[230509] Sommaren 1977 turnerade ett originellt sällskap runt i ett vackert blått cirkustält. I Tältprojektet samlades folk från den alternativa och progressiva musik- och teatervärlden i en gemensam musikteater-manifestation. Det som visades vad fyratimmarsföreställningen Vi äro tusenden, som handlade om arbetarklassens och arbetarrörelsens hundraåriga historia.
Musiken fyllde nästan halva fyratimmarsföreställningen, och bara knappt hälften av den fick plats på skivan som utgavs mitt under turnén. För de hundra medverkande och deras medföljande barn, liksom för de hundratusen som ingick i publiken på det trettiotal orter där tältpålarna slogs ner, med stöd av frivilliga lokalkommittéer – för alla oss tusenden blev detta en helt unik och entusiasmerande upplevelse. Eftersom valda musiknummer utgavs på platta och vissa delar av föreställningen integrerades i en spelfilm hösten 1978 nådde gnistor från föreställningen även långt utanför den i sig månghövdade publik som samlades under tältduken.
Hela processen pendlade under ett par år mellan eufori och uppgivenhet. (1) Först de storslagna planerna där alla möjliga stilelement och uttrycksformer skulle kombineras på ett helt nytt och slagkraftigt vis. På en serie olika möten utkristalliserade sig gänget som skulle göra denna storartade manifestation verklig. (2) Sedan den ständiga tidsnöden där manuset aldrig hann skrivas klart utan mycket in i det sista fick lov att improviseras fram, och där repetitionsarbetet inför den komplexa fyra timmar långa föreställningen fylld med musik och show inte kunde börja förrän två månader innan premiären. Många inblandade undrade då om planerna alls skulle kunna förverkligas. (3) Därnäst den oförglömliga premiären på Heden i Göteborg på förste maj, följd av en succéartad turné som gjorde djupt intryck på oss som hade lyckan att få vara med. (4) Efter sista föreställningen i september, även den i Göteborg, infann sig en baksmälla där de stora förhoppningar som närts om hur projektet skulle bli startskottet som inspirerade till nya djärva samarbeten i en segerviss kulturrörelse aldrig riktigt förverkligades. Musikrörelsen rann liksom ut i sanden och grupperna och eldsjälarna drog vidare till andra, inte lika megalomana satsningar. (5) Efter flera år finns det nu små tecken på att utopiska potentialer från Tältprojektet åter börjar spira på sina håll. Här ska jag bara nämna några element i det ursprungliga evenemanget som aktiverade drömmar om ett radikalt och frigörande uppvaknande från samtidens annars rätt dystra kriserfarenheter.
Utopiska aspekter
Man kan urskilja några centrala utopiskt laddade element i Tältprojektet 1977. De knöt samman det estetiska formatet, det politiska innehållet och det sociala nätverkandet till en hoppingivande helhet, som summerade mycket av 70-talets utopiska drömmar men som snart kom att uppfattas mer som en skimrande minnespärla än som början på något nytt.
Föreställningens helhet bands samman av en rättfram kronologisk berättelse som problematiserade den svenska arbetarklassens historia med utgångspunkt i ett flickebarn som föds under Sundsvallsstrejken 1879 och sedan får spegla tidens händelser genom de gångna hundra åren. Hon heter Ellen och förlorar aldrig sin tro på socialismens utopiska dröm om en rättvisare värld – en tro som sätts på hårda prov genom krigens katastrofer och arbetarrörelsens splittring och förfall men som ändå hålls levande i vardagslivet.
Något som lever starkt kvar i minnet hos dem som var med 1977 är den starka symboliken i spänningen mellan det blåa cirkustältets omslutande men mobila rum och de stora röda sidenfanor som genomträngde och lyste upp denna nomadiska grottas mörker. Blått kan ju associera till politisk höger, här i så fall den borgerliga bakgrunden som kapitalismens samhälle utgör. Men i denna föreställning påminde det blå tältet snarare om hoppfull himmel och livgivande havsvatten. Det fungerade som ett utopiskt rum, en arena för kämpande kritik och djärva drömmar. Ett cirkustält är ju ett fantasieggande rum för magiskt överrumplande fantasier, med rötter i karnevalen och commedia dell’arte, men också i folkrörelsernas gräsrotssammanhang och frikyrkornas turnerande tältmöten. Man gick in i den blå grottan och fick en oemotståndlig serie starka upplevelser med tvära kast och halsbrytande hopp över klass, tid, rum och musikstil.
