[230424] Operetten Det var en gång på Grand Hotel från 1934, med Sverigepremiär på Göteborgsoperan, är sannerligen underhållning av det lättviktiga slaget. En tramsigare historia får man leta efter, så som brukar anstå ett farsartat lustspel. Men den bjuder på högt tempo en välspelande ensemble, välkoreograferad showdans och lättlyssnad musik, som trots allt låter bekant.
30 år efter Mirja Burlins för mig oförglömliga scendebut som sångfågel i Jim Cartwrights pjäs Stjärnan i det blå på Göteborgs Stadsteater har hon nu på Göteborgsoperan satt upp en operett från 1934, Det var en gång på Grand Hotel, som torde varit okänd för de flesta. Historien om den amerikanske filmproducenten Makintochs unga dotter Marylou som drar till franska rivieran med en idé som ska rädda familjens ekonomi blir till en rejäl parodi på den egna genren. Behållningen är den proffsiga iscensättningen, lättlyssnad musik, fartig dans och en välsjungande ensemble med konsekvent farskänsla, som genererar en hel del skratt i publiken som utdelning.
Paul Abraham hade hunnit bli rejält förmögen på sina operetter och hade bosatt sig i Berlin när Hitler kom till makten och såsom varande en judisk kompositör blev hans, som så många andra judiska konstnärers verk, förbjudna att uppföras. Han fick också sin egendom konfiskerad och flyttade tillbaka till sitt ursprung i Österrike-Ungern. Där hann han precis skriva denna lustspelsoperett, innan han tvingades fly igen, först till Paris och 1939 till USA, kan man läsa sig till i operans programhäfte. Där berättas också att han, innan han övergav Berlin, hade lämnat kassaskåpsnycklarna till sin chaufför, som dock inte visade sig vara så pålitlig som han trott. I skåpet förvarades nämligen över 200 opublicerade sånger, som chauffören sedermera ska ha sålt till nazivänliga kompositörer, som kom att använda musiken som sin egen. Abrahams musik torde med andra ord vara betydligt mer spridd än som varit känt.
Länge var dock den här lustspelsoperetten okänd, då den fick vänta till året 2018 på sin premiär i Tyskland och först 2023 får den nu alltså Sverigepremiär. Behållningen visar sig framför allt heta Karin Mårtenson Ghods och Anders Wängdahl. De har rollerna som Marylou och Albert, som båda antar falsk identitet för att få tillträde till hotellets exklusivaste gäst, en spansk arvprinsessa, vars förnäma status Mikaela Sjöstedt gör sitt bästa för att upprätthålla. Men nu ska Marylou få prinsessan att vilja medverka i en film om sig själv samtidigt som Albert plågar densamma med sin uppvaktning, blixtkär som han blivit, för att få sin kärlek besvarad och till sist sin verkliga rikemansidentitet uppenbarad. Det blir mycket sång av genomgående bra röster, mer som berättande monologer, dieges, än som sjungna dialoger.
Wängdahl rör sig snabb som en vessla i den hotelliknande scenografin med obligatorisk trappa att springa upp och ner i på en rullscen som tillåter snabba rumsbyten och med en ljusdesign som skiftar allt efter aktuella stämningar. Flott!
Karin Mårtenson Ghods spelar också hon med en imponerande energi och visar sig inte bara sjunga och dansa bra utan också vara en strålande komedienn. I det stora hela kan man inte säga annat än att ensemblen spänner den parodiska bågen till det yttersta.
Med en Högskola för scen och musik med många inriktningar som Göteborg har medföljer förstås förväntningar på möjligheten att framträda. I det avseendet tar Göteborgsoperan sitt ansvar genom en repertoar som blandar de olika musikteaterformerna, från opera, opera buffa till operett och musikal. Och det är en bransch där berättelserna sällan är sprungna ur intet.
Den här historien har Abraham fått idé till av en pjäs från 1924, La Grande duchesse et le garçon d´étage, av fransmannen Alfred Savoir, om en kypare som förälskar sig i en hertiginna, som här blivit till en lustspelsoperett, uppiffad med en oktett snabbfotade steppdansare, en vitklädd koreograferad herrkvartett och diverse komiska inslag att förhoppningsvis fylla funktionen att för en stund låta sig distanseras från en verklighet av oro och ovisshet.
