sitt intresse för att hålla igång ockupationen samlades och det bildades en samordningsgrupp.
Det var många olika uppgifter som behövde göras för att hålla torget ockuperat: sprida information om varför ockupationen genomfördes, ta emot alla som ville delta och sätta dem i arbete. Ett sekretariat organiserades för att hålla överblick, ta emot nya ockupanter och sprida information, en propagandagrupp bildades för utåtriktat arbete och namninsamling över hela stan. En underhållningsgrupp som såg till att torget sjöd av musik och dans drog igång. En köksgrupp försåg ockupanterna med varm mat och dryck – vilket behövdes, för kallt var det.
Inte minst viktigt – det bildades en vaktgrupp som höll utkik och organiserade telefonkedjor för att snabbt kunna få in förstärkningar om det behövdes. Detta var ju före mobiltelefonernas tid så för säkerhets skull stod alla med på två eller tre listor om någon lista skulle brytas.
Stödet strömmade in från många boende i staden, från arbetsplatser, från skolor och från media. Till slut hade ungefär var fjärde göteborgare skrivit på protestlistorna mot garagebygget.
Generellt för oss som deltog i aktionen är nog att vi blev helt tagna av den kollektiva upplevelsen. Inte bara gemenskapen med andra aktivister utan också stödet från näringsställen runt torget, media, boende runt om i staden som ville bevara det vackra torget och förhindra att strukturer för ökad bilismen blev helt dominerande. En morgon stod en äldre dam framför en av oss. Hon hade med sig en varm tröja. ”Den är välsignad. Min man som nu är död hade den. Vi bodde i ett av husen här men tvingades att flytta till Hammarkullen och saknade torget här hela tiden. Den kommer värma dig”.
Livet på torget normaliserades. Tält var resta och många människor bodde dygnet runt där. Även om drivkraften bakom aktionen hade varit upprördhet och ilska över att den avgående kommunledningen försökte sabotera valutgången blev stämningen på det ockuperade torget övervägande glad och positiv – det kändes på något sätt som om vi redan hade vunnit. Vi hade “befriat” torget och fyllt upp det med aktivister, sympatisörer och intresserade besökare, till och med på nätterna – hur skulle någon kunna köra bort alla dessa människor och börja gräva? Med hjälp av underhållningsgruppen, alla artister som ställde upp, musiken från ockupationsorkestern och allsången ”Stoppa Garaget” på melodin Guantanamera, skapades en festatmosfär snarare än en konfrontationsstämning. Nästan alla torgförsäljare stödde ockupationen, och varken byggbolaget eller polisen hade någon permanent närvaro på torget. Hade de gett upp?
Svaret kom efter några nätter då polisen plötsligt slog till, rev tälten och slog sönder alla de provisoriska byggnader som hade smällts upp av arbetsgrupperna: scenen, köket och olika stånd där man kunde ställa frågor, diskutera, skriva på listor och dricka kaffe. Var detta slutet på allt vi hade jobbat för?
Nej, för genom tre olika kommunikationsvägar och larmsignaler spreds budskapet genast till de ställen där människor satt på vakt, beredda att starta de telefonkedjor som hade förberetts. Folk strömmade till från alla håll och halv fyra på natten var torget fullknökat av frivilliga som spikade ihop byggnaderna igen. På några få timmar hade allting kastats om till sin motsats två gånger: från lugn och optimistisk tillförsikt till chock, förtvivlan och uppgivenhet och sedan till segerkänsla och glädjerus. Om de skulle jaga bort oss och riva allt en gång till så skulle bara ännu fler strömma till. Var fjärde göteborgare hade ju skrivit på protestlistorna!
Vad var det som gjorde det möjligt att aktionen levde vidare trots polisingripande? Den goda organisationen hade stor betydelse. Många telefonkedjor aktiverades omedelbart och många nya människor kom snabbt till, ivriga att visa sitt stöd för ockupationen. Nya tält lånades ut, och många som inte tidigare varit där ville hinna se vad som pågick. Men också den stora omfattningen av sympatiyttringar från alla möjliga håll. Det var en bred folklig uppslutning och så småningom insåg politikerna att detta inte var något man bara kunde rycka på axlarna åt.