De fladdrande röda fanorna kan påminna om blod, eld, kamp och socialism, enligt ett välkänt och vedertaget symbolspråk. Sammantaget associerar de röda fanorna i den blåa arenan till en traditionsfylld kombination av kritik och utopi, kamp och drömmar. De bägge sidorna är inga oförenliga antiteser. Tvärtom förutsätter en skarp och träffande kritisk kamp att den som kämpar har förhoppningar och drömmar om ett bättre liv, samtidigt som utopierna aldrig kan bli hållbara om de inte genom kritisk granskning vaccineras mot vilseledande dimridåer och självbedrägeri.
Visuellt fanns alltså ett ganska abstrakt och generellt utopiskt element i den röda rörelsen genom det blå tältrummet. En konkretare inspiration bottnar i den estetiska mångfalden som resulterade ur det kollektiva nätverkandets konstnärliga praktik. Musikteater är ju i sig en mångsidig och ”multimodal” konstform, som exempelvis i operans allkonstverk förenar tal, sång och musik med dans och visuella uttryck. Detta spetsades här till genom att olika stildrag fördes samman genom samverkan mellan ganska olikartade medverkande grupper och individer. Föreställningen pendlade halsbrytande mellan intim vardagsrealism och grotesk storslagenhet, matchat av balansen mellan Musikteatergruppen Oktobers jazz (Christer Boustedt men också den oberoende musikanten Ale Möller) och Nationalteaterns och Nynningens rock (med Ulf Dageby, Bertil Goldberg och Bernt Andersson). Där utspelade sig vissa motsättningar och konflikter, men det mångkulturella gav också en rik spännvidd åt showen, som kunde spela med olika känslolägen och uttryck. Ofta brukar musikteater bygga på en manusförfattare, en regissör, en kompositör, en scenograf etc., men här var det flera som samarbetade inom varje sådan kategori. EU:s motto (sedan 2002) ”förenade i mångfalden” passade utmärkt in här, där brokigheten inte blev ett hinder utan tvärtom en kreativ resurs för att berika föreställningen.
Den interna mångfalden matchade i sin tur det sammanflöde av olika nationella nätverk som Tältprojektet byggde på, med kanaler ut i en rad olika alternativrörelser. Dels fanns där de kulturorienterade grupperingarna inom musikrörelsen, de fria teatergrupperna och konstvärldens progressiva strömningar. Dels förenades flera olika politiska vänsterströmningar. De lokala stödkommittéer som hjälpte till med allt från finansiering till tältresning bidrog till denna förankring. Dock fanns det förstås vissa gränser för vilka som bjöds in i gemenskapen, inte minst i den politiska dimensionen. Den maoistiska vänstern hölls utanför (exempelvis bjöds inte Fria Proteatern in att medverka), och Tältprojektets hårda kritik av socialdemokratins historiska svek mot arbetarklassens intressen skapade vissa spänningar också åt det hållet.
Föreställningen odlade medvetet en utopisk idé med drömmar om en bättre värld genom gemensam kamp. Behovet av utopi grundades genom den radikala dystopiska kritik som riktades mot arbetarrörelsens passivisering och samhällsgemenskapens utarmning. Mot den fruktansvärda tragiken i andra aktens chockartade inledningssång ”Aldrig mera krig” ställdes finalnumrets medryckande ”Vi äro tusenden”. Stilgrepp utnyttjades från olika källor, från Bertolt Brechts, Hanns Eislers och Kurt Weills kritisk satir till rockoperans och nycirkusens häftigt dramatiska utspel. Solidaritet och gräsrotsnätverk ställdes mot kommersialism och byråkrati; livshelhet i samarbete och gemenskap mot arbetsdelning i konkurrens och splittring. Den socialistiska arbetarrörelsens upplysningstanke (”från mörkret stiga vi mot ljuset”) kunde spåras i masscenerna med röda fanor som brann som eldslågor mot den blå tältduken.
