[230430] Den senaste Evil Dead-filmen undviker fånig komik, men har för mycket splatter och för lite känsla.
Ellie bor i ett fallfärdigt höghus med sina tre barn, och får besök sin syster Beth, som vanligtvis reser runt med ett rockband. Barnen råkar snubbla över en mystisk gammal bok med obegriplig skrift och groteska illustrationer. På samma plats ligger även LP-skivor med inspelningar från förra personen som hittade boken, men när de lyssnar på recitationerna ur det makabra verket släpps en ond ande lös som tar moderns kropp i besittning. Sedan följer en blodig kamp för överlevnad.
Evil Dead började som en ambitiös amatörproduktion av ett gäng vänner på 80-talet för i princip ingen budget alls. Den följdes av två uppföljare, en remake och en TV-serie. Uppföljarna slog in på en mer komisk bana än originalet, varför det var uppfriskande att remaken som släpptes för tio år sedan istället gick tillbaka till rötterna, och blev en film som måste varit lika läskig för 2010-talets publik som originalet var för 80-talets. Evil Dead Rise väljer lyckligtvis samma strategi, men utförandet lämnar mycket att önska.
En kritik som riktades mot Evil Dead var att den första halvan av filmen inte var så händelserik, och att tempot ökade dramatiskt i andra halvan där samtliga karaktärer går ett grymt möte till ödes, en efter en. Evil Dead Rise gör precis tvärtom, den börjar med en mycket brutal scen involverande andra personer än familjen vi får följa senare, men det gör att tempot bara blir märkligt, då en alltför intensiv start följs av en långsam, ny startsträcka.
Att de första karaktärerna som dör är personer publiken inte har någon relation till gör också att det blir svårare att sympatisera med dem. Detta problem kvarstår i resten av filmen, för mycket av våldet riktas mot karaktärer som vi inte har någon anledning att relatera till. Dessutom känns det lite för brutalt, även med seriens egna mått mätt. Den första filmen hade förvisso sin beskärda del av uppskurna kroppar, men den låga budgeten gjorde att det blev charmigt, snarare än äckligt. Remaken hade desto bättre effekter, men lyckades hela tiden balansera på gränsen mellan rädsla och äckel, likt en trafikolycka man inte kan sluta titta på, fast någon del av en egentligen vill. Det enda Rise gör bättre än sina föregångare är hur den låter oss ta del av ännu mer av inspelningar från tidigare personer som hittat den fördömda boken. I tidigare filmer har dessa mer tjänat som ett verktyg för att kunna dra igång demonattackerna, men här får man lite mer information om hur andra drabbats och försökt rädda sina vänner och, när det inte längre går, sig själva.
