[230419] ”Måste vi byta roller hela jävla tiden!?” utbrister Ingela Olsson när Shakespeares Stormen nått runt halvtid i den vitsminkade version som Staffan Valdemar Holm sjösatt på Dramaten som något av en avskedsgåva. Samtidigt som en annan men betydligt yngre klassiker, Tjechovs Körsbärsträdgården, förbryllar på Stora Scenen. I båda fallen godis för teaternördar.
Efter att på Göteborgs Stadsteater ha roats av Kafkas Processen förvandlad till commedia dell´árte á la 123 Schtunk blev Stockholm målet för att se två andra klassiker som jag förstått utsatts för tuffa tolkningar denna vår, Tjechovs Körsbärsträdgården på Dramatens stora scen och Shakespeares Stormen på den lilla scenen. Frågan uppstår om det nu är så illa att det saknas nyskriven dramatik som på ett underhållande och konstnärligt vis sätter in samtiden i ett historiskt sammanhang så att man behöver ta omvägen via pjäser skrivna för både dryga ett och fyra hundra år sedan. Nåväl. Inte mig emot. För även om Staffan Valdemar Holm i en intervju beskyllt Shakespeare för att vara en dålig dramatiker kan man inte säga annat än att han visar sig både hållbar, användbar och stryktålig, inte minst med tanke på hur ofta Stormen utsatts för nya tolkningar.
Processen, som Pontus Stenshäll valt att bearbeta som avskedsgåva för sin tid som konstnärlig ledare vid Göteborgs stadsteater, har jag tidigare recenserat i detta forum.
Vad gör då Staffan Valdemar Holm av Shakespeares sista pjäs, Stormen? Jo, han låter sin partner Bente Lykke Möller vitsminka hela scenbilden, såväl den minimalistiska scenografin, bestående av en enkel stugkonstruktion med formen av en parabolantenn på taket samt kostymera och sminka de sex skådespelarna genomgående i vitt. På så sätt skulle rasismproblematiken vara ur världen. Själv sätter han klorna och saxen i texten tillsammans med Karen-Maria Bille och Irena Kraus och snabbspolar hela handlingen.
Nog har denna pjäs genom tiderna utsatts för allehanda tolkningar, två gånger fått återinviga Göteborgs stadsteater efter ombyggnader och fått inviga Regionteater Västs scen i Uddevalla. Alla gånger med högst olika resultat. I den frågan torde Staffan Valdemar Holms version övertrumfa de flesta i exklusivitet. Tveksamt dock om den inte har en god konkurrent, åtminstone en motpol, i den i alla avseenden maxade version som gjordes 2021 på Göteborgs Stadsteater av teaterkompaniet Konst AB.
Kolonialismen, civilisationsprojektet, kapitalismen, klass- och könsperspektivet men också en del självrannsakan är frågor som också här bubblar upp till ytan via de sex handplockade skådespelarna ur Dramatens ensemble som minst sagt ger järnet såväl fysiskt som verbalt. Tempot är högt, kompetensen på topp, rollerna i ständiga byten, oberoende av kön, som om varje människa bär på en blandning av identiteter. Det är dock inte alltid lätt att hänga med i de snabba bytena kors och tvärs mellan Prospero, Miranda, Caliban, Ariel med flera. Det som inte sägs med ord, vare sig de är Shakespeares egna eller tillagda, uttrycks med kroppen. Det är vansinnigt roligt. Inte minst när det överraskande musikvalet sätter kroppar i rörelse på ett oefterhärmligt vis, som när den reslige Alexander Salzberger ger utlopp för sin dansanta kompetens eller när Shanti Rooney illustrerar förvirring eller psykisk ohälsa genom att sätta hela kroppen i darrning. Det är högklassigt skådespeleri av ovanligt slag.
Det komiska uppsåtet i Tjechovs Körsbärsträdgården, har i regi av en av Tysklands namnkunniga regissörer, Michael Thalheimer, stramats åt för att i avskalat skick och med utebliven empati beskriva ett krasst tidskifte utan romantiska eller nostalgiska övertoner, om än med ett och annat inslag av gyckleri. Också här är scenografin minimal. Den utgörs av ett dussin pinnstolar att räcka till antalet skådespelare medan naturens kraft gestaltas via dystra väggmålningar. Här bjuds likaså på skådespeleri med tonträff för varje roll, inte minst av den ekonomiska uppkomlingen och företrädaren för den nya tiden, spelad av Andreas Rothlin Svensson med en generös mage indiskret blottad innanför en knallturkos bylsig täckjacka. Rebecca Hemse intar en kylig maktposition i sin oförmåga att hantera den ekonomiska situationen som tvingat fram försäljningen av det kära släktgodset. Nog ges här tillfälle att lite skratta åt situationen, inte minst när det handlar om pengar. Men ändå, med det aktuella världsläget i sikte, mest förfasa sig över denna metafor för hur ett helt samhällsskick tvingas gå under och sprida sina invånare till en oviss framtid.