Utdragna efterverkningar
Under turnéns fem sommarmånader framstod Tältprojektet i mångt och mycket som en delvis förverkligad utopisk dröm. Det var lite som när Pariskommunens korta revolutionsförsök 1871 blev ett djärvt utopiskt experiment som inte minst inspirerade Marx, trots att det snabbt dränktes i kontrarevolutionens blod. En uttalad avsikt hade varit att Tältprojektet skulle vara startskottet för en ny och än starkare progressiv kulturrörelse och rentav en enad vänster. Så blev det nu inte alls, vilket väckte en viss besvikelse. Efter Tältprojektets turné märktes en viss trötthet. Det upplevdes snarare som en höjd- och tyvärr också slutpunkt för de strävanden som 70-talets fria musik- och teatergrupperna odlat. Själva tältet och vissa andra resurser förvaltades och lånades ut efter behov, men de medverkande fria grupperna återgick på det stora hela till var sina sammanhang, till exempel Nationalteaterns turné och LP Rockormen (1979). De lokala stödkommittéerna mobiliserades inte för något nytt jätteprojekt, och Kontaktnätets nationella nätverk blev mer en praktisk resurs än någon politiskt inriktad rörelse. Musikrörelsen förlorade mycket av sin slagkraft, och teatervärlden sökte sig mot andra former än de fria grupperna. Den breda vänstersamverkan under tältdukens blåskimrande tak förmådde alls inte hindra den fortsatta splittringen och försvagningen av tidens olika vänsterorganisationer i en tid när 1980-talets individualistiska marknadsliberalism gick från framgång till framgång. Tvärtom fortsatte den ofta bittra oförsonligheten mellan olika kulturrörelser och vänsterpolitiska riktningar att fördjupas och förhindra att Tältprojektet blev det planerade startskottet för nya liknande initiativ.
Minnena och erfarenheterna levde dock vidare under ytan, och då och då bubblade inspirationen fram på lite längre sikt. En cd med delar av föreställningens musik utgavs redan under 1977 års turné, och sedan kom en film om krisens Sverige som integrerade några scener från föreställningen. Bägge har utgetts i nya utgåvor och använts i olika sammanhang. Lägg av! Historien om Nationalteatern< (2010) var en omfattande cd-box med utförlig textbilaga, där Tältet ingick som en brytpunkt.
I Göteborg 8 mars 1985 disputerade jag på min musikvetenskapliga doktorsavhandling Tältprojektet – Musikteater som manifestation (urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:diva-15901), och hade förmånen att få en handfull musiker från Tältorkestern att spela vid disputationsfesten på Sprängkullen samma kväll. På Hässelby slott 12–13 januari 1986 arrangerade jag ett utvärderande Tältprojektseminarium som dokumenterades i Nio år efter Tältprojektet (urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:sh:diva-18514).
På grund av brådskan och det svåröverblickbara jätteformatet hade man aldrig haft något komplett manus, och i stort sett var det bara blåsarna som haft noter till sina stämmor. I avhandlingen transkriberade jag hela föreställningen, vilket senare visade sig bli till nytta, exempelvis när gruppen Lokomotiv Musikal och Kulturskolan Stockholm i februari 2012 i Sickla uppförde föreställningen Vild röd ros fritt efter Tältprojektets Vi äro tusenden; i april 2015 då den fria teatergruppen Den Nya Generationen satte upp en förkortad version av Vi äro tusenden på Teater Reflex (biografen Reflexen i Kärrtorp; eller nu när Förlaget Ordfront planerar att våren 2024 ut en dokumenterande bok om Tältprojektet med foton och intervjuer. Och detta är bara de initiativ som jag råkar känna till.
Jag ska nu inte uppförstora Tältprojektets historiska betydelse genom att börja odla nya önskedrömmar om en renässans för en kritisk-utopisk kulturrörelse. Något sådant står knappast för dörren (än)nu. Men det kan ändå vara värt att hålla i minnet de gnistor av hopp som tändes 1977 och som ligger och pyr här och var än i dag. Det är för mig slående med vilken värme många minns Tältspektaklet, oavsett om man medverkat i turnén eller bara ingått i publiken. Inte minns tycks de barn som var med på turnén ha starka och lätt nostalgiska minnen därifrån.
