[230404] Göteborgsoperan ger två dansföreställnngar, båda präglade av stark tidsnärvaro, båda i skildringar där dansare framstår som oskiljaktliga i sitt täta samspel, båda genomsyrade av ett utifrån kommande hot, som man apostroferar och ger scenisk gestaltning, något som berört och strävar efter ytterligare beröring.
Det blir tydligast i To Kingdom Come, där scenbilden domineras av en ellips som skiftar i såväl färg som ljus, som ’hänger i luften’ som ett påtagligt hot, som kunde den brista och avge ett livsfarligt regn eller släppa ifrån sig tunga stenar, det görs ingen hemlighet av att föreställningen inspirerats av ett vulkanutbrott.
I båda föreställningarna slås man av öppenheten i dansen och i det inbördes samspelet, en lätthet i presentationen som gör den begriplig och nära, nästan ord-likt talande.
Därefter är det att notera, hur den ovala formen avsiktslöst ’återuppstår’ i Domkyrkans egen altarform, liksom i de hängande ljuskronorna i lokalen, visserligen cirkelrunda, men ’överhängande’ även de. Det är påsktider, vi är på väg in i Stilla Veckan, konserten heter Messa di Gloria och altarbilden samlar en sådan medvetenhet i sin gyllene tilltro. Krucifixet i koret är litet, men det svepta korset som fyller altarbilden desto vidlyftigare.
Även i Domkyrkan är presentationen mäktig och tät, intensiv i sitt utspel. Sångare och instrumentalister tar form tillsammans i en gemensam kropp, som en jättelik men ovanligt känslig val som rör sig i åskådarhavet, som är vi. Bättre kan jag inte fånga den enhet som uppstår – blott en sak beklagar jag: att man inte markerar att det inte är sed att applådera efter varje avsnitt, set eller vad man väljer att kalla det. Om det inte längre är en vana publiken omfattar, att avstå från det brutala stämningsbrott som en applåd i otid kan vara: då borde programmet ge en upplysning om när det publika bifallet är på sin plats, vilket i det här fallet lämpligen kunde vara mellan de klart avgränsade avsnitt de olika kompositionerna utgör.
I alla andra avseenden känns det man erfarit som något fullbordat, om man kan tillåta sig något så profant som en associativ anspelning på påskens allra heligaste utsaga.
