[230427] Vi befinner oss i ett område Annie Ernaux eller Edouard Louis hade känt igen sig, i norra Frankrike men västerut i ett litet hamnsamhälle i Bretagne. Étienne upptäckte sitt livs kärlek redan i skolan och genom hela skoltiden sneglade och längtade han ständigt, men när hon väldigt ung gifte sig med en fiskare fick han stiga tillbaka. Hela sitt liv kunde han banna sig för att ha väntat för länge, så att hon hann gifta sig med en annan.
När hennes mans båt under Andra världskriget bombades av engelska flygvapnet blev kvinnan plötsligt änka, ensamstående med en son. Ètienne bidade sin tid, räknade dagarna, veckorna och månaderna till det kunde anses moraliskt försvarbart att närma sig kvinnan och småningom fria. Efter en till synes oändlig väntan fick han till slut sin Anne, gifte sig och fick med henne två barn. Han lovade att ta emot och älska hennes son som sin egen, men han missbedömde sitt hjärtas kapacitet när de egna barnen kom och han bar hand på Louis. Pojken reagerade genom att lämna hemmet, han tog värvning på ett fartyg och lämnade även samhället. Och så inleds ännu en oändlig väntan.
En oändlig väntan, är också titeln på en roman av franska Gaëlle Josse, som nu kommit på Elisabeth Grate Bokförlag, som vanligt prickfritt översatt av Marianne Tufvesson. Josse är född 1960, hon debuterade litterärt som poet och 2011 kom första romanen. På svenska finns sedan tidigare Den sista vakten på Ellis Island, från 2015.
Det blir en väntan av latinska mått (tänk någon av karaktärerna hos Gabriel García Márquez), där känslorna helt tar över, styr och påverkar ända in i döden. För efter slagen från styvfadern kommer inte pojken hem igen, något modern/frun inte kan eller orkar acceptera.
I så enkla rader kan man sammanfatta vad romanen En oändlig väntan ”handlar om”. Vi kan lätt föreställa oss kvinnan varje dag gå och ställa sig på bergshällen och speja ut mot havet, vänta på att sonens skepp ska närma sig hamnen och fylla hennes själs hål.
Skönlitteratur består desto bättre ofta även av språk och ton, stil och form, sättet att berätta. Josse berättar på ett ofta poetiskt och vackert språk, i vemodig stämning och fina detaljer. Hon tecknar bakgrunden till Annes liv, hennes första äktenskap där sonen föddes, det andra äktenskapet med den nye mannen och deras barn. Om det lilla samhällets småskurna och nedlåtande skvaller om det klassmässigt omaka paret
”Från att ha varit Le Flochs änka har jag blivit Madame Quémeneur, det måste jag hålla i minnet. I byn tycker folk att änkan går det ingen nöd på. De säger det när jag vänder ryggen till, med en blandning av avund och bitterhet gentemot folk som de tycker har ordnat det bra för sig och i vars kläder de gärna skulle vilja vara.”
Étienne är apotekarsonen som studerat i Paris och sedan möjligen nedlåtit sig till att ta över faderns apotek. Han är född i det grandiosa huset de som gifta bor i, möblerat på ett sätt totalt främmande för arbetarkvinnan Anne. Det första hon gör när hon flyttat in är att ta ner alla tavlor, porträtten på ”fina” släktningar inte ens Ètienne känner till. Under alla år upplever sig Anne som en inneboende, där hon kom ifrån var det torftigt och våldsamt. Hon själv en skapligt osocial och lite tvär person som verkar trivas bäst ensam, om hon inte är med sina barn.
Anne skriver brev till sonen sedan hon fått reda på att han gått till sjöss. Överromantiserade brev till ”den förlorade sonen”, om hur hans hemkomst skall firas med överdådiga festmåltider. Alla läckerheter beskrivs noga i breven. Åren går och hon skriver utan att få någon respons, hon lever som i ett vakuum, närmast likt en zombie. Väntar och längtar nästan enbart efter att Louis skall återvända och ställa allting till rätta. Hennes brev och förhoppningar är ett sätt att hålla sig uppe och vid liv.
Anne har svårt att förstå hur mannen kan fortsätta älska henne så starkt när hon knappt är närvarande
”Min kropp drar sig också undan från honom. Det händer att den fogar sig, men Ètienne famnar bara en skugga. Ett ljummet och stelnat skal av kött under hans fingrar. Ibland äger miraklet rum. Jag ger efter för smekningarna, för hans energi. Han känner att jag klamrar mig fast vid honom som en drunknande, en vildkatta som plötsligt vrålar, darrar, spänner kroppen i en båge och säckar ihop.”
I hennes första äktenskap var det ganska tyst mellan makarna, de förstod varandra utan en massa ord. Annat är det med Ètienne som kommer från en bildad medelklass. Anne håller inre mono- och dialoger, tränar på att prata, men när hon ska säga orden högt låser det sig.
Hon adresserar efterhand, när hon inte längre får information från rederiet, breven till Louis med namn och ”till sjöss” och lurar sig även ombord på ett fartyg som ligger för hamn, för att lära känna den miljö som är sonens.
Som när ett barn har dött låter hon hans rum stå orört (tills han kommer tillbaka).
Anne och Étienne firar bröllopsdag i Paris. Han visar henne den stora staden som är helt främmande för henne. I sängen, i nattens mörker kommer det ”Förlåt för Louis.” Inget mer. Men vi förstår att han har samvetskval över sitt agerande.
Josse skildrar en livslång sorg, en sorg som kapslar in och gör Anne oförmögen att leva fullt ut. Samtidigt verkar hon kunna njuta ev de delar hon har kontakt med, exempelvis samvaron med de andra två barnen. De tar inte särskilt mycket plats i berättelsen, endast att Louis hade varma känslor för dem och de för honom
”Så fort jag har lämnat deras rum träder jag in i min natt och går en annan del av mitt liv till mötes, den som just brunnit ner.”
Jag frågar mig om det är en speciellt kvinnlig ”kultur” det här med att ”sitta och vänta”, eller om män gör det också. Jag försöker dra mig till minnes romaner med manliga väntare, nog måste det väl finnas sådana även om jag inte direkt kommer på något känt exempel? Å andra sidan väntade ju Ètienne i många år på att Anne skulle bli tillgänglig. Så de finns nog, men kanske inte lika ofta i litteraturen.
Men berättelsen om den oändliga väntan är inte enbart Annes. Tänk så många kvinnor (och barn) som kvar på land har väntat och längtat och våndats på och över sina män och fäder där ute på världshaven.
Viktigt för historien är också att Anne har behållit huset hon och den förste mannen levde i, vanligen står det tomt. Men ett tag efter att sonen givit sig av börjar hon besöka detta hus, hon tillbringar efterhand flera timmar varje dag där och är samtidigt rädd att hon försummar sitt hem och familj. Ingen känner till det hela, men mot slutet av romanen får vi klarhet i vad hon ägnat all tid åt i det gamla huset. Poetiskt vackert och ytterst vemodigt.