I början rådde en besviken känsla av antiklimax när drömmarna inte förverkligades. Men med ökat tidsavstånd går det kanske lättare att ta till sig det utopiska i hela projektet och förhoppningsvis låta sig inspireras till nya stordåd. Med avståndet växer samtidigt det mytiska i minnen och andra spår. Det är inte helt problemfritt. Visserligen kan historiens gång rensa bort oväsentligheter och vaska fram de mest hållbara aspekterna, men samtidigt finns en risk för att odla en mystifierande aura kring alltsammans. Det vore olyckligt om Tältprojektet sattes på piedestal som något heligt och förtrollande, hur lockande det än må vara. Det är då mer produktivt att ta fasta på konkreta spår och erfarenheter av den utopiska gnista som utvecklades, och undersöka möjligheterna att åstadkomma något liknande i vår tid – om än naturligtvis i helt andra former och med andra innehåll utifrån de nu rådande förhållandena.
Det är stimulerande att notera hur dessa erfarenheter väcks till nytt liv i nya försök att knyta an till föreställningen ”Vi äro tusenden” och hela det projekt som frambringade den. Men för att inte minnena och spåren från 1977 ska stanna vid en nostalgisk passivitet behöver de utopiska elementen kunna knyta an till dagens angelägna frågor. Det återstår att se om så är fallet. Kan Tältet inspirera till nya storslagna kulturella och politiska initiativ, och var finns i så fall idag den grogrund som krävs för att en sådan nytändande rörelse ska blomma upp? Jag anar att man kunde finna en hel del lovande embryon i klimatprotesterna, i #metoo, i antirasismen och i det imponerande försvaret mot antidemokratiska extremnationalister i många länder, däribland Sverige.
Inspiration kan och ska givetvis hämtas från många olika håll: Tältprojektet är bara en av flera möjliga hållpunkter, var och en med sina potentialer och begränsningar. Låt mig peka på fyra möjliga positiva och inbördes länkade faktorer att bygga vidare på i arvet från 1977:
- De kollektiva arbetsformerna i såväl föreställningen (där olika individer och grupper samspelade tätt) som turnén (med dess nätverk av stödgrupper), snarare än enskilda individuella insatser.
- Den därmed sammanhängande brokiga stilistiska mångfalden med sin ”orena”, blandade estetik som öppnar för en öppen och mångsidig upplevelse och tolkning.
- De storslagna rumsliga, visuella och musikaliska kroppsliga uttrycken som har rötter i karneval, cirkus och politiska manifestationer, och som genom att vara suggestivt lustfyllda verkar både omruskande och medryckande.
- Den dialektiska berättelseformen som tematiskt rör sig kring det historiska växelspelet mellan kris och framsteg, sorg och eufori, svek och solidaritet, distanserande kritik och uppväckande utopi.
Här är till sist länkar till några av de sånger som togs med från föreställningen till plattan.
- ”Treffenbergskadriljen” öppnade Akt I i halsbrytande burlesk cirkusanda (musik Ulf Dageby) (https://youtube.com/watch?v=KoQ_qEepGL4&feature=shares)
- ”Sång om arbetarklassens uppkomst” från Akt I hölls i en intimt jazzig och folklig stil som byggde på Musikteatergruppen oktober från Södertälje (musik och sax Christer Boustedt, text Henrik Holmberg, sång Eva Remeus) (https://youtube.com/watch?v=Y-0wJ8UJ7tU&feature=shares)
- ”Revolutionsoperan” och ”Segerhymnen” avslutade Akt I (musik Bertil Goldberg från Nynningen i Göteborg, text Ninne Olsson från oktober, sång Totta Näslund med flera) (https://youtube.com/watch?v=oG7c87Xb3bs&feature=shares och https://youtube.com/watch?v=TutD0vDWTc4&feature=shares)
- ”Aldrig mera krig” inledde Akt II, skriven i Nationalteaterns anda (musik Ulf Dageby, text Peter Wahlqvist, sång Totta Näslund) (https://youtube.com/watch?v=U3iXFX9ljPw&feature=shares)
- ”Vi äro tusenden” hette den mäktiga finalen där de röda fanorna fick fritt spelrum (musik Ulf Dageby, text Peter Wahlqvist, sång Totta Näslund m.fl.) (https://youtube.com/watch?v=IPS8I0Ebsbg&feature=shares)
