[230418] Om bara några veckor från när jag skriver det här avhålls i Lund en konferens om familjeetik. Den organiseras av Daniela Cutas, lektor i medicinsk etik och docent i praktisk filosofi, som utan konkurrens är landets mest framstående forskare på området filosofiska, etiska och sociala frågor i skärningspunkten reproduktion, familj, barn, föräldraskap, genus och teknologi – ett område jag också intresserat mig för lite under åren. Här samlas forskare från hela världen, många av dem med utmanande och kontroversiella idéer, och jag hade gärna varit där och deltagit, men är bunden av plikter på annat håll. Därför tänkte jag kompensera med en framtidsspaning som handlar om våra mest fundamentala antaganden på detta område, de om biologiskt kön och genus, och hur en pågående teknisk utveckling kan vara på väg att upphäva dem alla genom att göra människan till en enkönad organism.
Genus – våra egna och våra olika samhällens och kulturers förhållningssätt till det som betraktas som våra kön och annat vi sammankopplar med dem, sexualitet och reproduktion inte minst – vilar på antagandet att människan är en biologiskt sett tvåkönad organism. Visst finns en radda könskromosomvarianter vid sidan av XX och XY, men dessa är inte bara ytterst ovanliga, de har ingen evolutionär fortplantningsfunktion. Därmed saknar den förklaringsvärde av det som intresserar biologen när det gäller kön: människoartens fortplantning och fortsatta existens. Detsamma kan sägas om alla aspekter av genus, alltså våra kulturella förhållningssätt till biologiskt kön, alltifrån hur vi privat och i samhället könsbestämmer oss själva och våra medmänniskor (vilket vi förstås kan göra lite hur som helst), till alla de institutioner och normsystem vi kopplar till kön, fortplantning, samliv, sex, kärlek och familjebildning. Oavsett hur många sorters genus, genusidentiteter och genusideal vi uppfattar och intresserar oss för, så är det möjligheten att kombinera könsceller från XX- och XY-individer som möjliggör artens fortplantning. Människan delar denna tvåkönade biologi med många andra arter, men skiljer sig också från många arter där fler än två eller bara ett kön förklarar fortplantningen.
Eller – så lär den humanbiologiska fortplantningslärans traditionella budskap. Men detta kan snart vara på väg att undermineras av en vetenskaplig utveckling som bland annat styrs just av genus snarare än kön: våra kulturella och samhälleliga ansträngningar att förstå oss själva som könsvarelser, vår egen fortplantningsbiologi och sexualitet, och en teknikutveckling ägnad att hjälpa oss komma förbi de begränsningar dessa aspekter av vår natur sätter upp för oss. I framtiden kan människan bli enkönad, och inte bara som biologisk art – utan även som samhälls- och kulturvarelse.
En av de här utvecklingarna har pågått ganska länge och handlar om att den ökade förståelsen av människans fortplantningsbiologi steg för steg gör det möjligt att frikoppla sex mellan personer som tillhör våra två biologiska kön från fortplantning. Preventivmedel och medicinska ingrepp som sterilisering och abort gjorde det först möjligt att biologiska män och kvinnor att ha sex utan risk att därmed fortplanta sig. Senare kom det som idag kallas assisterad befruktning, som vände på steken och gör det möjligt att fortplanta oss med varandra utan att ha sexuellt umgänge. Även vid donatorbefruktning (inseminering eller äggdonation) och det som populärt kallats provrörsbefruktning (alltså att ägg och spermier förs samman för att skapa befruktade ägg som sedan kan föras in i en kvinnas livmoder och starta en graviditet) behövs ännu könsceller från båda biologiska könen. Nu håller utvecklingen av det som kallas syntetisk biologi och genteknik på att leda till att denna begränsning försvinner.
Redan idag är det tekniskt möjligt att via olika procedurer omvandla kroppsceller till könsceller, eller till och med ”färdiga” embryon. Bara människors lagar och forskares etiska ramverk sätter stopp för att de används för fortplantning. Dagens metoder förutsätter ännu tillgång till bitar av könsceller eller embryon, men parallellt pågår en snabb utveckling inom stamcellsforskningen där forskarna lär sig att omprogrammera kroppsceller till könsceller och embryon utan att sätta ihop dem med redan existerande bitar av sådana celler. Enkelt uttryck: en cell som skrapats loss från din hud, din mun, din näsa, eller var som helst ifrån din kropp, kan i laboratoriet bli en könscell av valfri typ som kan föras samman med andra könsceller skapade på samma vis för att skapa ett mänskligt embryo, eller direkt omprogrammeras till ett embryo som skulle kunna inplanteras för att starta en graviditet.
