[230504] ”… och snart är vi lyckligtvis utomlands och får dansa varje dag om vi så vill och vi får äkta galoscher, där i väst råder rikedom och folk är flinka, männen går omkring i filthatt, herrskapens bord dignar av sockrad mat och husen är stora, till och med den slagna säden är två gånger längre och tjockare till axet än den oslagna här och på butikshyllorna finns allt som vi fattiglappar och slitvargar inte ens kan drömma om.”
Fantiserar alla migranter på det viset? Som Kristina och Karl-Oskar hos Moberg.
Jag har någonstans läst hur många människor som befinner sig på flykt i världen, men jag har glömt siffran och orkar inte ens tänka på den enorma mängden migranter som tvingas lämna sina hem och kulturer. Vi har den ständiga strömmen från länder som Syrien och Afghanistan (och nu snart kanske Sudan), sedan ett drygt år tillbaka också från Ukraina. Hundratusentals människor söker sig varje år från Syd- och Mellanamerika till USA för ett i bästa fall mänskligare liv. Skaran verkar aldrig ta slut. Men hur många vet att även Sverige haft flyktingläger? Om avlusningar och läkarkontroller för att ha koll på diverse smittor, främst tuberkulos och difteri. Avklädda som inför nazisternas duschar.
1944, när Lapplandskriget härjade, när Finland stred mot de förra allierade Tyskland, flydde folket från finska Tornedalen över älven till ”väst”. Om den perioden har Rosa Liksom skrivit romanen Älven, som utkommit på Wahlström & Widstrand i Janina Orlovs tonsäkra översättning från tornedalsfinska. Älven bygger på författarens släktingars berättelser och erfarenheter. Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara), född -58, är kanske mest känd för romanen Kupé 6, som också blivit hyllad film. Men hon har skrivit ett flertal romaner, är även dramatiker och konstnär.
Vi följer den jag-berättande namnlösa tonårsflickan när hon med grannar, vänner och inte minst deras kossor, hästar, hundar och höns (endast fåren lämnades kvar) flyr sina byar innan tyskarna kommer. De gräver ned vissa värdesaker, lämnar annat och hoppas det får vara kvar till de är tillbaka.
Flickan har en fantastisk nära relation till djuren (främst korna), verkar kunna både förstå och göra sig förstådd. I lägret i Sverige stöter hon på en råttunge som hon tar sig an och sedan har med sig som husdjur. Den bor innanför tröjan i ena armhålan, men springer mellan ärmarna när den behöver röra på sig.
Jo, hon har en fantastisk relation med djuren, men går det till överdrift i förmänskligandet av djurens tankar och känslor? Eller med hennes förmåga att förstå dem. Hon kan även läsa av det mesta i naturen.
Hon har också en märkligt optimistisk aura kring sig. Också när allt är som jävligast tar det inte lång tid förrän hon glidit ur mörkertankarna, det är som att det inte biter på henne. Frågan blir om det känns helt trovärdigt, eller om det närmar sig något sagolikt
”Vi var slutkörda, ändå var mitt hjärta lätt. Jag kände mig lössläppt som ett skogens rådjur. Jag var på väg ut i den vida världen, som var ny och obekant. Vi somnade i en enda hög som kattungar i värmen från brasan.”
Flickan växlar snabbt och lätt mellan en kort nedslagning och en slags naiv optimism. Eller handlar det kanske snarare om en slags stoicism, och ligger den isåfall i den finska folksjälen på nåt vis? De har ju genom historien varit med om en hel del jävligheter och kanske tvingats lära sig hantera det.
Romanen blir lite likt en ”road novel”. De vandrar till och från platser, sover en natt under träd i skogen, en annan i höloftet i en lada de passerar. När de installerats i ett läger på andra sidan Torneälven lämnar flickan för att ensam söka efter sin mor som åkt iväg tidigare. Tretton år gammal klarar hon sig själv i skogen, med allt vad det innebär. Ibland känns det som att hon är äldre än hon är, samtidigt kan jag tycka att språket i romanen stundvis känns för barnsligt för hennes övriga mognad. Med modern har hon ett minst sagt komplicerat förhållande, kanske mer hat än kärlek, ofta får hon agera mor till sin mor.
Jag kommer emellanåt att tänka på Katja Kettus roman Barnmorskan, som utspelar sig under samma tid men lite längre norr ut, inte minst i det lustfyllda språket och de levande och starka skildringarna av allt de går igenom.
Och på tal om språk, Liksom använder det ryska längdmåttet verst. Jag visste inte att det var vanligt också i Finland, den finska versten var dock två meter längre än den ryska (1068, 8 meter). Lite intressant också att de inte pratar om Sverige, utan genomgående säger ”Väst” eller på andra sidan älven och liknande. Inte heller finns det några svenska by- eller stadsnamn, endast de i Finland benämns.
Genom vandringarna stöter de på ställen och människor som ger glimtvisa bilder/scener av krigets kaos och vansinne som tangerar dem i Elem Klimovs film Gå och se. En av de starkaste krigsskildringar som finns. Gå och se!
Det är bildligt berättat, allt är väldigt levande och det är lätt att se också Älven som film (vilket jag gissar att den kommer bli). Lätt att framför sig exempelvis se bilderna av hur det ser ut när de kommer tillbaka hem, hur vissa hus bara finns kvar till en tredjedel, andra inte alls, medan några står till synes oskadade.
Inför återfärden, efter tio månaders flyktingtillvaro
”Jag funderade på att jag i hemlandet skulle få äta den en gång så älskade saltfisken, brödost, kornbröd, råglimpa, fil, välling på torkat kött och plättar av renblod. Men skulle det fortfarande smaka lika gott, när jag nu vant mig vid allt det söta i väst?”
Modern stannade i Sverige, medan hennes nye man, Farbror kallad, tog över gården i Finland med planer på att modernisera allt och gifte sig istället med flickans bästis. Själv vände berättarjaget tillbaka över Älven, möjligen då gravid.