Socialdemokraterna kallade till ett extra möte där man beslöt att när de skulle tillträdde makten vid årsskiftet skulle bygget avbrytas hur långt det än hade hunnit. Därmed var segern vunnen och torget räddat. Inte ens ihärdiga borgare kunde bygga ett garage på några veckor. Under knappt två veckor hade torget varit ockuperat och stödet i staden för ockupationen bara växte.
När det annonserades ut att kampen var vunnen och ockupationen avslutades utbröt stort jubel och det firades hela kvällen. Det var både en stor glädje och en hel del vemod för det var slut och det var en unik upplevelse att ha deltagit i en aktion som var så samstämmig, demokratisk och som hade så brett stöd i så många skikt i samhället. Att vara en kugge i en aktion som växte och blev välorganiserad och fick så stort stöd runt om i staden. Skulle man någonsin få vara med om det igen? En känsla av saknad uppstod redan på segerkvällen trots att glädjen naturligtvis dominerade.
Vi som var med fick vår tro på att det är möjligt att förändra världen bekräftat. Den bilden tog vi med oss i olika aktiviteter senare i livet.
Som en illustration till det breda stödet som fanns för ockupationen vill vi citera en äldre dam som lät sig intervjuas av den filmgrupp som dokumenterade ockupationen. Hon sa:
”Så länge jag orkar ska det aldrig bli något garage här under. Jag ska ha torget som det är . Jag älskar detta torget. På femtiotalet stod jag här och sålde ägg för jag hade ett litet hönseri. Jag känner torgfolket så väl. Detta torget älskar jag och det ska jag överlämna till ungdomarna i det skick det är. Något ska de väl ha som är vackert kvar tycker jag. Vi ska inte bara lämna skräp efter oss. ”
Vad har Ockupationen betytt för var och en av oss?
Anna – jag har burit med mig en tilltro till att det går att förändra världen och kraften i kollektiva aktioner med stöd från olika grupper i samhället. Det var så stort att så många äldre dök upp och uttalade sitt stöd. Jag hade en känsla av att vara en del i ett större sammanhang. Det bär jag med mig.
Dessutom innebar det att när jag, trots mina då avbrutna studier, så småningom utbildat mig till lärare tog jag med mig erfarenheter från bland annat Kungstorgsockupationen och andra kollektiva upplevelser till exempel Vietnamrörelsen och Sprängkullen in i mitt yrkesliv. I skolan arbetade jag tillsammans med kollegor och elever en hel del i samma anda som då, genom att med förnuft, kunskap, argument och goda samtal vara aktiva i samhällsbygget. Jag arbetade mycket med att hjälpa eleverna hitta vägar att förändra världen inom demokratins ramar. Ett av de bästa betygen jag fått som lärare var när en av eleverna sa – ”något av det viktigaste jag lärt mig av dig är att världen är som en degklump. Den går att forma om”. Jag tänker att det blir så mycket lättare att arbeta utifrån den sant demokratiska principen när man varit med om det – det går att forma om och världen går att påverka. Kanske det har varit de uppfyllda drömmarna från både Vietnamkriget och aktioner såsom Kungstorgsockupationen som ändå burit flera av oss genom mörka tider och som gett oss hopp om att det kan gå att få drömmar att slå in?
Kommentar – det jag har burit med mig är framför allt minnet av att se alla de människor som strömmade till mitt i natten för att rädda och återupprätta ockupationen när det kändes som om allt var över. Den bilden har gett mig en stark känslomässig motvikt mot risken för uppgivenhet och pessimism. Även om jag nog i grunden är en optimistisk person har denna upplevelse hjälpt mig att hålla tron på styrkan och uthålligheten i goda krafter som medmänsklighet och gemenskap levande även i dystra lägen. Ibland kan det nog kännas som om det liknar en generationsfråga: de som är för unga att ha upplevt några kriser som fått positiva lösningar vågar kanske inte tro att utvecklingen någonsin kan gå åt något annat håll än nedåt, men om de själva får uppleva någon vändning som kan ge hopp – vare sig det är på ett samhälleligt plan eller på ett personligt – så kanske det kan få större effekt ju starkare kontrasten är.