Olika utmaningar med dessa tekniker som handlar om den naturliga fortplantningens mekanismer för att finurligt skapa genetisk variation inom arten kan hanteras med en utvecklad typ av så kallad genredigering eller för den delen de tekniker för att gentesta embryon som redan används inom assisterad befruktning. Och det finns förstås ännu stora frågetecken om teknikernas säkerhet så länge de är i så tidigt stadium och oprövade. Men redan i dagens läge skulle biologiska kvinnor kunna använda dessa slags tekniker för att åstadkomma enkönad fortplantning. Biologiska män, däremot måste vänta på det som ibland kallats konstgjord livmoder, eller ektogenes. Där framstår det som alltmer sannolikt att en annan bioteknisk utveckling kopplad till genteknisk djupförädling och det som kallas xenotransplantation kommer leda till att djur som modifierats att bli genetiskt lika människor kommer att kunna bära mänskliga foster tills dessa kan överleva utanför livmodern, och därmed ersätta de surrogatmödrar som en del män som vill skaffa barn utan kvinnor, och en del kvinnor som vi ha ”biologiskt egna” barn utan att gå igenom en graviditet, redan idag använder sig av. Med detta steg på plats har vi en människoart som biologiskt sett blivit enkönad: de vi idag ser som de två biologiska könen behöver inte längre varandra alls för att fortplanta arten.
Nu handlar förstås inte relationerna mellan de biologiska könen bara om fortplantning. Historiskt har en drivande mekanism i våra genusordningar varit familjebildningens ekonomiska betydelse, som fört samman könen i olika hushålls- och försörjningsarrangemang som organiserats kring och utifrån den tvåkönade fortplantningen. Men inte minst i Sverige har vi under de senaste dryga hundra åren sett hur dessa ekonomiska band och beroenden mycket väl kan upphävas genom förhållandevis enkla samhällsreformer. Bort med sambeskattning, professionalisera omsorgen om och fostran av barnen, individualisera samhällets stöd för familjernas egna omsorger om barnen, inför reglering av familjebildning och barn där barnets bästa och inte föräldrarnas könsdelar står i fokus, med mera, och allt mindre ekonomiskt tvång att organisera en tvåkönad fortplantning kring en tvåkönad familjebildning återstår. Traditionell kritik mot sådana här förändringar har handlat om den tvåkönade familjens basala roll i mänskliga samhällen för just fortplantningen. Men lägg nu till att fortplantningen inte längre är tvåkönad och grunden för denna kritik är utraderad.
En annan sak som traditionellt håller samman fortplantningen och familjebildningen kring tvåkönade former är sexuallivet och kärleken. Men även på dessa områden har det blivit tydligt att när kulturella och institutionella tabun tas bort och normer förändras, så finns generöst utrymme för alla möjliga sorters kombinationer av såväl kärleks- som sexualpartnerkonstellationer. Till detta kommer att det även inom dessa domäner finns en teknisk utveckling som gör de biologiska könen ännu mer oberoende av varandra, nämligen den androida robotiken och en parallell utveckling inom artificiell intelligens att efterlikna människors emotionella och sociala reaktionsmönster. Den förra innebär skapandet av mekaniska/syntetiska kroppar som i allt högre grad liknar människors, även på de sätt som är av betydelse för vår sexualdrift, åtrå och allt det som ryms inom den domän där könens sexuella umgänge syftar till erotisk lust och inte fortplantning. Redan idag finns i till exempel Finland och Tyskland experimentella ”dockbordeller”, och inom den lite mer futuristiska tillämpade etiken finns sedan några år en långtgående diskussion om en förutsedd utveckling med robotsex och -prostitution bland de som spanar vart utvecklingen tycks vara på väg. På kärlekens (inklusive vänskapens) område utgör den människoliknande AI-utvecklingen, gärna kopplad till android social robotteknik, en parallell som på sikt erbjuder den enskilda människan det sociala umgänge och den känsla av ömsesidig omvårdnad och närhet och gemenskap som vi alla har behov av för att inte ha det för eländigt.
Också här finns ett traditionellt motstånd mot mer tillåtande former för sexual- och kärlekslivet som hänvisar till den tvåkönade fortplantningen som mänsklighetens grundbult. Med detta antagande undanröjt försvinner grunden för sådan konservatism. Ett annat motstånd brukar handla om att teknologierna aldrig perfekt kommer kunna matcha en perfekt mänsklig gemenskap. Det är förstås en spekulation som kan visa sig sakna grund, men även om den är korrekt, så behövs sannolikt ingen perfekt passform för att konstgjord sex, kärlek och gemenskap ska framstå som fördelaktig, av det enkla skälet att mycket få av oss står inför alternativet av att ha ett liv med perfekta mänskliga sexual- och kärlekspartners, vänner, sociala gemenskaper med mera. Och liksom vi i våra imperfekta liv regelmässigt anpassar oss till att vara förnöjda med det som bjuds så länge det inte är alltför obehagligt, så är det rimligt att anta att vi på samma vis skulle lära oss att åtrå, älska och känna oss höra hemma ihop med maskiner om detta på andra vis framstår som enklare och mindre riskfyllt än att söka samma tillfredsställelser bland människor.
Det finns mycket man kan fundera kring i ljuset av de här framtidsperspektiven, förstås. En sådan sak gäller den allmänna tendensen att teknologin hjälper oss ur våra beroenden av varandra på de individuella planen till priset av att i stället göra oss alltmer beroende av teknikens institutionella leverantörer och expertis. Detta kan vara på både gott och ont: som när vi vunnit friheten från klaners och feodalherrars godtycke till priset av den moderna rättsstatens obönhörliga, blinda maktutövning som inte tar hänsyn till dina aldrig så ömmande individuella skäl om där inte finns en distinkt rättsregel som erkänner dem. Eller när den moderna sjukvårdens framsteg som befriat oss från många forna plågor samtidigt lämnat oss i händerna på sjukvårdens institutioner och experter. Men min ingång i den här krönikan gällde ju just betydelsen av grundantagandet om människan som biologiskt tvåkönad, och hur den helhet av kulturella och institutionella ordningar som vilar på detta – alltså genus – påverkas om antagandet upphör att gälla. Vad blir det av genus i en biologiskt enkönad människoart?
Exempelvis kan man fundera över de så kallade trans-terf-debatterna (och likartade kontroverser) som trots sin måttliga relevans för realpolitikens kärnfrågor dominerat kulturkrigens pajkastande senaste åren. Alla idéer om att byta kön från det ena till det andra, eller att tillhöra ett bestämt av två olika kön, eller att ha en psykosocial könsidentitet som ligger så att säga mellan de två biologiska könen blir svårbegripliga utan det bakomliggande antagandet om två biologiska kön. Om vi alla tillhör ett enda biologiskt kön, så blir allt det andra på sätt och vis genus: genitaliernas form och utseende, hormonernas blandning, könskromosomernas uppsättning – inget av detta har längre med ditt biologiska kön att göra. Naturligtvis kan grupper och individer välja att ge dessa saker normativ eller psykosocial betydelse (för egen personlig del, i kultur eller i politik och lagar), men ingenting i vår biologi tvingar fram den ena eller andra varianten här, lika lite som antagandet om två biologiska människokön tvingat fram någon specifik av alla de oräkneliga sedvänjor kopplade till vår föreställning om de två könen, om passande uppförande, klädedräkter, rättigheter och skyldigheter, med mera, som passerat revy över världen och genom historien och utgör det vi kallar genus.
Men man kan också se saken så att med den biologiskt enkönade människan försvinner allt vad genus heter. Självklart går det att förhålla sig till och debattera alla de sakerna vi idag sammanfattar med rubriken genus ändå, men ställningstaganden och debatter på detta område kan inte längre ta spjärn i ett grundantagande om två givna biologiska kön. Detsamma gäller organisationen av ekonomi och omsorger i samband med fortplantning, barn, familj, sexualliv, med mera. Om nu genus är samlingsnamnet för våra sätt att förhålla sig till våra två biologiska kön, så försvinner ju denna funktion om alla har samma kön. Visst kan människor även fortsättningsvis ha önskemål om sin egen fysiologi, även den genitala, liksom hur den borde eller inte borde förändras, visst kan vi även fortsättningsvis fästa avseende vid denna fysiologi i vår sexualitet, visst kan vi när vi fortplantar oss även framöver ha idéer om lämpliga personlighetstyper och deras blandningar vid fostran av barn. Och möjligen uttrycker vi genom alla sådana inställningar och åsikter ett indirekt intresse för det vi tidigare uppfattat som det biologiska könets innersta kärna: kromosomerna X och Y, deras genetiska material och konfigurationer. Men när dessa varianter förlorat sin funktion för artens fortplantning har detta inte längre med genus att göra, eftersom det bakomliggande antagandet om två biologiska kön upphört att vara giltigt.
Personligen tror jag att just detta kan vara en bra sida av utvecklingen: vi tvingas i en sådan situation formulera de värderingar vi tidigare dolt bakom det förment naturliga och nödvändiga i det biologiska tvåkönsantagandet mera tydligt, förankra dem i substantiella värderingar och fakta som går att granska utan störande antagandet om vilka gränsdragningar som är ”naturliga” – eller, om detta visar sig inte gå, förkasta dem. Samtidigt kan detta, som under andra skeden i historien när antaganden om vad som är möjligt och inte i förhållande till naturens krafter förskjutits av vårt ökande vetande och teknologiska kunnande upplevas som oerhört störande och underminerande för djupt liggande hållningar till oss själva, varandra och samhället i stort. Därför pratar filosofer och etiker som forskar om de här sortens teknikutvecklingar numera inte bara om socialt transformativa (alltså fundamentalt omvälvande) teknologier, utan om socialt disruptiva – alltså potentiellt underminerande för sådana psykologiska och sociala ordningar som håller samman våra samhällen och ger våra liv mening. Det handlar både om att komma på det klara med hur mycket av det vi instinktivt ser som fundamentalt viktigt, i ljuset av teknikens möjligheter visar sig vara fördomar som fjättrar oss till ingen nytta och bara hindrar framsteg.
Men det handlar också om att introducera tekniker så att de inte skadar oss mer än gynnar oss – i sina direkta effekter förstås, men också i hur de påverkar vår egen syn på oss själva och våra samhällens förmåga att hålla samman. I perspektivet av den enkönade människan finns här en ovanligt provokativ utmaning: om teknikens utveckling gör att vi inte längre behöver varandra på ett mellanmänskligt plan för snart sagt allt det vi ser som fundamentalt meningsfullt och viktigt, vad händer då på sikt med våra förmågor att bry oss om och strävanden att sörja för varandra? Om ensam blir stark, varför då eftersträva sällskap och gemenskap alls?
Alla de forskare som deltar i konferensen om familjeetik jag inledde den här krönikan med att berätta om har i åratal ägnat sig åt frågor om hur vi kan och bör förhålla oss till samhälls- och teknikutvecklingens kombinationer av befrielse, beroende och disruptivitet på detta komplexa område. Diskussionen om robot- och AI-utvecklingen är något yngre, eftersom denna teknikutveckling är yngre, och än yngre är perspektivet om socialt disruptiv teknologi. Men en sak är säker: inför perspektivet om den enkönade människan hakar de i varandra på helt nya sätt i frågor om teknikernas säkerhet, vilka beroenden de skapar och hur vi långsiktigt kan försäkra oss om att deras introduktion och användning inte drar undan mattan för fundamentalt viktiga värden som kan gripa ända in i våra mest djupt liggande föreställningar om vår egen natur.
Länkar för vidare läsning:
Konferensen om familjeetik i Lund: https://philevents.org/event/show/109961
Informationssida om socialt disruptiv teknologi: https://www.esdit.nl/
Mera om konstgjorda könsceller, embryon och livmödrar:
- Blogg om konstgjorda könsceller från Statens medicinsk-etiska råd (2013): https://smer.se/2013/11/15/kronikan-artificiella-konsceller/
- Nyhetsrapport om konstgjorda embryon (2022): https://www.theguardian.com/science/2022/aug/03/scientists-create-worlds-first-synthetic-embryos
- Nyhetsartikel med färsk uppdatering om konstgjorda embryon och könsceller (2023): https://theconversation.com/creating-and-implanting-synthetic-monkey-embryos-could-pave-the-way-to-stem-cell-babies-203648
- Översikt om etikutmaningar med konstgjord livmoder (2021): https://bmcmedethics.biomedcentral.com/articles/10.1186/s12910-021-00630-6
- Nyhetsrapport om kinesiska experiment med konstgjord livmoder (2022): https://www.i24news.tv/en/news/international/technology-science/1643731954-robot-nanny-chinese-scientists-build-artificial-womb
Mera om utvecklingen gällande social robotik och AI, sexdockor och sexrobotar:
- Reportage om tysk ”dockbordell” (2023): https://www.sydsvenskan.se/2023-02-12/bordellen-dar-kunderna-ligger-med-dockor-jag-vill-normalisera-sex-med-maskiner
- Översikt av etiska frågor om sexrobotar (2021): https://www.researchgate.net/publication/348250386_The_Ethics_of_Sex_Robots
- Populär förklaring av området sociala robotar (2021): https://fritanke.se/sans/2020-nr-3/talande-maskiner-och-sociala-robotar-2/
- Artikel om robotar som vänner (2021): https://theconversation.com/will-robots-make-good-friends-scientists-are-already-starting-to-find-out-154034
